scout i tjugo år: här är 11 saker jag alltid tar med mig ut i skogen

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting
I höst har jag varit scout i 20 år, och även om jag det senaste året bara varit inaktiv medlem i kåren ligger det en evighet av tid och olika upplevelser i skog och mark bakom mig. Ibland glömmer jag nog hur mycket som är självklart för mig som scout men som kan kännas svårt för den som försöker lära känna naturen för första gången. Därför har jag skrivit ihop en lista över vad, och varför, jag tar med mig vid varje tur ut i skogen – för att göra det lite enklare för dig som är lite osäker att utforska och njuta av naturen!

Observera att den här listan handlar om dagsutflykter utan övernattning.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

1. Bekväma, stadiga skor och flera lager kläder
Det viktigaste för en lyckad tur är att ha bra skor. Oavsett årstid kommer du nästan garanterat stöta på blöta eller leriga platser att ta dig förbi och då vill du inte behöva vara rädd om Conversen. Ett par stadiga, bekväma skor som sitter ordentligt på fötterna är det viktigaste. Går jag en dagstur utan eller med lätt packning väljer jag hellre en stadig gympasko än ett par kängor, ska jag bära tungt vill jag ha stöd för vristerna och gör tvärt om. På resten av kroppen bär jag flera lager kläder, så att det går att ta av en tröja när jag blir svettig av vandringen, och sätta på mig den igen när jag vilar. T-shirt, skjorta, varm tröja och vindtät jacka är lagom många lager för en sval hösttur.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

2. Ryggsäck
Släpa inte runt på en tygkasse, packa i en ryggsäck! Det är mycket smidigare och bekvämare att bära och lättare att hålla ordning på utrustningen om du kan sortera den i olika fack.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

3. Skavsårsplåster
Trots att jag haft mina kängor i säkert tio år får jag skavsår ibland. Det kan handla om vinterovana fötter som ger sig ut på sin första vårvandring, svett en het sommartur eller en dag med mycket stigning där foten hamnar annorlunda i skon. Ett skavsår kommer garanterat att göra vandringen mindre härlig så ta för vana att alltid ha med dig ett par i packningen.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

4. Kamera
Det måste inte bli ett blogginlägg av varje utflykt, men för mig som finner den absolut största delen av min inspiration i naturen är kameran alltid med. En suddig eller felexponerad bild kan bli underlag för en målning eller hjälpa mig att identifiera ett djur eller en växt senare, och jag ångrar mig alltid om jag går ut utan kameran.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

5. Fälthandbok
Beroende på säsong och intresseområde tar jag med mig en eller flera fälthandböcker. Det kan vara över svamp, örter, insekter eller fåglar. I skogen vill jag i största möjliga mån undvika mobilen och bläddrar hellre i en bok än googlar.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

6. Kniv
Oavsett om du är du intresserad av ätbart i naturen eller blir inspirerad av vackra pinnar så är en kniv bra att bära med sig på skogsturen. Min är samehantverk och min kanske finaste ägodel.

Läs på om knivlagen och tänk på att du måste ha kniven noga nedpackad samt att du inte kan ta med den in på mataffären på vägen ut, ej heller förvara den liggande i bilen.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

7. Snörstump
Inget får mig att känna mig så mycket som Pettson som när jag virar ihop lite snöre och stoppar i fickan, eller jo, kanske när jag använder ordet ”snörstump” då. Ett snöre är bra att ha om du fyndar något otympligt eller spretigt som du vill få hem – till exempel fina pinnar – som då enkelt binds ihop till ett hanterbart knyte.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

8. Anteckningsbok och penna
Det mesta av min inspiration får jag i skogen. Det gäller inte bara till bilder, utan också till ord. Vore jag inte så rädd för att nån skulle höra mig gå runt och prata för mig själv skulle jag spela in mina tankar i naturen, men än så länge nöjer jag mig med att alltid bära med en anteckningsbok för att genast kunna skriva ner de fiffigaste tankarna och formuleringarna.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

9. Ett par påsar
Letar du svamp och örter är en extra pappåse alltid bra att ha med. Jag tar också gärna med en soppåse för att kunna rädda skogen från ett dumpat godispapper, en pantburk eller en fimp. Det känns mycket mindre äckligt att plocka med sig skräp från naturen än det känns att bara gå förbi det.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

10. Vattenflaska och en liten matsäck
Oavsett om du ska vara ute i en timme eller fem ska du ta med en ordentlig vattenflaska. En kan alltid komma på avvägar och det finns ingenting värre än att vara utan vatten. Jag tar också gärna med mig en matsäck, om inte en hel måltid så i alla fall en smörgås eller bit fika att avnjuta när kroppen behöver lite paus. En vet aldrig på förhand exakt hur lång tid en utflykt i naturen tar, och jag lovar att det är bättre att släpa lite extra än att vara utan. För ett par somrar sen höll jag på att försmäkta på en alptopp under en vandring som skulle ta två timmar men som tog sex. Vi hade alldeles för lite vatten med oss för tre personer men klarade energin mycket tack vare en ganska äcklig bit sockerkaka som pappa slängt åt oss precis innan vi skiljdes åt, och en fjällbäck där vi kunde fylla på flaskorna. Ta med matsäck.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

