min samling trähästar

Nu är det för farao dags att titta på alla mina trähästar tillsammans innan jag går på auktion imorgon och köper nya! Här är ett onödigt långt och detaljerat inlägg om samlingen, inte för att jag tror att det är sådär f r u k t a n s v ä r t intressant för er, men för att jag har lite hopp om att google i framtiden ska ge mig eller någon annan svar på vem som har slöjdat våra oidentifierade kusar. Faktiskt är det oftast genom gamla blogginlägg som jag lyckas hitta (eller i bästa fall ge!) ledtråden som knäcker nöten om ett loppisfynds härkomst. Därför blir det lite hoppfull överförklaring idag. Ni som only är in it for the casual underhållning kan ju hoppa över varannan bild eller så.

BAM! Min hästsamling! För första gången samlad. Det vill säga TRÄhästsamling för ska sanningen fram så har jag några i andra material också. Är hästtjej sedan 1998 då jag fick rida russet Christel som kom att leda till så mycket inspiration och hästfanatism. Nog om det.

Hur samlingen började

Man skulle kunna säga att samlingen började med dessa fem. Tre små dalahästar jag haft sen jag var liten och så två jag ärvde av min mormors vän Ingrid när hon flyttade in på boende (jag vill säga tidigt 2000-tal). Men det förstod jag ju inte då, att jag börjat samla alltså, så dessa får vi återkomma till.

Staffanshästarna

Snarare var det när jag gick förbi en antikaffär på Rörstrandsgatan, nådens vinter 2013 kanske. Jag såg två röda dalahästliknande kompisar med ljushållare i ett skyltfönster och föll pladask. Butiksinnehavaren behövde lite tid på sig att plocka fram dem ur skyltfönstret och bad mig komma tillbaka om en halvtimme. Alldeles för nervös gick jag tio varv runt kvarteret i väntan på att de skulle bli mina.

Bara någon vecka senare hittade jag den blå på Re-Tuna. Alla tre är av modellen ”Staffanshäst” som skapades av John Gudmunds i Sjurberg på 50-talet. När jag googlade på honom upptäckte jag en annan fåle jag kände igen!

Rättvikshästen

Den grå hästen jag fått av Ingrid! Tydligen kallad Rättvikshästen och även den slöjdad av John Gudmunds. Eftersom det var jul fick dessa fyra gamla kompisar bli julprydnader och så började jakten på en femte häst, till Staffans stall som ni förstår.

Den femte fålen hittade jag på Stadsmissionen 2019. Röd med vita blommor och guldgul man. Denna har ingen märkning men jag har sett likadana i blått på Tradera. Här kommer alltså min första efterlysning till framtida googlare av trähästar. Är det någon som känner igen den här och vet varifrån den stammar?

Betande häst av Ivan Fisk

När mitt lilla julstall så blivit en grej blev jag plötsligt nyfiken på den andra hästen jag fått från Ingrid.

I. Fisk stod det signerat på magen och den visade sig vara slöjdad av Ivan Fisk som gjort flera i samma modell. Denna är fortfarande den finaste i min samling, om ni frågar mig.

Sommaren 2016 hade jag gått och köpt en ledad häst på en konstnärshandel i Bryssel. Det går att ställa om nacke och ben vilket fick mig att tro att jag köpt denna som teckningsinspiration, men nu i efterhand inser jag att det här var ett nytt sätt att leva ut mitt hästtjej-jag som vuxen. Och så eskalerade det.

Gunghäst från Gemla Leksaksfabrik

Förra hösten hjälpte vi till att tömma ett sommarhus åt en släkting (som också heter Ingrid) och jag hittade den här gunghästen i trädgårdsmästarbostaden. Okej, när jag skriver ett ord som ”trädgårdsmästarbostaden” så förstår ni att det finns en historia här och den ska jag berätta om någon annan gång. Föreställ er nu bara en skärgårdsö, ett gammalt kråkslott med växthus och att jag var tvungen att klättra in genom ett fönster för att se vad som fanns därinne. Bland muslort och krossat glas föll mobilficklampans ljuskägla plötsligt på denna stolta hundraåring.

