januari är min sämsta månad
Januari är min sämsta månad, så har det alltid varit. Jag vill egentligen bara lägga mig under bordet och läsa. Min mest besökta hemsida den här månaden är kanske bibliotekets. Böcker och blekingesöm är mitt tema för stunden. Ett långsamt tema. Ord för ord, sida för sida, stygn för stygn.
Jag skulle behöva kämpa för att komma upp på morgonen. Kämpa för att starta dammsugaren och kämpa för att komma igång med olika aktiviteter. Men jag gör det inte. Det är som att drivkraften är på paus och allt jag vill är att ta det lugnt. Kanske orkar göra en KonMari-strukturering av någon låda emellanåt. Knarkar städprogrammet som alla andra just nu.
I andra länder tar man siesta när det är för varmt. I Sverige harvar vi på med samma arbetstider och tempo sen industrialiseringen. Utan hänsyn till att det är mörkt och att kropparna är tunga. Jag är glad att jag bara jobbar nio till fem de här första och sista veckorna på terminen, för jag tycker det är o m ö j l i g t att åka hemifrån medan det fortfarande är så mörkt. Nästa vecka börjar undervisningen igen och jag går från kontorstid till eftermiddags- och kvällstid. Jag kommer sakna att kunna se en film efter jobbet, men jag ser fram emot mina långa, egna förmiddagar.
Inne i huvudet snurrar ändå kugghjulen i nån slags långsam vals med tankarna och töcknet. Årets Bullet Journal har motiv ur favoritromanen, Pappan och havet av Tove Jansson. Jag fyller den med mina mål för året, planerar och strukturerar. Skalar bort och kompletterar. Längtar efter lite mer energi men är ganska lugn i att den kommer. Januari är min sämsta månad. Det är okej. Alla de andra blir bättre.
Cecilia M
21 januari, 2019 at 21:52Problemet är att min arbetsgivare inte alls tar någon hänsyn till att man behöver lägre tempo nu.
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:29Nej, det är det ju inte mycket i samhället som gör tyvärr. Men allra svårast kan jag tycka det är att sänka sin egen ambitionsnivå, om inte på arbetet så under resten av tiden. Jag börjar där men hoppas i förlängningen på en politisk förändring av hur arbetsdagen ser ut!
Mikaela
21 januari, 2019 at 21:44Håller med om mörkret och blä, men alltså kungsfiskaren <3 <3
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:27Man får hitta sina små smaragder ;)
Vera
20 januari, 2019 at 21:46Vi är många som tycker att det är tungt med mörkret. Har jobbat 75% och varit föräldraledig resten, och det har känts så bra. Att kunna gå upp relativt sent och gå hem tidigt. Få lite sol både på morgonen och eftermiddagen. Önskar att jag kunde jobba så under november-februari varje år för resten av mitt liv… Nackdelen med vårt elektriska ljus, innan elektriciteten var folk tvugna att sluta jobba när det blev mörkt. Vill också säga att ditt broderi ser ut att bli jättefint. Älskar de där bleka pastellnyanserna i blekingesömen!
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:27Inte för att det är att vara ledig när en är förälder, men det låter ändå som du hittat en bra balans för de här månaderna :) Jag tror att vi skulle märka enorm skillnad om vi införde sex timmars arbetsdag under nov-feb. Dumma industrialisering och elektriska ljus! ;)
Så roligt att du gillar Blekingesömmen! Nu är den klar och jag ska strax visa opp den :)
Fredrikapåvinden
20 januari, 2019 at 16:22Känner igen mig så mycket i det du skrivet Alicia! För mig är november/december de värsta månaderna. Fy sjutton vad jag varit trött och avtrubbad. Igår när jag vaknade hade jag en ambition av att gå till skolan och sy och jobba med egna projekt men så satt jag i soffan och stickade, åt frukost och lyssnade på radio och kände att, vad skönt det skulle va att bara sitta kvar här. Och så kom jag på att det är ju faktiskt helt okej, rent av hälsosamt att på en lördag sitta kvar i soffan, lyssna på radio och sticka, så då gjorde jag just det. Jag tänker att det precis som du skriver egentligen är meningen att vi ska jobba mindre de här månaderna men att det är lätt att glömma bort det. Snart kommer våren och energin igen men tills dess kan vi sitta kvar i soffan och bara vara. Det är okej. <3
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:22Åh, så väldigt fint att höra att du kunde stanna upp och vända om – eller sitta kvar! Jag förstår och känner igen att det är extra svårt när en egentligen vill göra tusen saker. Alltså att det svåraste är inte att en måste gå och jobba när en inte vill, utan att en vill gå och jobba när en inte orkar. Vi tar igen det i april <3
Pingback:STJÄRNÖGONBLICK ☆163 | forsen, hästöga och vänner. | REAKTIONISTA