11. Mobiltelefon
I skogen undviker jag helst min mobiltelefon, men jag har den alltid med mig. Även om du själv går en tur du känner väl och är trygg på kan det vara någon annan som behöver din hjälp. Stäng av ljudet och förvara den i väskan om du vill vara ifred, men lämna den inte hemma.

skog skogen utflykt promenad hajk gå ut i naturen natur scout scouting dagsutflykt utflykt utan övernattning packa packning verktyg redskap vad ska man ha med sig förberedelse förbereda sig ryggsäck vandra vandring scouting

Det var elva grejer jag alltid tar med mig ut i skogen! Bekväma skor och flera lager kläder, ryggsäck, skavsårsplåster, kamera, fälthandböcker, kniv, snöre, anteckningsbok, extra påsar, vattenflaska och matsäck samt mobil! Det har hänt att jag lämnat en eller flera av dem hemma och då har jag alltid ångrat mig. Ibland behöver en skogspromenad bara få vara helt kravlös och spontan, men jag lovar att den blir lite bättre om du har med rätt material och möjligheten att vara ute länge ökar. Hoppas du har möjlighet att gå ut i naturen och njuta inom kort!

Vad tar du alltid med dig ut i naturen?

på vandring i Jämtland: Storhågna


I somras var jag i Vemdalsskalet och vandrade med mina utmanarscouter som nu fyller 18 och inte behöver mig som ledare längre. Den sista dagen tog vi bilarna över jämtländska gränsen bort till Storhågna.


Det var en strålande dag, varmt och soligt på fjället!


Vi mötte ljungpiparen.


Med en liten unge! Väl kamouflerad.


Vi gick förbi Samevistet som har Sveriges snyggaste dassutsikt.


Genom glesa björkskogar, över bäckar och längsmed åar.


Ner till den gamla fäbodvallen Fallmoran.


Clara hade gjort efterforskningar om livet med fäboddrift och höll en liten föreläsning för oss. Om somrarna tog man alltså betesdjuren ut till såna här vallar för att kunna odla på åkrarna hemma vid gården (jorden räckte sällan för att producera både grödor och hö). I fäbodarna tillverkade man smör och ost inför vintern och egentligen är det fel att använda ordet ”man” för män var enligt lag förbjudna att valla kor och getter (haha) så de stannade kvar på gårdarna medan kvinnorna arbetade på vallarna. Jag tycker därför att fäboddriften är intressant ur ett rent kvinnohistoriskt perspektiv, förutom att det vore världens bästa sommartillvaro att hänga på fjällåsarna ihop med en flock kor.


Så vandrade vi vidare till det vackra Fallmorafallet. Det forsade och dånade, men vi såg inte till några strömstarar i år.


Vi följde vattnet tills det mynnade ut i en sjö och där var det dags att laga lunch!


Jag hade redan jobbat frukostpass så jag slog mig ner hos Martin vid sjön och drack termoskaffe!


Och spanade rovfåglar.


Precis när maten var klar började himlen att mörkna.


Men det avskräckte icke oss! En snabb skur, sen var det soligt igen! Här är min bästa vän i världen, sen Harry Potter-hajken år 2002. Säg hej till Martin!


Efter lunch delade vi på oss: Två for till vårdcentralen för att ta hand om en riktigt ruskig sticka som inte ens lagets doktor vågade operera bort utan bedövning, tre gick över kalfjället och jag, Anna och Émile följde bäcken ner i myrmarken.


Kartan överensstämde inte riktigt med verkligheten och vi hade sådär koll på vart vi skulle, men i fjärran kunde vi ibland skymta topparna till Vargen och Hovde. Dem kände jag igen och ditåt styrde vi.


När vi var nästan tillbaka vid stugan kunde vi höra ett fnittrigt kvitter från en skogsdunge. DET ÄR LAVSKRIKOR viskade jag mer exalterat än tyst och rusade fram för att titta. De betedde sig precis som lavskrikor gör, hoppade från gren till gren innan jag hunnit få in skärpan, tjattrade, spanade på oss, gömde sig, tittade fram, lekte ta-fatt och var allmänt bedårande.


Men helt omöjliga att fånga på bild.


Och tillbaka i Härjedalen avslutade vi vår fjällresa, Dugong sin tid som scouter, och jag åtta år som ledare för dem. Vemodigt, spännande och fint! Tack för att jag fått hänga med er i alla dessa år!

Läs också:
+ Renarna på Ripfjället
+ Myskoxcentrum i Tännäs
+ Akvarell av Q236, stugan vi bodde i
+ Förra årets vandring på Storhågna

jakten på kantarellerna


Gillar ni långa inlägg med massor av bilder på svamp och katter? Bra! Här kommer ett:


En söndag i september tog vi pendeltåget söderut för att plocka svamp. Tobias mötte upp oss med bilen och körde oss ut till sitt föräldrahem, en röd drömvilla invid kanten av ett fält.


