Berlin, dag 5: muren, Mustafa’s och monsterkabinettet

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 5, den 22 augusti:

Den femte dagen åkte vi till East Side Gallery i Friedrichshain-Kreuzberg, där konstnärer från hela världen gjort sammanlagt 105 målningar på det som återstår av muren.

Det var väldigt mycket mer nerklottrat än vad jag hade väntat mig. Jag kan inte begripa varför man klottrar på något sånt här.

Det var mäktigt att se bilder från Pink Floyds The Wall på the wall.

På vissa ställen var muren riven och där kunde en se över vattnet till Östberlin. Så himla konstig känsla. Kan ej förstå detta.

Det fanns ändå målningar där klottret förhöjde bilderna under. Jag tycker den här frågan är mer komplicerad än att den begränsar sig till vad som är fint och fult, lagligt och olagligt målat. Muren tillhör ju alla den har påverkat, och på ett sätt vill jag att alla ska få uttrycka sig på den.

Vissa bilder var så himla talande.

Och denna min favorit. Av Ana Leonor.

Vi lämnade muren och gick genom de förmodligen omysigaste kvarteren i hela stan. Den här innergården var enda undantaget.

Förevigade oss i en fotoautomat och trodde vi blivit grundlurade innan det här mycket tveksamma resultatet var färdigframkallat och äntligen skrevs ut.

Gick in på Humana Second Hand som var helt enormt men där det inte fanns en endaste grej som var intressant. Så himla konstigt utbud.

Sen ställde vi oss i kö till Mustafa’s Gemüse Kebap som har ett av TripAdvisors högsta rankningar (och en superinteraktiv hemsida!) och där blev vi stående i över 50 minuter. Vilken fantastiskt dum grej, att köa i en timme vid ett kebabstånd när man är vrålhungrig – men vilken också helt fantastisk grej, att detta kebabstånd kan vara så poppis att folk hellre går dit, köar och äter stående än uppsöker någon av de omkringliggande restaurangerna.

Småningom kom vi fram och fick våra vegwraps. Gott! Men den berömda kebaben fick de behålla själva.

Sen åkte vi till köpcentret KaDeWe i nordvästra Schöneberg.

Kollade på alla orimliga grejer som såldes där, kramade björnar, köpte gin i fina förpackningar.

Och åt middag på toppen med utsikt över stan. När solen gick ner bestämde vi oss för att fara tillbaka till våra egna kvarter och gå till den där gränden vid Rosenthaler Strasse som vi besökte redan första dagen, för att kolla om Monsterkabinettet var öppet.

Det var det! Vi drack öl utanför i väntan på vår tur.

Och kära vänner. Jag kan omöjligt beskriva vilken makalöst magiskt häftigt galen sjuk upplevelse denna rundtur var. Men alltså det var som att kliva in i en blandning mellan Tom Waits studio, familjen Addams källare och nån galen vetenskapsmans laboratorium. Det var rökigt, smälligt, surrealistiskt, steampunkigt, makabert, med enorma robotspindlar som anföll, smällande cymbaler, och roterande huvuden, spegelsalar, intensiv pulserande musik och jag vet inte alls. Är ni i Berlin nån gång så GÅ DIT för fan.

Den dansande robotspyflugan utanför var liksom ingenting mot vad som gömde sig en trappa ner. Jag är fortfarande hänförd. Bästa häftigaste sjukaste upplevelsen på hela resan!

Efter detta var vi i behov av vin. Jag gick in och beställde en flaska med två glas och bartendern frågade om tre gånger ifall jag verkligen ville ha en hel flaska. Det ville jag verkligen.

Minnesskisser från puben, som hade supermakaber inredning men där en inte fick fota.

Sen satt vi under de kulörta lyktorna i gränden och blev askalasfulla. Förträffligt!

Och allt var så himla magiskt fint och överväldigande.