hunden Ynk och vargarna

Så fort han kunde smet han in i badhuset igen och där fortsatte han att drömma om vargarna.
Dem ville han leka med. Det skulle vara en lycksalighet utan gräns att jaga med vargarna, följa med dem överallt, göra allt som de gjorde och uppfylla alla deras önskningar. Och småningom skulle han förändras och bli lika vild och fri som de.
Varje natt när månskenet glimmade i rutornas isblommor vaknade Ynk i badhuset och satte sig upp för att lyssna. Och varje natt drog han yllemössan över öronen och tassade ut.
Han gick alltid samma väg, snett över stranden och sluttningen och in i skogarna mot söder. Han gick så långt bort att skogen glesnade och han kunde se in mellan Ensliga Bergen. Där satte sig Ynk i snön för att vänta, ända tills han hörde vargarna tjuta. Ibland var de mycket långt borta, ibland närmare. Men de sjöng nästan varje natt.
Och varje gång Ynk hörde dem stack han nosen i vädret och svarade.
På morgonsidan smög han sig hem igen och kröp in i badhusgarderoben för att sova.
En dag tittade Too-ticki på honom och sa: På det där sättet glömmer du dem aldrig.
Jag vill inte glömma dem, svarade Ynk. Det är därför jag går dit.