Vi drog på oss kängorna, hängde en svampkorg över armen och begav oss ut i spenaten.


”Vi” var alltså den där gula bananen som jag är förlovad med, jag och så Tobias. Katten Trisse fick inte följa med, men ni kommer få möta honom senare så oroa er inte!


Upp och ner över stock och sten bar färden.


Och vi såg massor med svamp, men ingen vi var vidare sugna på att smaka.


Var är alla kantareller? undrade Andreas, som var klädd som en kantarell men ändå inte lyckades locka några till sig.


DÄR är kantarellerna! skrek Tobias som visste var man skulle leta.


De var varken många eller särskilt stora, men de ingav hopp!


Nu var det dags för en fikapaus. Vi klättrade högst upp på en knalle med utsikt över skogen, drack termoskaffe och åt bulle. Tobias berättade om alla sina barndomsbravader.


Sen fortsatte jakten!


Jag var nog inte till så hemskt mycket hjälp, utan fotade mest allt som var fint.


Fyndade natursmycken.


Och skvallrade med ortsbefolkningen.


Men det andra kantarellstället hittade faktiskt jag! Och blev så exalterad att jag glömde fota. Sen hittade Andreas ytterligare några småttingar som gömde sig under ett stickigt barrtäcke.


Och sen hittade jag mitt bästa skogsfynd någonsin! Ett rådjurshorn!!!


Med en sån skatt i fickan och kantareller till åtminstone några måltider i korgen beslöt vi vända hemåt!


Tillbaka i den röda villadrömmen möttes vi så äntligen av katten Trisse, keligast i hela Sverige!


Han spann som en torktumlare och ville inget annat än att bli runtburen.


Vi blev bjudna på hemkokt linssoppa.


Och fick nybakad morotskaka till efterrätt! Livet var lite för bra för att vara på riktigt.


Sen skulle svampen rensas. Andreas invigde julklappskniven.


Jag hjälpte till lagom! Foto av Andreas Fagersvamp.


Sen var det dags för Trisse att dra ut på sorkjakt, och för oss att fara hem och laga kantarellpasta. En hel kasse åkeräpplen fick vi med oss och så vinkade vi adjö!

Myskoxcentrum i Tännäs

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox
Något jag sett fram emot hela det här året som vi planerat för fjällresan var att åka till Myskoxcentrum i Tännäs, nära norska gränsen. Myskoxar fanns i Skandinavien redan för 30-40 000 år sedan (alltså samtidigt som mammutarna!!) men dog ut när klimatet blev varmare och människan vandrade norrut. Idag finns de kvar på Grönland, och där utplanteringar därifrån lyckats. På 1940-talet lyckades man återinplantera myskoxar i Dovrefjäll i Norge, och därifrån vandrade en liten flock på fem djur över till Sverige i början av 70-talet. Sedan dess har flocken vuxit till dryga 30 djur, och sen krympt igen, för att 2013 bara bestå av sex individer.

Idag anses inte myskoxen tillhöra den svenska faunan, eftersom arten en gång dött ut i Skandinavien, och skyddas därför inte av rödlistning. Myskoxcentrum öppnades i Tännäs 2007 med syfte att sprida intresse för djuret, hjälpa djurparker med nya gener, bedriva avel och skydda den vilda flocken som lever på de intilliggande fjällen (2013 planterade man ut det då tvååriga ungdjuret Idun från Myskoxcentrum till den vilda flocken och 2015 fick hon sin första kalv i det fria!).

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox
Och nu stod vi alltså där, på en ramp ovanför hägnet och väntade med bultande hjärta medan guiden skramlade med pelletshinken.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox
”Det är inte snabba djur det här”, sa han, ”vanligtvis är mat det viktigaste de vet men ni är här under brunsten och då är det annat som lockar”. Länge fick vi vänta. Oroliga hann vi bli. Många gånger visslade guiden och slog matskopan mot krubban, grävde bland pelletsen och kikade upp mot fjället. ”Men var är de?”

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur
Och så plötsligt, men inte med särskilt hög fart, dök en skugga upp mellan granarna.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur
Tjuren Härje, född 2008, kom lufsande nerför slänten.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur
Det gick inte fort. Hans tyngd fick klövarna att sjunka djupt ner i den mjuka marken.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur
Det är svårt att förklara hur stort detta djur är, och hur mäktigt. ”Hur låter myskoxar?”, frågade en av mina scouter. ”Härje här ryter som ett lejon”, svarade guiden och alla skrattade.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur
Men det var inte ett skämt. Lite för ivrigt trängdes vi uppe på rampen för att se ordentligt, och Härje gav ifrån sig ett djupt varnande mullrande som fick hela hägnet att skaka. Ojojoj, honom ville man inte hamna i närkamp med.

