nio år gamla akvareller från gymnasiet


När jag gick igenom en mapp härom kvällen hittade jag några akvareller jag gjorde i gymnasiet, omkring år 2007. Det gjorde mig så himla glad att jag hade sparat dem, för jag minns verkligen hur missnöjd jag var, och väldigt mycket som gjordes mellan det att jag var 10 och 20 år åkte direkt i soporna, eller sorterades ut och slänges senare. Något jag verkligen ångrar idag.

Om jag ska kunna se hur jag själv har utvecklats måste det ju finnas tidigare alster att jämföra de moderna med, och inte sjutton märker jag någon större skillnad på en målning från i går och en från förra våren, men såhär, nio år senare, ser jag skillnaden. Och kanske är det så långa perspektiv en får ha när en försöker utveckla sitt måleri. Det går inte fort, det går inte lätt, men det sker hela tiden små omedvetna förändringar.


De här bilderna är inte färdiga. Jag gav upp mitt i därför att ingenting dög. Ansikten tyckte jag var särskilt svårt, och när de inte blev lika förlagan trodde jag inte att jag kunde fortsätta målandet. Vansinne, tänker jag idag, det finns ju stämning i de här bilderna. Övningen gick ut på att använda foton från sin barndom som referens. På den övre bilden äter jag pepparkakshus med min lillebror, på den nedre har jag på mig klänning och guldkrona, och framför mina händer står en tårta i papper med alla mina mjukdjur uppradade omkring. Ett av dem fyllde år. Jag önskar jag målat färdigt scenen trots att ansiktet inte stämde.


Här är en målning baserad på ett foto av mig och min allra käraste morfar, min första sommar på Gotland. Jag älskar det här fotot, men när jag försökte måla av det blev det bara Jesus av alltihop. Mycket kan man säga om min fantastiska morfar, men nån Jesus är han inte. Jag minns att jag knappt tordes visa resultatet för min lärare, Linda, för att jag skämdes så. Idag fattar jag ju att det är en alldeles för svår bild att måla av, full med märkliga skuggor, skarpa kontraster och bar hud.


Den här bilden är faktiskt en skiss för en större oljemålning som fortfarande hänger hemma hos mina föräldrar. Jag gick inte ihop med den långsamma oljan som aldrig ville torka, och tycker skissen är finare än den ”riktiga” bilden blev. Den skulle föreställa all min ångest och oro travad i en enda ödesdigert vajande stapel. Så himla onödigt, säger framtids-Alicia till dåtids-Alicia, att samla sina bryderier på hög sådär.


Det här är en illustration av en saga som vi fick uppläst för oss i klassen. Jag minns inte så mycket av den mer än att det var viktigt att fönstret var öppet (kanske klättrade någon in eller ut genom det?), och att barnen kräktes upp alla chokladbollar efteråt. Jag sneglade på min kompis Carolinas både fina och roliga illustration av den kväljande flickan och ville gömma min egen naivistiska tolkning. Idag älskar jag de skeva Ilon Wikland-perspektiven och den Pettsonska detaljrikedomen. Dessutom är det festligt hur mycket jag lånat från mitt eget barndomskök – både bänken med blåa luckknoppar, soffan, hyllorna, det som står på dem och väggtallrikarna hör hemma hos min mamma. Hade jag illustrerat ett kök till en saga idag hade det antagligen sett precis likadant ut.


Ett annat ofärdigt Gotlandsmotiv.

Min första känsla när jag ser de här akvarellerna är vemod och ett stygn av sorg över hur mycket prestationsångesten hindrat och begränsat mig fram till 2012 då jag började plugga Levande Verkstad och fick en annan ingång i skapandet. Idag är jag så bekväm med bildmediet att jag ibland glömmer hur förlamande oöverstigligt det kan kännas att doppa en pensel i färg. Men jag har också varit där, målat med armen runt pappret så ingen annan kunde se, svettats vid redovisningar och rivit bilder i små små bitar för att försäkra mig om att ingen kunde fiska upp dem ur soporna, pussla ihop dem och skratta åt mig. Jag vet vad ni går igenom när ni känner allt det där, men det går att växa ur och komma över, om en fortsätter försöka.

