min bästa vän


Världens mest osjälvständiga hund. Livrädd för personbilar, bussar, avloppsbrunnar, smällande grindar, främlingar och påträngande bekanta. Höll på att få en hjärtattack och dö varje gång en spöklikt utklädd unge ringde på dörren under Halloweenhelgen.

Ensammast i världen när jag går till jobbet om morgnarna, lyckligast i ett expanderande universum när jag kommer hem. Sätter jag mig på golvet bredvid henne kravlar hon runt så hon kan lägga tassen och huvudet i mitt knä. Går jag in i duschen utan att hon ser vart jag tar vägen letar hon igenom hela huset tills hon hittar en stängd badrumsdörr att gny mot. Hon har själv lärt sig öppna min sovrumsdörr eftersom jag inte kan sova med hennes snarkningar och hon inte kan sova utan mina. Vi har varit bästa vänner sen hon först följde med mig till Gotland sommaren 2005.

Åtta år och det värsta fall av artros veterinären sett. Går på starka smärtstillande och får inte promenera längre än tre kilometer i sträck. Följer mig ändå upp och nerför trappor som en svans. Imorgon åker hon hem igen och jag har svårt att skaka av mig känslan av att det är sista gången jag passar henne.

Tags:
11 Comments
  • CJ

    13 november, 2010 at 22:11 Svara

    Åh men vilken sötnos!

  • Emelie

    11 november, 2010 at 10:29 Svara

    men, det behöver inte alls vara sista gången. Jag menar, du kan man sätta in saker i ögonen hos blinda, så att de kan börja se igen. (Eller man testar det i alla fall.) Så varför skulle man inte kunna göra någotning åt Farinas situation?

    Det måste gå, för jag vill inte läsa ett olyckligt inlägg ifrån dig om hon skulle somna in. Då skulle jag gråta sönder. Inte för att jag egentligen känner henne, men det känns så. Du med dina beskrivningar och berättelser kan ju få en att lära känna vem eller vad som helst.

  • jossan från härnösand

    7 november, 2010 at 17:11 Svara

    Ta vara på stunden som är kvar och försök att inte oroa dig för något som ändå är oundvikligt, men som inte behöver inträffa inom en snar framtid. Dock är tid nog det mest relativa som finns, tyvärr eller tack och lov, och det är nog bäst att fokusera mest på ditt och farinafinas välmående och samtidigt tränga undan det där förbaskade orosmolnet. Många kramar!

  • carolina

    2 november, 2010 at 23:48 Svara

    <3

  • Malin

    2 november, 2010 at 21:28 Svara

    Fy fabian! Jag blir alldeles förkrossad när jag läser detta. Jag hoppas innerligt att du har fel angående känsla om att det kan vara sista gången.

    Dunderkram

  • Emilie

    2 november, 2010 at 19:06 Svara

    Hundar är helt underbara. Och det är så fruktansvärt och hemskt att de inte lever lika länge som oss. Jag hoppas att du får fler år med Farina, trots att det inte verkar som om det blir så nu. Vår Happi är visserligen helt frisk, men hon är nio år och jag vet att man får njuta nu varje dag eftersom att det inte är så många år kvar. Jag kan inte föreställa mig hur det blir den dagen hon inte är här hos oss längre.
    Det är hemskt hemskt hemskt när de försvinner och man vill bara gråta ihjäl sig. Det finns inga tröstande ord som får det att kännas bättre eftersom att det enda som kan få det att bli bättre är att hunden kommer tillbaka.
    Krama på henne allt vad du kan varje gång ni ses från och med nu.
    Hoppas att det ordnar sig så att ni får en stund till tillsammans <3

  • Adina

    2 november, 2010 at 17:34 Svara

    Hon hade visst inte vunnit rosett, var tvungen att kolla. Men hon låg bra till och jag blev tvungen att läsa då, din text är tilltalande

  • Malin

    1 november, 2010 at 20:58 Svara

    Det är hemskt när man känner den där känslan, för på något sätt vet man, och oftast brukar den ju stämma, vilket gör det ännu jobbigare nästa gång man känner så. Jag hoppas innerligt att det inte är så. Ni är så fina tillsammans. Kramar!

  • Bajenblomma

    1 november, 2010 at 12:17 Svara

    Vad ska man säga?
    Otroligt fin hund.
    <3

  • elin

    1 november, 2010 at 07:45 Svara

    <3

  • Josefi

    1 november, 2010 at 00:36 Svara

    Jag vet precis hur du känner dig Alicia.
    Jag kände precis samma sak den sista gången som mamma tog Simba till vetrinären, man bara kände på sig att det var sista gången man skulle se honom. Det var och är fortfarande helt otroligt hemskt. Men det som ändå känns mest hemskt är att jag aldrig tog tillvara på den sista tiden vi hade tillsammans. Jag hoppades ju alltid på att jag och han skulle få fler fina stunder tilsammans. Trots att det känns hemskt så måste du verkligen ta vara på tiden du har med henne (vilket jag tror att du gör), för den får du aldrig tillbaka igen.

Post a Comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.