Många försök har gjorts att domesticera myskoxar, men inget har lyckats. Den är ett fredligt djur som håller sig till sitt, men den ser all kroppskontakt som en direkt utmaning. Inget att gosa med alltså.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur päls ull
När djuren om våren fäller sin tjocka underull får djurskötarna flytta dem till ett annat hägn för att kunna gå in och plocka tussarna. Ullen spinns till garn som är det mjukaste jag någonsin känt på (typ som angora), och värderas till ungefär 15 kronor per gram, så det blir dyra sockor!

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko
Härje hade tuggat i sig nästan alla pellets när någonting rörde på sig uppe i skogen igen. En ko (jag tror det var Neassa men minns inte helt säkert) dök upp i snåren och påbörjade sin sakta vandring neråt.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf
Och med sig hade hon kalven Fyris!

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf
Nu fick vi verkligen valuta för väntan. Vi kved allihop vid åsynen av den lille.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf
Han såg mer ut som en ponny (medan föräldrarna, som Émile påpekade, såg ut som marsvin med horn), men faktum är att namnet myskoxe är vilseledande. De är inte släkt med oxdjur utan med getter, och det latinska namnet Ovibos moschatus betyder just ”fåroxe”, för att ingen visste riktigt säkert vad det var för typ av djur. Det korrekta hade alltså kunnat vara att kalla Fyris för ”killing”. En killing på nära 60 kg!

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko
Jag önskar jag hade övat lite på att filma inför besöket, för när de vuxna djuren rörde sig såg man knappt benen. De mer gled fram som en svävande kjol över marken. En stor svävande marsvinskjol med horn. Hur kan en annat än älska detta djur?

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko
Jag tog tusen bilder att ha som referens till lika många målningar och broderier och som ni märker ville jag inte att ni skulle gå miste om en enda vinkel. Sorry not sorry.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox härje tjur horn

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko
Efter besöket är jag om möjligt ännu mer förälskad i myskoxarna, och kan å det varmaste rekommendera en utflykt till Tännäs. Men eftersom jag försöker hålla mig någorlunda objektiv i mina återgivningar måste jag också nämna att vi hade stora problem med guiden, som trots att ha var otroligt kunnig på ämnet och kunde besvara i stort sett vilken fråga som helst, envisades med att dra sexistiska skämt, uttrycka sig väldigt problematiskt kring samer och bara vara allmänt nedlåtande och dumförklarande i sitt sätt att leda gruppen. Han blev ofrivilligt ett väldigt bra exempel på väldigt dåligt ledarskap, vilket var lite ironiskt eftersom scouting på den här nivån är all about att undersöka och utveckla ledarskap och vi så sent som samma morgon haft en lång reflektionsövning i hur en på ett tryggt och kommunikativt sätt är del av en större grupp. Så det var himla tråkigt faktiskt, men såhär en och en halv månad efter besöket är det främst de fina djuren som jag minns!

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf
Jag menar kolla på den här rumpan liksom! Sjukt jobbigt att kliva över stockarna när en har så korta ben.

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox kalv fyris calf

myskoxe myskoxar myskoxcentrum tännäs härjedalen aliciasivert alicia sivertsson alicia sivert muskox ko
Och så fick jag se mitt livs första tre myskoxar!

Andra inlägg från resan:
+ Renarna på ripfjället.

på vandring i Vemdalsskalet: alla renarna på Ripfjället

Nu kör vi ett vandringsinlägg va! Här kommer ett äventyr från den 30:e juli.


Vi inledde vår fjällvandring i Vemdalsskalet med att klättra uppför Skalsvallen mot Jaktstugan.


Det vill säga jag, mina ledarkollegor och sex stycken scouter på avslutningsresa (de är stora nog att klara sig utan oss nu)!


Vägen uppför Skalsvallen går på smala stigar, över spångar, kalfjäll och genom snårig björkskog – en får lite av alla underlag helt enkelt!


När vi kom upp på kalfjället bläddrade jag fram ljungpiparen i fågelboken och sa till Anna att hålla utkik.


Och precis som jag sa det så fick jag syn på den! Där, mellan busken och det döda trädet. Den är brunsvart på magen och kamouflerad på ryggen, med ett vitt band emellan. Som om den hade en leopardmönstrad morgonrock på sig, ser ni? Ljungpiparen gjorde skäl för sitt namn och gav ifrån sig en rad små pip i bekräftelse.


Uppe på Skalsvallen, med utsikt över Hovdeberget där alla skidliftar står som spökkaruseller i branterna, ligger Jaktstugan. Förra året fick vi vända här då vi inte hade tagit med oss lunch upp, men nu skulle vi ta revansch och fortsätta ner i Ripfjällsområdet bakom vallen. Där hade jag aldrig gått förr.


Vi följde skoterspåren längsmed en stenig stig mellan topparna.


Och plötsligt stod de bara där, bakom några buskar, och betade!


En renflock på kanske fyrtio djur. Några med stora kronor…


… och andra som knappt fällt babyullen än!


De sprang runt oss ett helt varv, både försiktiga och lekfulla på samma gång.


