I’ll take you to burn
Nu och då under de senaste två åren har jag mekat med den-näst-intill-fulländade-sextiotals-playlisten. Den kommer väl aldrig att bli riktigt klar (och inte fulländad så länge the Beatles, Pink Floyd och Led Zeppelin inte finns på Spotify), men den är i alla fall snart redo att delas med omvärlden. Frågan är om omvärlden är redo för så mycket sensationell, halvsekelgammal musik.
Här är tre klipp på temat, vilka jag inte kan få nog utav just nu:
The Moody Blues med ”Nights in White Satin” från 1967. Jag säger bara kråsskjorta + mustasch + tvärflöjt + sjuktjävlabra låt som breaks my heart. Because I love you.
Arthur Brown med ”Fire” från 1968. Jag är inte den som gärna dansar, men när jag hör det här…
Jefferson Airplane framför ”White Rabbit” på The Smothers Brothers Comedy Hour, 1967. Jag är så himmelens förälskad i Grace Slick. Och klänningen.
Åh, det där årtiondet alltså. Om en ändå kunde fått vara med och twista, shouta och sympatisera med djävulen.
Loreli
8 januari, 2013 at 22:52Ååå! Jag blev så glad när jag såg Jeffersons bild på bloglovin här. visste direkt vilken låt det var. älskar också musiken från 60'. bland det bästa nästan ju, så mycket kärlek.
Alicia Sivert
9 januari, 2013 at 18:38VISST!? Ååh, fint! Sextiotalet var ett så elektriskt årtionde. Det är knäppt att de lyckades producera så MYCKET sensationellt bra musik. Finns liksom något fulländat inom varenda genre.
Fredrikapåvinden
7 januari, 2013 at 15:35Åhhh jag är så redo för din spellista! Pepp på den!
Alicia Sivert
8 januari, 2013 at 20:54Bra!!