Gotland: den näst mest misslyckade utfärden

Den femte Gotlandsdagen styrde Andreas och jag cyklarna mot fågelreservatet Muskmyr på andra sidan om ön. Solen strålade men det blåste femton sekundmeter och var tungt att trampa i vinden från havet.

Vi hade cyklat en bra bit ut i ingenstanset när vi fick syn på någonting underligt en bit in från grusvägen.

Det var någon som hade byggt gotländsk streetart med skräp och fynd från stranden.

Virke, kulspetspennor, fjädrar, en glödlampa, en pillerburk, en sopkvast och en pensel. Kanske ett försök att ta kontakt med utomjordingar.

Vi trampade vidare till en vik där vi sett fåglar en kväll tidigare under veckan och var oense om vilken sort (Andreas tror strandskata – jag tror en ny art). Flocken var borta så vi fick inga ledtrådar i frågan men skådade ytterligare ett par svåridentifierade pipor och vadare.

Till exempel det här paret.

På en sten hade någon lämnat sina strandskatter för byteshandel.

Själv fick jag ihop ett par slipade gröna glasbitar (jag har en makeriidé, men den fordrar hemskt mycket glas så jag återkommer om några år) och en benknota.

Så fick vi släpa cyklarna i sanden ett tag.

Tungt och blåsigt!

Vi hittade äntligen en väg från stranden, och rullade sen genom skogen, över fältet, till en gammal övergiven ruin.

Inuti växte en enorm krusbärsbuske och stämningen var lite kuslig.

Vi såg någon rovfågel på håll men ruinspökena verkade ha gått på semester.

Tog lite seriösa bilder istället.

Så trampade vi vidare in i Sundre socken och kunde äntligen urskilja Muskmyrs fågeltorn vid horisonten.

På toppen blåste det något otroligt.

Och såklart hade fåglarna gått och gömt sig. En fiskmås trillade förbi (bokstavligt talat) i den hårda vinden, men utöver den såg vi inte så mycket som en sädesärla. Vi var ganska besvikna.

Och värre blev det när jag fällde upp cykelstödet och tog det första tramptaget och det sa tjong och så roterade trampan utan kontakt med hjulet. Vi var långt hemifrån och ganska hungriga. Vi hade krismöte och jag lyckades övertyga Andreas om att Körsbärsgården, med konsthall och servering, låg på ungefär andra sidan om kyrkan vars torn vi såg sticka upp där i fjärran. Så vi började gå, och gå och gå och på andra sidan kyrkan fanns ingenting annat än väg, fält, och skog. Vi hade ytterligare ett krismöte men beslöt fortsätta lite till och tur var väl det, för där var den äntligen.

I klass med himmelriket.

Jag var vid det här laget beredd att äta en mindre ponny men jag slapp för de hade vegetarisk buffé, och en god sådan därtill! Sen åt vi glass (saffran respektive salmbär) och ringde morfar för assistans. Han kom och tog den trasiga cykeln och Andreas i bilen, emedan jag fick hoja tillbaka i motvinden.

Väl hemma i Norehuset hade min cykelnörd till snubbe och cykelhandlarson till morfar börjat meka med den halta springaren.

Det gick inte utan reservdelar, så Andreas och jag släpade oss ner till sjön istället. Kallt och blåsigt var det på stranden, och huden blev full av små flygande sandkorn så fort en reste sig ur vattnet – men havet var varmt och skönt med små krusningar.

Så snörde vi oss och åkte till Gåsens lada för att avnjuta mycket goda veganska kroppkakor och sju sorters kakor med espresso till, och ett välbehövligt stort glas rödvin.

På hemvägen hade vi mirakulöst nog återfått ett uns av energi så jag och Andreas hoppade ur bilen vid brevlådorna för att promenera sista biten i det rodnande skymningsljuset.

Denna och den följande kallar jag De Enda Bilder Andreas Tog på Gotland (med min karmera) pt.1.

och De Enda Bilder Andreas Tog på Gotland (med min kamera) pt.2.

Så blev det natt efter en väldigt fin dag ändå, den misslyckade fågelskådarurfärden till trots.