Och mitt hjärta brast på flera ställen för den överväldigande skönheten av dessa djur.


Titta bara!


Två av kalvarna var vita som enhörningar!


Efter ett varv runt oss gav de sig av neråt dalen, men inte utan att vända sig om och ta farväl.


Och vi följde efter dem i lite långsammare tempo (om än hoppandes jämfota av förtjusning).


Stigen ledde ner från kalfjället, genom en snårig skog av låga fjällbjörkar och ut mot myren.


Vi stannade i snåren vid en bäck och började värma pastavatten.


Eller – de andra gjorde det – jag klafsade runt i sankmarken och jagade hjortron!


Det var en så fin liten sänka, full med svamp och bär och ängsull som vippade i vinden.


När vi ätit färdigt fortsatte vi ner till botten av dalen. ”Blöt stig” stod det på en varnande skylt, och när vemdalsborna skyltar om sånt menar de inte ”fuktig”, då menar de just ”blöt”. Vi sjönk djupt ner i myrmarken, kängorna fastnade med sugande ljud och vi fick hoppa från grästuva till grästuva för att inte sjunka igenom och bli fast där under mossan. Överallt låg det förruttnande döingar och sträckte sina klolika fingrar efter våra vrister, nej förresten, det var ju i Sagan om Ringen! Men typ så.


Ute på myren stod träden så tätt som om de höll om och skyddade varann från blåsten.


Vi skuttade över bäckar och åar, sjönk djupt i lervällingen och det tjippade om fötterna för varje steg.


Plötsligt kom vi förbi ett hus, mitt i ingenstanset. Säkert är det lätt som en plätt att ta sig hit med snöskoter om vintrarna, men nu kändes det väldigt isolerat (och lite lockande, mvh enstöringen).


Vi slog oss ner i mossan för en kaffepaus och bara lyssnade på tystnaden. Det surrade inifrån öronen men från dalen kom inget annat ljud än det från våra egna andetag.


Så fortsatt vi, och mötte en ny flock renar som inte alls ville hänga.


Vi kom fram till en å och jag fick syn på en fågel!


Det var först svårt att avgöra om det var en forsärla eller gulärla som skuttade runt bland stenarna och vippade på stjärten, men de bruna benen tydde på forsärla (andra ärlor har svarta ben). Det är en ovanlig fågel, även i fjälltrakterna, och jag fick ett finfint kryss!


Och så vindlade vår väg vidare.

på vandring längsmed Roslagsleden: fasaner, hästar och årets första dopp

Medan jag letar myskoxar och ljungpipare i Vemdalsskalet tänkte jag vi kunde ta en titt på en liten för-vandring som vi gjorde längsmed Roslagsleden, tidigare i somras, för att gå in kängorna liksom.


Vi startade med lite ofrivillig villakvartersvandring eftersom vi kom av leden och virrade bort oss nästan direkt (så går det när alla är vana att vandra/navigera och ingen tänker att att faktiskt göra det – typiskt lite äldre scouter och ännu äldre ledare som är lite för bekväma i skorna, skulle jag säga!). Men fick se detta drömmiga hemulhus, så det var det värt!


Och med hjälp av google maps och varsin glass från den lokala kiosken hittade vi tillbaka till skogen. Som ni ser på muntergöken till höger hade jag lyckats lura Andreas att följa med ut!


Ibland fick vi rasta för att dra åt kängorna och justera ryggsäckarna.


Vägen gick förbi Pettsons hus!


Och utmed stranden av en alldeles stilla sjö.


Småningom kom vi fram till Penningby Slott, med anor från Vasatiden.


Där stod en apelkastad riddarhäst och inväntade Sir Lancelot.


Den blev glad åt sällskapet och galopperade runt runt och visade upp sig.


Vi rastade framför slottet och kokade trekaffe på stormkök. Men från hästhagen kom underliga galande ljud som inte tillhörde riddarhästen. De besvarades från andra änden av fältet. Andreas tog fram kikaren.


Och ur hästhagen kom en prålig kille spatserande. En fasan! Han hade en kompis eller rival i andra änden av fältet som han nu tog sikte på.


Alla väntade med spänning.


Men vi fick inte se någon uppgörelse dem emellan, för nu fortsatte vår vandring.


Vi fick se tranor.


Och brun kärrhök.


Och vid en gård träffade vi den här skönheten! När jag är klar med min fjällko ska jag brodera en skotsk höglandsko. Så vackra djur!


Framemot middagstid kom vi fram till det fasta vindskyddet där vi skulle övernatta. Det gick inte fort sista biten kan jag säga, för nu var vi flera som var trötta och jag hade skavsår stora som vita bönor (på både hälar, insidan av fötterna + under tårna!) trots att jag använt samma kängor i många år. Det var svettigt, varmt och axelbanden skavde.


Så när vi ställt av oss väskorna passade jag på att ta ett snabbt svalkande bad.


Det var skönt. (Andreas tog bilden)


Sen gjorde vi inte mycket mer än att laga och äta middag innan jag stupade i sovsäcken. Den här muntra bilden är från morgonen efter när vi tvingade ner de ömma fötterna i skorna igen.