20 januari, 2019 at 06:01Wilda
19 januari, 2019 at 19:33Du har en så viktig poäng med detta. Jag känner mig ganska slutkörd just nu, kanske mest för att jag verkligen var superpeppad första veckorna på det nya året haha. Så ja, att sakta ner tempot låter som det bästa tipset jag kan få just nu! Tack för din ärlighet och att du är den som stannar upp och frågar ”men hallå, varför då?” när kugghjulen snurrar på. <3
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:20Jamen jaa! Jag också! Vi gillar ju båda nystarter, men i december är det som att en glömmer lite hur tungt det är att starta om i januari. För mig blir den riktiga nystarten oftast framemot mars eller april. Och det är liksom okej!! <3
Sofie
18 januari, 2019 at 11:18Känner precis samma sak! Fast för mig brukar November vara värst! Jag förväntar mig att jag ska orka med lika mycket nu som under sommarhalvåret och blir besviken när jag inte gör det. Stickandet går trögt, läser ut böcker långsammare, man orkar ju knappt göra sånt som man egentligen tycker är roligt. Vill också bara ligga i soffan framför TV:n. Ljuset påverkar mig så mycket. Och de timmar som är ljusa nu är man ju oftast på i skola eller på jobb. Men jag tycker ändå det känns som att det håller på att vända nu. Det blir faktiskt liiiite ljusare för varje dag och Januari känns ändå som en rätt så fräsch start på det nya året! ^^
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:18”man orkar ju knappt göra sånt som man egentligen tycker är roligt” – så himla sant sagt! Jag tror det är det som känns ledsammast, att en inte är taggad på det en egentligen är taggad på liksom. Men jag har också märkt att det är ljusare nu än i julas och det känns hoppfullt. Snart, snart, snart!
Linnéa
17 januari, 2019 at 11:12Förstår mig inte heller på att alla förväntas fungera lika dant under den perioden när det är som mörkast. Jag försöker tänka på att anpassa mig och vila, men livet runt omkring funkar ju inte alltid som en själv. Men det viktigaste är i alla fall försöka och hitta saker som gör en avslappnad. För mig är det att lyssna på ljudbok eller att lyssna på program från P1.
Underbart omslag du har på din bujo 😊 Jag har inte faktiskt inte läst pappan och havet, men jag skall nog försöka på mig att göra det under året.
Alicia Sivert
28 januari, 2019 at 08:17Åh, jag rekommenderar Pappan och havet av heeela mitt hjärta, fast det egentligen är en höstbok! Den finaste, mest poetiska av alla böckerna om muminfamiljen <3
Det låter som att du är bra på att ta hand om dig själv i januari! Jag blir nog också det, lite för varje år. Det är som du säger att en måste lära sig acceptera att det går långsammare såhär års. Synd att inte samhällsstrukturen är byggd efter det!
Elisabeth Biström
16 januari, 2019 at 12:45Vad sunt det låter att du har identifierat ditt behov av ett lägre tempo i januari. Själv har jag en bit kvar till sådan självinsikt; jag kommer då och då på mig själv med att tjurskalligt och fruktlöst streta emot trötthet i dagar och veckor, innan jag plötsligt kommer på – ”aha! Jag behöver kanske vila?”
Tror du det finns hopp för en trettisexårig trögskalle som jag att också lära mig förstå sådana där signaler? Hur GÖR man? För mig är det som om volymen är alldeles för nedskruvad, så jag fattar ingenting förrän kroppen vrålar ”MEN VILA NÅN GÅNG DÅÅÅÅ”. Behöver klubbas i huvudet med migrän, innan jag fattar. Tröttsamt.
Alicia Sivert
17 januari, 2019 at 08:27Åh, jag överpresenterade nog min förmåga att acceptera och vila, haha, för jag känner igen mig mycket i det du skriver! Det är nog mer som att jag förstått behovet men fortfarande jobbar ganska hårt med att låta det vara så. Varje morgon jag inte går upp direkt är en kamp med ångesten, liksom varje gång jag sätter mig vid teven istället för att måla. Efter att jag skrivit det här inlägget gick jag och dammsög fast jag just sagt att jag inte orkade.
Men på det hela taget har jag nog blivit liiite snällare under 2018, eftersom jag långsamt inser att dygnets antal timmar ju inte förändras när en får mer att göra. Fast det är en sorg att välja bort, det är det verkligen. Den vet jag inte om jag någonsin kommer lära mig acceptera. Just att försöka kartlägga när en har energi och är som mest effektiv kan jag tycka hjälper. Jag vet att våren och sommaren är min mest produktiva tid och att jag kommer ta igen det här, då kan jag kanske vila lite mer i min utmattning nu. Kanske.
Skickar all min vilopepp över till dig, och vi kan väl hålla varandra uppdaterade om vi kommer på nåt snilligt? ;) Ha en fin dag Elisabeth!