20 januari, 2011
In
Uncategorized, Verandaliv
the dogs on main street howl, ’cause they understand
Och snön bara fortsätter att singla helt obesvärat trots att jag knappt kan sitta still av frustration och uttråkning.
Hur kan man ha så mycket tid, energi och lust att producera och ändå så många viktiga saker som förblir ogjorda?
Känner mig som all den där uppdämda instängda tillbakahållna frenesin Springsteen brukar sjunga om.
Explode and tear this whole town apart,
take a knife and cut this pain from my heart,
find somebody itching for something to start
ur THE PROMISED LAND av BRUCE SPRINGSTEEN
Ragnar rödskägg
21 januari, 2011 at 15:08Ååh, underbart! Den låten hade jag nästan glömt bort, men den spelades på hög volym på mitt studentflak (cykelkärra) way back 2003. Precis så var det, som han sjunger och som du skriver.
(Egentligen har ingenting förändrats heller, men fan att man måste bli så förment cool och självironinsk att man inte kan ta Springsteen på allvar längre.)
Tack för påminnelsen, och tack för fin blogg!
Mimmi
21 januari, 2011 at 06:52Hej alicia!! Sa lange sen jag var inne har, men nu laste jag runt lite. Saknat dig och din blogg ;)
Hoppas allt e bra med dig. haller med om det du skriver i detta inlagg, om att man har massa visioner men anda blir "inget gjort".
Kram pa dig!