Och så knatade vi vidare till Norrtälje, varifrån bussen skulle ta oss tillbaka hem.


Roslagsleden var fin att gå och är en rekommendation till den som vill test-vandra lite innan den drar ut i en hel vecka. Det är omväxlande landsväg och stig, ängar, sjöar, gårdar och skog. En väldigt fin helgrutt med andra ord!

Mer vandring:
+ Vår allra finaste dag i Vemdalsskalet förra året.

Fjällen, dag 4: över kalfjäll genom dalar, längsmed älvar nerför vattenfall


Vi inledde den fjärde (och bästa – men det visste vi ännu inte) dagen med en tur in till Vemdalen för att uppleva sevärdheterna (en butik med samiskt hantverk) och handla lite förnödenheter (karameller och en filt med myskoxar i semesterpresent till Andreas). Plötsligt swishade det förbi någonting utanför fönstret som torde vara helt vanliga får, men vars form inte riktigt stämde. ALPACKOR! skrek jag och Martin tvärnitade bilen. Så sprang vi ut och kollade.


Hur söta är inte dessa djur liksom? Bästa sorten!


Den lille blev helt tokig när hen fick syn på oss och for runt hagen i långa kaninsprång. Vad en samling alpackor gjorde i de svenska fjällen framgick inte riktigt men var heller inte relevant pga kolla fluffrumporna bara!


När vi gullat färdigt for vi vidare till Storhågna.


Vi travade rätt upp på kalfjället och det var så ödsligt och hiskeligt vackert.


Andreas och jag jagade ljungpipare och fick ibland dåligt samvete för att vi dröjde efter de andra.


Men när de väl nördade sig var de precis lika illa som vi, om inte värre.


Här till exempel undersöker de grundvattennivån.


Det var nämligen fullt med pölar omkring oss och vattenytan var på precis samma höjd i alla. Det förklarade Elin med att det är där grundvattennivån ligger och gräver vi på vilket annat ställe som helst kommer vi att hitta vatten på samma djup. Det stämde!


Ett par ljungpipare såg vi, men i övrigt var det dåligt med fågelskådningen.


Ibland blåste nån liten boll av fjädrar förbi men det var omöjligt att urskilja mer än såhär.


Martin var tvungen att lägga den största stenen han kunde hitta på toppen av ett röse någon byggt längsmed vägkanten.


Men jag överträffade honom genom att lägga den allra högsta stenen.


Det var så förjordat ändlöst vackert så det var svårt att hålla sig från att stå på händer.


När vi vandrat över kalfjället började det slutta neråt igen och vi kom fram till Samevistet.


Där lagade vi mat och blev precis klara när regnet kom. Vi flydde in under tak och åt tortellini i ostsås.


Det var djävulskt att diska kastruller och kåsor i den kalla fjällbäcken efteråt men det gick bra när jag använde en näve blåbärsris som disktvaga!


Sen fortsatte vi nedåt.


Vi tittade på vattenfall och förundrades.


Andreas knäppte denna bild på nån skogshomsa han fiskade fram ur blåbärsriset.


Det var riktig Ronja Rövardotterskog.


Och massor av lavar på träden som vittnade om ren luft.


Vi trodde egentligen vi sett allt på den här vandringsleden men vi fortsatte ändå framåt lite på måfå. Plötsligt stod vi mitt i en samling fäbodar.


Vi hade hittat Fallmoran.


Vilken vacker spökby det var alltså. Jag blev helt uppfylld av tanken på det liv som försiggått här, i skogens utkant och med dalen och bergen som kuliss.


Kolla liksom. Tänk att folk har tagit sina kreatur hit om somrarna, bott och betat med denna utsikt! Jag kan inte riktigt hantera den skönheten – eller vemodet över att det är omöjligt att leva så idag.


Och vilken himla tur att vi fortsatt framåt, för nu hörde vi mullret från ett vattenfall – något större än det vi tidigare sett inne i skogen.


Fallmorafallen dånade och nere på stenarna rörde sig någonting litet och gråsvart.


En strömstareunge!


Jag blev så ifrån mig att jag höll på att halka ner i vattnet. Det var första gången jag fick se en strömstare, och dessutom var den så liten, rund och söt.


Den guppade upp och ner som om den neg, antagligen lite oroad av vårt plötsliga uppdykande.


Till historien hör att när Andreas en gång frågade mig vad han skulle ha varit för fågel om han vore en så svarade jag just strömstare. Jag menar – titta bara på den!


Och titta på den här dårfinken som riskerar livhanken för dess skull! Exakt samma.


Och plötsligt kom en fullvuxen strömstare flygande för att mata den lilla. Aj mitt hjärta.


Elin och Martin väntade tålmodigt medan vi fnattade fram och tillbaka på de hala klipporna.


När vi sansat oss lite fortsatte vi längsmed strömmen.


Till en stor, magiskt vacker tjärn.