Min andra känsla är att det är så otroligt roligt att se utvecklingen från de här bilderna till det jag gör idag, men att jag ändå känner igen mig själv i de gamla alstren. Det är samma färger, samma stämningar, samma styrkor och svagheter. De är lika mycket jag som det jag producerar i modern tid. Och det ger mig lite känslan av att bli sams med mitt tonårs-jag. Vilket jag tror mitt tonårs-jag kunde behövt. Tänk om jag vetat det då, att framtids-Alicia var på min sida, det hade nog besparat mig några skålar i den där orosstapeln.

Men kanske visste jag det också någonstans, eftersom jag ändå valde att spara målningarna.

Tags:
24 Comments
  • Lm

    9 september, 2016 at 11:24 Svara

    Åh gud, jag halkade in på din blogg via en gryffindor halsduk och så plötsligt fann jag en dumbledorefilt och mumin!!! Kan du möjligtvis leta upp mig på instagram? Humpbacklily där…

    • Alicia Sivert

      11 september, 2016 at 06:18 Svara

      Haha, det låter som att vi har en del gemensamt ;) aliciasivert heter jag på Insta!

  • Katarina

    9 september, 2016 at 09:03 Svara

    Vad spännande det skulle vara att se dig tolka något av fotona nu.

  • Mikaela

    8 september, 2016 at 17:13 Svara

    Så himla fint inlägg! Alltså ja, du har ju utvecklats massor, men jag gillar verkligen de här bilderna med. Jag tycker ändå man ser någonstans att de är dina bilder, vilket är så fint!!! Pettson/barndomsköket är hur gulligt som helst, och de ofärdiga bilderna känns ändå färdiga i sin oavslutade stil. Jag gillar! Blev lite sugen på att göra ett liknande inlägg, men jag har inte så många bilder kvar tror jag. Har en mapp från gymnasiet och så har jag två böcker från lågstadiet som jag idag är helt fascinerad över att jag gjorde som 9-åring!? Ska leta upp dem när jag är i Väsby nästa gång!

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:49 Svara

      Tack Mikaela, vad roligt!! Jag skulle verkligen vilja se något liknande från dig – och jag tänkte själv göra fler inlägg på ämnet :)

  • Wilda

    8 september, 2016 at 15:53 Svara

    Det märks att du har haft talang från början! Så starkt inlägg och åh vad jag skulle ha velat krama om den där lilla Alicia och berätta hur himla bra hon är och att hon är bra just också för att hon är så otroligt unik i sitt uttryck. Fint skrivet som alltid. Ditt språk är också en stor begåvning du har <3

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:48 Svara

      Tack snälla Wilda!!! Talang från början vet jag dock inte om det existerar, jag tror bara jag fick uppmuntran i rätt utvecklingsskede och fortsatte öva när många andra slutade!

  • Finurliga fröken

    8 september, 2016 at 11:30 Svara

    Men lägg av! Dom är ju fantastiska. Så sorgligt att du inte var nöjd. Men härligt att du nu kan titta på dom med andra ögon. Synd att man alltid är så hård mot sig själv. Och speciellt i tonåren. Kram

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:45 Svara

      Verkligen – helt i onödan! Det var ju inte som att jag blev sporrad att fortsätta öva när jag tyckte allt blev dåligt.. Men det tog sig till slut ändå, och jag hoppas det gör det för fler :)

  • Nyster

    8 september, 2016 at 09:37 Svara

    Underbara bilder! Och inspirerande att se utvecklingen! Älskar bilden med sagoköket <3

  • Sanna

    8 september, 2016 at 08:41 Svara

    Åh vilka underbara bilder <3 Ja visst är det skoj att hitta saker man skapat för länge sedan och jämföra med det man skapar idag. =)

  • Maria Ho

    8 september, 2016 at 07:49 Svara

    Tack för att du visar! Det är härligt med din dragning till akvarellen som är så tydlig redan där! Jag tycker mycket om den översta, där allt onödigt är bortskalat och det viktiga förstärkt med tusch och sagoillustrationen i sin imponerande detaljrikedom.
    Ja oj så många uppmuntrande saker jag skulle vilja säga till mig själv som tonåring! På högstadiet hade jag en väldigt bra tekningslärare, sträng men inspirerande, och jag gjorde massor av saker i olika tekniker. På gymnasiet fick jag en hopplös typ som helt utan styrsel och kunskap. I samma veva fick jag två nya kompisar, som var väldigt bra på att teckna. Jag var så avundsjuk på dem och frustrerad över att jag inte fick ut något matnyttigt av teckningslektionerna.
    Nu långt efteråt så har jag upptäckt att detaljerade, realistiska tuschteckningar inte är min grej. Det är mer färg och form och inte så föreställande som gäller. Tänk om jag hade fått lite vägledning att fortsätta utforska i stället för att bara bli frustrerad och sluta teckna och måla.

