den kreativa veckan 19/2018: ljuvlig ledighet och skogen som ångestdämpare


Hej vänner! Fick ni också sommar helt plötsligt? För två veckor sen tog jag bilderna av min balkong och då fanns det knappt en grön knopp på träden. Sen dess har allting slagit ut i ett fyrverkeri av vitt, grönt och rosa och det har på ett ögonblick blivit för varmt att ha jeansjacka på sig.

Jag har varit gräsänka och haft långhelg sen i onsdags och egentligen inte skapat så mycket, men upplevt desto mer. Ändå har jag inte mått så bra. Kanske blir detta ett rörigt inlägg som inte riktigt tillhör kategorin, men det här är orden som samlat sig och som tog hela dagen på sig:


I onsdags sydde jag flera timmar i streck, handlade och gick sen ett varv runt Kvarnsjön i kvällssolen.


I torsdags premiäröppnade Våffelmakeriet på promenadavstånd hemifrån och jag fick en heldag med min kära vän Cecilia som var på besök från Danmark.


På kvällen sydde jag färdigt klänningen. Det är första gången jag provar det här mönstret och den blev för stor, men det kan nog vara skönt med en lösare passform om den här hettan ska hålla i sig.


I fredags fick jag besök från Finland, av Julia och hennes syster. Vi åt buffé på Jamie’s Italian, invigde årets parkhängssäsong och hade en fin dag i solen, men på kvällen kom en enorm och helt oförklarlig olust över mig som bara stegrades ju mer klockan slog. Den drev mig ut på den första löprunda jag sprungit sedan jagvetinteensnär och på lördagen var jag helt som i ett töcken. Jag tycker det är svårt att ge plats åt de här känslorna på bloggen där jag vill fokusera på kreativitet och spara glada ögonblick, men jag tycker också det är hemskt viktigt att vi pratar mer om ångest och vad en tar sig till när den kommer över en, för att det inte ska kännas så ensamt. Jag försökte brodera men det gick inte alls.


Så jag beslöt att hålla mig ute ur lägenheten, gick på Gustavsbergs konsthall och såg smyckesutställningen som Kurbits tipsat om, cyklade till Plantagen och insöp doften av nybadade växter under vattenspridaren, köpte jord och sågade på balkongen.


Och idag känns det bättre. Jag har jag städat, varit på trädgårdsloppis i Tantolunden och haft halva familjen över på middag med långpromenad.


Jag köpte inga växter på trädgårdsloppisen men det var skönt med en utflykt. Solen gräddade oss alla som små frallor och en försäljare hade med sig en killing. Alltså en riktig killing i sele! Jag blev så förvånad att jag glömde be att få fotografera.


Ett floraspel om svenska växter och en lavendelsalva att smörja mina sönderrivna naglar tog jag med mig hem.


Nu närmar sig helgen sitt slut och jag tänker gå och lägga mig tidigt för en chans att vila ikapp lite. Det är kusligt när obehagskänslorna övermannar en sådär mitt i livslusten, utan att det går att härleda dem till någonting särskilt. En blir så utelämnad på något vis. Men för första gången i mitt liv har jag skogen fem minuter från ytterdörren och i fredags kunde jag återta kontrollen, om så bara för en stund, genom att ge mig ut. Med solnedgången över Farstaviken, i mötet med sex rådjur och en liten katt, i doften av hägg och med min ösigaste Bruce Springsteen-spellista på maxvolym i öronen vändes olusten till fascination över omvärlden. Aldrig när jag bodde i stan eller hemma i Törnrosdalen har jag kunnat hjälpa mig själv på det viset. Naturen har varit för avlägsen.

När ni frågar hur vi trivs i Gustavsberg svarar jag att det känns fantastiskt, men reserverar mig alltid också för att ”kanske är vi ännu i smekmånadsfasen”. Jag ska sluta med det nu. Vi trivs fantastiskt här, på riktigt. Vi är hemma.