Elin inspekterade berget på andra sidan – vi var helt omringade av höga träd och klippor.


Jag dog naturromantiksdöden och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen med alla intryck.


Sen fortsatte vi vår klättring uppåt.


Färden gick upp och ner över så kallade getryggar – tänk er att berget är randigt i långa, smala toppar och dalar som om en jätte dragit en gigantisk kam över det. Det är väl också ungefär vad som hände när inlandsisarna gick förbi och skapade dessa höjdskillnader men jag tror jag får be Elin skriva ett gästinlägg om saken för hon kunder förklara det så bra.


Bandbild.


Så när vi gick genom en av dalarna hörde vi ett väldigt kackel lite längre fram. ”Det flög ditåt” skrek Martin när något brunt och orange swishade förbi.


En liten bergfink var trakasserad av ett gäng högljudda kråkfåglar…


… nämligen lavskrikor! KRYSS för alla i sällskapet och wow vilka godbitar! Sin oschyssta stil till trots.


Och alltså ni skulle ha sett mig och Andreas. Vi liksom bara släppte all vår packning precis där vi var och halvt springandes, halv snubblandes for vi in i snåren med kamerorna framför ögonen så vi inte såg var vi trampade (vilket var snett – upprepade gånger). Lavskrikorna kacklade och for, fram och tillbaka och upp och ner och iväg och vi efter.


Men stukade fötter och skrubbade knän var värda en närmare titt på denna sötnöt.


Sen följde en glad och lite förlägen jakt efter Andreas ryggsäck som han släppt av sig ”någonstans däråt”.


Vi hann bara en liten bit till på vägen innan någonting smalnäbbat och långbent tjöt till och flög upp från en vattensamling. Vi hade skrämt en stackars vadare halv från vettet och nu satt den i en grantopp och såg helt malplacerad ut med sina långa rangliga ben.


Efter lite konsultation i den förträffliga Facebookgruppen Fåglar inpå knuten fick vi det bekräftat att vi sett en gluttsnäppa. Kryss igen!


Sen var vi tillbaka på kalfjället. Helt utmattade av alla intryck.


Jag bjuder er: Friluftshunk från 90-talskatalog.


+ gosfluff.


Sen gick vi spången ner till bilen, åkte tillbaka till Vemdalen, köpte pizza och godis och såg på favvofilmen Burn After Reading resten av kvällen. Bästa dagen i mitt liv. Slutt!

Fjällen, dag 3: uppför Skalfjället och genom ljungen


Den tredje dagen i Vemdalsskalet gick vi helt enkelt uppför fjället som Farfarstugan ligger på. Där bebyggelsen slutade fanns en liten spång som ledde oss in i skogen.


Det var en väldigt fin väg att vandra. Små bäckar och vattendrag, fuktig mossa och blåbärsris trängdes med granar och späda björkar.


Ibland fick vi gå i bäckrännan.


Träden hade bara små näpna blad och trots att det var mitt i juni kändes det som vår.


Uppe på fjället hade vi utsikt över skidbackarna på Hovde.


Framför oss låg Jaktstugan.


Men vi var lite tidiga, de hade inte öppnat än.


Vi åt frukt, nötter och choklad på jaktstugans altan och ångrade att vi inte tagit med stormkök och matsäck, för nu lockade en utmärkt led bortåt, men klockan var lite för mycket för att vi skulle våga ge oss längre bort utan mat.


Besvikelsen blev kort när vi hörde något pipa ute i ljungen. En sparvuggla? hoppades jag och Andreas och for iväg för att leta i buskagen.


Men det var ingen sparvuggla, utan två små ljungpipare som ropade på varann.


Det var kryss och vi var glada ändå!


Jag tycker verkligen det ser ut som att de här fåglarna har på sig leopardmönstrad morgonrock fållad med vit päls. Så himla gangsta.


Efter tiotusen bilder då fåglarna sprang fram och tillbaka framför oss och poserade fick de till sist nog och flaxade iväg.


Vi fortsatte glada uppför en stenig brant till den absolut högsta kammen.


Det var en läbbig och brant klättring med hala klippblock och massor av små avgrunder att fastna med fötterna i. Säkert bodde där både orm och rumpnissar.


Men vi kom upp på toppen kände vi oss precis som Sniff i Trollkarlens hatt – ingen hade varit här före oss!


Vi var verkligen mitt uppe i himmelen.


Men sen tittade vi över andra sidan av kammen och blev snopna – precis som Sniff. Där låg trollkarlens hatt och vittnade om tidigare besökare, nej, jag menar där fanns en skidlift av allt oheligt! Och intill den slingrade sig en backe ner. ”Här har ju jag åkt skidor tusen gånger”, insåg jag när jag tittade mig omkring lite noggrannare.


Vi gick i slalom nerför pisten tills vi kunde se hustaken igen.


Tillbaka i stugan vankades det städkväll och Martin röjde i trädgården medan jag handtvättade madrasskydd och vädrade överkast.


Andreas fick en instruktion i Effektiv Kratt-teknik, 7,5 högskolepoäng.