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:44 Svara

      Ja tänk om! Att det ska behöva vara ett sånt lotteri alltså, med vad en får för utbildning och hur en hanterar redskapen i äldre dagar. Många tror jag bara lägger bort bildmediet vid första misslyckade bild och ouppmärksamma pedagog tyvärr. Vilket ansvar att vara bildlärare!
      Men för dem som hittar tillbaka och hittar förståelse för sig själva är jag väldigt glad. Realism är inte min grej heller, överdrivet och lite naivistiskt ska det vara! Tänk om jag förstått det som 17-åring… Jag tycker också om den första bilden – där har jag ju fått till ljuset på ett sätt som jag fortfarande tycker är svårt!

  • Ida Larsson

    8 september, 2016 at 07:39 Svara

    Så roligt att du har kvar några målningar! Minns också den orimliga prestationsångest under bild och designlektionerna i gymnasiet. Tänk om de kunde ha slängt in en levande verkstads pedagog då och då? Vilken skillnad det skulle ha varit! Älskar bilden i köket!

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:40 Svara

      ELLER HUR!! Var var de allihop? Och varför är inte jag där nu? Det måste jag fundera på…

  • ethel

    8 september, 2016 at 06:41 Svara

    Så roligt att se dina gamla målningar! Jag måste säga att det är något spännande i att de inte är färdiga, det skapar frågor och en nyfikenhet. Samtidigt lite drömskt i att man inte får se allt, som om delar fallit bort i glömska.

    Jag känner också igen mig i det där med att det är läskigt att visa. Igår hade jag min första inlämning i en Modedesign kurs där man ska lämna in sina designs dels till läraren men även lägga upp i en diskussionstråd så att alla kursmedlemmar kan se. Det var SÅ läskigt! Det kändes så naket, jag hade inte så mycket tid som jag velat ha, och min presentation var jag långt ifrån stolt över. Jag hoppas att det blir lättare för varje gång, för man får ju ut så mycket av att dela och se andras skapelser.

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:39 Svara

      Vad kul att du tycker det! Det är ju lite meningen med akvarell också, att en ska lämna vissa partier lite mer flytande och inte greja detaljer överallt – något jag är otroligt dålig på! Kanske är det här en ingång till att lära mig det :)

      Usch, det där är alltid svårt tidigt i en grupp! Men jag tror det blir lättare när den första nervositeten släpper, ni lär känna varandra och vänjer er vid själva processen. Bra jobbat Ethel!!

  • Fredrikapåvinden

    8 september, 2016 at 06:09 Svara

    Åh vad de är fina Alicia! Så fint att få kika in lite i "tonårsalicia". Precis som du säger tycker jag att de är så himla mycket du.

    Förra veckan höll vi på med kroki i skolan och teckning är verkligen inte min grej. Jag blir nervös och svettig bara av tanken men jag gick in i det och försökte fokusera så mycket som möjligt på att lära mig så mycket som möjligt och acceptera att de är okej att göra saker en inte är "bra" på. I slutet av veckan skulle vi välja ut våra "bästa" skisser att spara till vårens sökningar. Men förutom att spara de jag var nöjd med sparade jag några av de värsta också. Just för att ha nått att jämföra med.

    Det är så skönt att bli äldre och snällare mot sig själv tycker jag.

    Tack för det superfina inlägget Alicia! <3

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:37 Svara

      Men vad grym du är, bravo!!!! Så starkt gjort och hemskt värdefullt att se tillbaka på sen! Och så sant. Heja självsnällhet!

  • Grahnslöjd

    8 september, 2016 at 05:35 Svara

    Det är trist när ens krav på sig själv hindrar en från att skapa eller får en att ge upp av rädsla för att "misslyckas" men så är det nog för många, inkl. undertecknad ibland… Man borde hellre se mindre lyckade försök som träning:) Gillar verkligen de översta bilderna, synd att de inte blev klara och sagoillustrationen är också superfin!!

    • Alicia Sivert

      9 september, 2016 at 06:34 Svara

      Verkligen! Men svårt för barn och kanske ännu svårare för vuxna om man inte får lära sig det från början. Skönt att bli medveten om det på senare år i alla fall, haha!

Post a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.