jag vill inte ha någon jävla jordgubbspralin

När vi nu ändå är samtidskritiska:

Jag kan inte vrida på mig i det offentliga rummet utan att bli dränkt under cerisa chokladaskar, slokande rosor och försäljare med leenden så breda att jag blir osäker och undrar om de faktiskt tror på det hela. ”Vill du ha en karamell?”, heter det. Vill du i din tur att jag ska klå upp dig?

Klisterlappar, cellofan, facebookstatusar och vaniljhjärtan i en enda accelererande härva av sirliga typsnitt, röd aluminiumfolie och smaklösa ord av krystad överdrift och renodlat hyckleri. En enda gång om året lämnas likstelheten på hatthyllan för att den vasstandade stockholmaren ska häva ur sig känsloyttringar hon saknar belägg för i så många riktningar hon hinner med. Det handlar om att inkassera mest och samtidigt köpa sig fri från skuld. För att inte nämna det ständiga sneglandet över axeln – en försäkran om att världen ser på, och avundas.

Sluta försöka profitera på mitt känsloliv. Jag vill inte ha någon jävla jordgubbspralin med garnityr och medföljande röstsedel.

Och låt mig slippa se på när den långa korven av sammanpressade gelatinhjärtan kommer upp igen.

Bonus: Fellen om andra aspekter.

2 Comments
  • fiskas

    14 februari, 2013 at 23:13 Svara

    Skarpt! Kul att kolla in här igen efter att inte ha följt dig på flera åts tid och komma fram till att du är ännu bättre nu än du var då.

    Boromirs längtan till närhet är ju fantastisk, förresten.

    • Alicia Sivert

      15 februari, 2013 at 13:05 Svara

      Tack så väldigt, min vän! Hoppas Skåne behandlar dig väl. Låt oss dela en kanna te någon gång när du är i stan.

Post a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.