Och på grusgången hittade jag det absolut märkligaste som någonsin hittats på ett fjäll (snömannen inkluderad): en fossil av en havslilja! Jag kan absolut inte komma på någon annan förklaring än att jag eller någon av mina bröder i vår ungdom har haft samma resväska både till Gotland och till Vemdalsskalet, och glömt packa ur stensamlingen däremellan, varpå ett fynd måste ha druttat ut på grusgången vid Farfarstugan. Det, eller så var det medelhavsklimat även i Vemdalsskalet för 400 miljoner år sedan bara att ingen annan upptäckt det än. Men den tanken är för svindlande.


När det var färdigstädat för dagen hade killarna fortfarande spring i benen, så de tog på sig löpartightsen och rände uppför Hovde medan Elin och jag slog oss ner i stugan och jag målade av den lilla ljungpiparen i sin morgonrock.


Och det var den dagen!

Gotland: den näst mest misslyckade utfärden


Den femte Gotlandsdagen styrde Andreas och jag cyklarna mot fågelreservatet Muskmyr på andra sidan om ön. Solen strålade men det blåste femton sekundmeter och var tungt att trampa i vinden från havet.


Vi hade cyklat en bra bit ut i ingenstanset när vi fick syn på någonting underligt en bit in från grusvägen.


Det var någon som hade byggt gotländsk streetart med skräp och fynd från stranden.


Virke, kulspetspennor, fjädrar, en glödlampa, en pillerburk, en sopkvast och en pensel. Kanske ett försök att ta kontakt med utomjordingar.


Vi trampade vidare till en vik där vi sett fåglar en kväll tidigare under veckan och var oense om vilken sort (Andreas tror strandskata – jag tror en ny art). Flocken var borta så vi fick inga ledtrådar i frågan men skådade ytterligare ett par svåridentifierade pipor och vadare.


Till exempel det här paret.


På en sten hade någon lämnat sina strandskatter för byteshandel.


Själv fick jag ihop ett par slipade gröna glasbitar (jag har en makeriidé, men den fordrar hemskt mycket glas så jag återkommer om några år) och en benknota.


Så fick vi släpa cyklarna i sanden ett tag.


Tungt och blåsigt!


Vi hittade äntligen en väg från stranden, och rullade sen genom skogen, över fältet, till en gammal övergiven ruin.


Inuti växte en enorm krusbärsbuske och stämningen var lite kuslig.


Vi såg någon rovfågel på håll men ruinspökena verkade ha gått på semester.


Tog lite seriösa bilder istället.


Så trampade vi vidare in i Sundre socken och kunde äntligen urskilja Muskmyrs fågeltorn vid horisonten.


På toppen blåste det något otroligt.


Och såklart hade fåglarna gått och gömt sig. En fiskmås trillade förbi (bokstavligt talat) i den hårda vinden, men utöver den såg vi inte så mycket som en sädesärla. Vi var ganska besvikna.

Och värre blev det när jag fällde upp cykelstödet och tog det första tramptaget och det sa tjong och så roterade trampan utan kontakt med hjulet. Vi var långt hemifrån och ganska hungriga. Vi hade krismöte och jag lyckades övertyga Andreas om att Körsbärsgården, med konsthall och servering, låg på ungefär andra sidan om kyrkan vars torn vi såg sticka upp där i fjärran. Så vi började gå, och gå och gå och på andra sidan kyrkan fanns ingenting annat än väg, fält, och skog. Vi hade ytterligare ett krismöte men beslöt fortsätta lite till och tur var väl det, för där var den äntligen.


I klass med himmelriket.


Jag var vid det här laget beredd att äta en mindre ponny men jag slapp för de hade vegetarisk buffé, och en god sådan därtill! Sen åt vi glass (saffran respektive salmbär) och ringde morfar för assistans. Han kom och tog den trasiga cykeln och Andreas i bilen, emedan jag fick hoja tillbaka i motvinden.


Väl hemma i Norehuset hade min cykelnörd till snubbe och cykelhandlarson till morfar börjat meka med den halta springaren.


Det gick inte utan reservdelar, så Andreas och jag släpade oss ner till sjön istället. Kallt och blåsigt var det på stranden, och huden blev full av små flygande sandkorn så fort en reste sig ur vattnet – men havet var varmt och skönt med små krusningar.


Så snörde vi oss och åkte till Gåsens lada för att avnjuta mycket goda veganska kroppkakor och sju sorters kakor med espresso till, och ett välbehövligt stort glas rödvin.


På hemvägen hade vi mirakulöst nog återfått ett uns av energi så jag och Andreas hoppade ur bilen vid brevlådorna för att promenera sista biten i det rodnande skymningsljuset.


Denna och den följande kallar jag De Enda Bilder Andreas Tog på Gotland (med min karmera) pt.1.

och De Enda Bilder Andreas Tog på Gotland (med min kamera) pt.2.


Så blev det natt efter en väldigt fin dag ändå, den misslyckade fågelskådarurfärden till trots.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.