alligatormat & sjangdobla byggherrar

Idag hade jag min sämsta arbetsdag på många många månader. Ungefär sådär så man får god lust att vältra sig i köttspad och leverpastej för att sen slänga sig handlöst över räcket till alligatorterrariet redan innan klockan slagit ett. Allt ordnade visserligen upp sig efter att lunchrushen lagt sig men den dåliga starten förpestade återstoden av dagen och försatte oss alla i tredje gradens posttraumatisk koma.

Som om inte det vore nog bangade jag på after work för att gå på teater ensam, vilket, sin romantiska klang till trots, inte resulterade i någon enlevering eller närmanden och skamliga förslag från mörk, mystisk, kulturell främling. Istället får jag, så snart jag kommit hem (från en visserligen mycket bra teaterföreställning), veta att min bedårande byggarbetarcrush sitter vid bordet invid kollegornas och ölar. Blir avundsjuk som ett förbannat bi.

(Min bedårande byggarbetarcrush är ett ungt, mycket stiligt mansstycke som kommer in och köper mat av mig varje ljuvlig vardag i sällskap av en handfull nästan lika tjusiga kollegor. Han är så sjangdobel att knäna viker sig på ett stackars uttråkat cafébiträde. Vi har hittills sagt ”hej”, ”god morgon”, ”dagens?”, ”dagens tack”, ”tack så mycket” och ”smaklig måltid” till varandra. Känner att det är på god väg. Känner att det hade varit på mycket godare väg om jag inte varit svår på teatern utan lättflörtad på after worken ikväll.)

Vore det inte, egentligen, ett ganska strategiskt val att åka tillbaka och sluta upp nu? Nära till jobbet imorgon bitti ju. Duscha kan man göra på plats och frukost behöver jag ingen för jag ämnar leva på skiftnyckelkärlek och ljuva löften om muttrar och mejslar.

På måndag blir det till att be om namnförtydligande, personnummer, telefonnummer och civilstånd på kvittot. ”Vi tar stickprover till en marknadsundersökning, var god möt mig efter stängning för fördjupningsstudier!”