den vackraste av vägar genom den värsta utav skogar


En kväll när solen gick ner fick jag för mig att gå ut på en promenad mot Haubjärgar.


Egentligen är det lite fånigt att gå ut just i solnedgången eftersom den ändå inte når den här sidan av ön.


Men det finns en spänning i dunklet också.


Mysterierna började redan med denna låda, som alltså stod mitt ute i vildmarken med en sladd över vägen. ”Nu flyger jag i luften”, tänkte jag när jag närmade mig men ingenting hände. Lite högre upp i sluttningen stod ett tält och en skåpbil. Ytterst suspekt. Morfar berättade senare att det är två forskare som håller till där. Makapären använder de för att locka till sig ovanliga insekter som de undersöker och dokumenterar. Tänk, livs levande hemuler!


Stenstranden var öde sånär som på fåglarna.


Och en liten vacker död skalbagge. Det här är min favoritinsekt. Det finns fullt av dem här nere och ibland trasslar de in sig i håret eller kraschlandar på rygg ute på gården och då måste man undsätta dem. Denhär var stel som en liten nöt och bortom min räddning.


Här föreställer jag mig att en häxa störtat och hennes kropp blivit till damm. Eller så har hon bara lagt ifrån sig kvasten och klivit ut i skogen för att plocka nojkon. (Inga träffar på Google, jag vet, men det är vad jag alltid fått dem kallade för mig. Som smultron ungefär, fast kraftigare och lite syrliga.)


Jag hade gjort ett halsband av veckans strandfynd.


Jag gick vidare förbi de sista fiskebodarna och in i skogen.


En helt sjuk grej med detta mitt sommarparadis är att det vartannat år invaderas av en sorts monsterlarver, kallade tallprocessionsspinnare. Alltså detta är som en alldeles verklig zombieapokalyps i mindre skala. De kommer på långa led, klättrar upp i tallarna och äter upp allt tills det bara är en död stam kvar. Sen kryper de vidare till nästa träd.


När det så blir dags för dessa otäckingar, som är täckta av päls(!), att förpuppa sig kryper de ner i jorden och släpper iväg hårstråna för vinden. Dessa sätter sig i kläder och hud och överallt och orsakar de värsta utslag och klåda och elände för kor och människodjur som andas in dem. Jag är som det ter sig (peppar peppar) immun men många undviker skogarna.


Som om det inte vore spökhistoria nog lämnar dessa larver skogen död och förvriden efter sitt kalasande.


Och nu, när solen gått ner och sänkt allting i halvdunkel, gjorde sig min livliga fantasi påmind. Egentligen känner jag mig ganska trygg i naturen, men just ikväll kom jag att tänka på Baskervillehunden på myren och alla otäcka barn i Lord of the Flies, plus hundra barndomsskräckhistorier som varit med mig över de här ängderna förut och så prasslar det till i buskarna bakom en av någon liten kanin och så blir jag nervös och ser köttätande luffare och rabiesmonster överallt.


Var tvungen att stanna och fotografera ungefär allt som var läskigt för att sansa mig.


Så hittade jag plötsligt en glasögonskalm. KAN det vara den jag tappade någongång någonstans för ungefär två år sen och som min farbror sedermera ersatte?


Till sist kom jag ut på ängsmarken igen.


Då var det bara det värsta kvar: Blotlunden.


Blotlunden heter egentligen inte Blotlunden men vi har alltid kallat den så sedan mormor läste någon bok där det fanns en offerplats som till beskrivningen liknade buskaget bortom vår åker. Där är mörkt och hemsökt så det förslår. Jag lade benen på ryggen och tuffade igenom snåren så snabbt jag bara kunde.


Här är egentligen ganska trollskt och vackert om en är mottaglig för att stanna och titta. Men jag var lite svag till sinnes denna afton.


Så öppnade sig äntligen träden och jag på andra sidan stenvasten lyste morfars lyktor. Det var ungefär som när Mumin får syn på mammans öron i slutet av Hur gick det sen?.


Och när jag så springer uppför slänten med andan i halsen upptäcker jag katten som sitter i fönstret och håller mig under fullständig uppsikt. Någonting med det fick mig att känna mig så fullkomligt trygg. I det ögonblicket blev vi vänner.

14 Comments
  • Malin Aurora

    14 september, 2013 at 21:40 Svara

    Magiskt!

  • Oskar

    8 september, 2013 at 17:34 Svara

    Underbara bilder!

  • Lovisa

    8 september, 2013 at 10:19 Svara

    Så bra! Och väldigt vackert alltihop.

  • Lotta

    8 september, 2013 at 09:23 Svara

    alltså nä, detta är obeskrivligt fint.

  • Malin

    7 september, 2013 at 08:12 Svara

    Jag finner inga ord för hur fantastiskt det här inlägget är. Oavsett hur mycket jag slår och bläddrar igenom SAOL. Jag slutar aldrig slås av hur genialisk du är Alicia. Tack för att du delade med dig av denna underbara sagodokumentation, du är som en stockholmförortisk Tove Jansson.

    Jag tror för övrigt att den där mackapären drar till sig andra varelser än bara ovanliga insekter. Till exempel underfundiga kreatörer.

    • Alicia Sivert

      9 september, 2013 at 12:29 Svara

      Alltså jag kan inte hantera hur glad du gör mig. Himmel och pannkaka Malin! <3<3<3<3

  • Jessica

    7 september, 2013 at 06:53 Svara

    Det här inlägget är helt makalöst! Blev nästan lite rädd av det jag med, fantasin är en förbannelse i mörka skogar. Fast ändå är det ju bara vackert. Ack. Men så fint.

    FAST DE DÄR LARVERNA. Hemska ting! Här finns ju häggspinnmal, vars larver ju även de tar över hela träd och täcker dem i spindelväv och bygger som små vävda klungor i vilken det myllrar av gråa larver. BLÄ. Men de har inget giftigt hår, även om det ser oerhört apokalyptiskt med lövlösa träd täckta med väv.

    • Alicia Sivert

      9 september, 2013 at 12:28 Svara

      Jätteambivalent! Älskar att besitta förmågan att skrämma upp mig själv men blir så oregerligt himla harig ibland. Allt slutade ju väl i alla fall, tack vare Teno.

      BLÄ FÖR SÅNA URMELDJUR!

  • Moa Malmsten

    6 september, 2013 at 21:22 Svara

    Åååååh vad fint. Fantastiskt.

Post a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.