4 Comments
  • thea

    15 maj, 2018 at 17:42 Svara

    åh, vet knappt var jag ska börja. hur skriver en ens kommentarer? har varit borta från cyberrelationerna alldeles för länge känner jag, men egentligen vill jag väl mest bara säga; hej! och KRAM.

    den är allt bra fin, naturen. hur den kan lugna, distrahera, trösta, men också ge sån energi och glädje. fantastiskt, tycker jag. glad för din skull, att du känner dig så hemma. att du hittat något som hjälper, när det trycker över bröstkorgen.
    och, precis som du skriver, är det ju också så viktigt att prata om. även om det såklart är jobbigt, och även om en ju allra helst sparar guldkornen i cyberkrypin:et, inte åskmolnen. men om det är något jag har lärt mig så är det att 1. det är skönt att skriva av sig. vara ärlig, liksom. 2. det hjälper någon annan, för det är fint att veta att en inte är ensam och 3. när det känns bättre, så är det fint att kunna gå tillbaka och jämföra hur det var. se framsteg, tips om vad som hjälpte och få en påminnelse om att de jobbiga stunderna följs av de bra.

    ta hand om dig <3

  • Jenny

    14 maj, 2018 at 20:05 Svara

    "Solen gräddade oss alla som små frallor" är mitt nya favoritcitat!
    Jag är så himlahimla glad för din skull att du hittat hem till en plats nära naturen och att det hjälper när ångesten kommer farandes på besök.<3
    Det var lite vad jag trodde skulle hända mig när jag flyttade förra året. Jag är uppvuxen längst in på en grusväg mitt ute i ingenstans men blev ganska abrupt tvungen att flytta in till en större stad, där vantrivdes jag så när jag nu skulle flytta till ett litet naturnära samhälle tänkte jag att det skulle vara fantastiskt att ha nära till skogen igen. Men det blev tvärt om. Jag har i över ett år ljugit varje gång jag fått frågan om jag trivs bra här, för det är ju ingen som vill lyssna på det ändå. Ärligt talat så hatar jag den här jävla hålan. Jag accepterade det förra veckan och det gör faktiskt att det känns lite bättre. Jag kanske behöver bo här nu, men det är ändå tillfälligt. Och det är okej att inte älska platsen man bor på.

    Lång parantes, men trots ett långt inlägg om ångest väljer jag att fokusera på biten om att hitta hem och hamna rätt. Att det faktiskt finns hopp för det!

  • Helga

    14 maj, 2018 at 06:47 Svara

    Åh jag känner igen mig så väl! Jag har inte mått så bra de senaste veckorna. Mycket ångest och obehag/obekväm i både kroppen och huvudet. Sen bara vände det i helgen och jag har känt mig så mycket bättre. Kanske för att min man varit hemma hela helgen (vilket han iofs nästan alltid är) kanske för att barnet varit på bättre humör eller kanske bara för att jag fått nån slags uppenbarelse eller nåt. Jag vet inte. Men skönt är det iaf! Inatt har jag vaknat till massor av gånger av gnyende barn som rullat ifrån mig i sömnen så då kändes det lite jobbigare att gå upp. Men jag blev sjukskriven förra veckan vilket innebär att jag har förmiddagarna på mig att vila och bara fokusera på allt som ska hända om några veckor.

    Jag tycker inte alls att det är något fel om du skriver om hur du mår. Den här bloggen handlar ju om dig! Och du är ju inte bara alla fantastiska saker du skapar :) KRAM!

  • Ida Johansen

    13 maj, 2018 at 20:43 Svara

    Hej fina du! Tänk vad fantastiskt att du kunde dämpa ångesten något med naturen. Jag har provat måånga ångestdämpande kurer och jag måste nog säga att den bästa är acceptans (så tråkigt). Att leva med ångest som plötsligt hoppar på en är läskigt och en vill gärna bli av med den så fort som möjligt. Men att försöka kväva den eller slå bort den leder, enligt mig, ofta till mer ångest. De känslor som du känner under ångesten är också känslor och de är precis lika verkliga som alla andra känslor. De får finnas och genom att vara i dem och acceptera dem och snällt ta hand om kroppen (som du gjorde genom att gå ut i naturen) så hittar hjärnan en väg ur ångesten. Jag har gått på en massa föreläsningar om hjärnan, stress och smärta de senaste veckorna (går på rehab) och fick där lära mig att hjärnan är plastisk och den går att lära om. Genom att skapa lugna, trygga situationer när hjärnan reagerar med ångest men inte döma ut känslorna som ”onda” kan hjärnan sakta lära sig att sluta sända ut så starka ångestsignaler. Hoppas att du får en fin vecka och att du kan ta hand om dig själv💗

Post a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.