En gunghäst från Gemla Leksaksfabrik. En ganska spöklik skugga av hur den lär ha sett ut när den var ny på 1920-talet men med ack så vackra lagningar. I framtiden ska jag hjälpa den med nya öron, man och svans. Kanske sy en liten sadel också. Men den slitna patinan i färgen och alla rostiga spikar får den behålla.

Ni vet när man släpar hem en ganska stor och ganska ful gunghäst att ha i vardagsrummet som prydnad? Det är DÅ man förstår att man har börjat samla.

Dalahästar

Medan vi har tömde hos Ingrid och min mormor och morfar dök det upp fler dalahästar i miniatyr. Förutom de tre från min barndom kom två trärena (den ena gav jag faktiskt morfar i julklapp en gång) och tre målade att flytta in hos mig. Den allra minsta tänker jag nästan ska stå i Muminhuset.

Fågelsjöhästen

Och så i somras var det retro- och vintagemarknad här i Gustavsberg. I ett loppisstånd hittade jag en blåfläckig dalahäst som var så ful och så fin att jag blev intresserad. Jag frågade säljaren om hon visste ifall den var gammal, för den var i så fint skick, men hon visste bara att den kom från ett dödsbo. Jag fick chansa, och efter lite googling på blå dalahäst visade det sig vara en Fågelsjöhäst, kopia av den 1700-talshäst som hittades på Fågelsjö gammelgård i Orsa Finnmark.

TR 78 är prickat knappt synligt under framhovarna och står för Torsten Röjd, täljare 1978. På Mora Hemslöjds Facebooksida hittade jag följande lista:

Signaturer dagens hästar
KS Karin Sjögren, täljare
BD Bernt Dölfors, täljare
AJ Annelie Järvegård, målare
Signaturer äldre hästar
TR Torsten Röjd, täljare
MI Mona Isaksson, målare

BL, RAA-n och ÅE

Så följde den underbara sommardag då Gustavsbergs auktionskammare skulle ha slagauktion för första gången på två år! Jag hittade ett gäng trähästar och valde ut en jag så fruktansvärt gärna ville ha. Den var knubbig och fin och jag dividerade med mig själv hur mycket jag var villig att betala. 300 kronor tänkte jag.

Den var brännmärkt med BL under magen. Någon som känner igen?

Men det visade sig att BL-hästen ropades ut ihop med de fyra andra, och jag fick hela samlingen för 300 kronor!

Två är kopior av varandra, med lyftet framben och hoven på en liten kula eller boll.

Den ena märkt R.A.A-n 1963, den andra inte alls. Vem kan ha gjort dessa?

Det andra paret var i allmogestil. En brevkniv och en som ligger så bra som handtag i handen att jag undrar om den inte också haft en funktion.

ÅE har slöjdat duon. Men vem var hen?

Min samling idag

Och så ser min samling med trähästar ut idag! Några får bara komma fram till jul och några står utspridda i lägenheten, men de flesta hänger med mig inne i Ateljén. Jag har spaning på ytterligare några på Tradera och på loppisar har hyllan med träföremål blivit den första jag skyndar fram till. Imorgon är årets sista slagauktion och ni får hålla tummarna för att det ropas ut fler trähästar! Helst en av Gustav Lunnevad, som just nu står högst upp på önskelistan.

Gnägg!

vem är samlare och vad är en samling?

Hur många är en samling? Tre fick jag höra av en försäljare på en loppis en gång, och det låter rimligt. Men jag tänker att det kanske också behöver finnas någon slags intention? En samling kan ju vara omedveten tills en plötsligt står omgiven av tjugo föremål i precis samma gröna färg. Den kan vara i allra högsta grad medveten, systematisk. Den kan vara ärvd eller funnen i sin helhet, på t.ex. loppis. Den kan vara färdig på så sätt att den innehåller kompletta delar eller att samlaren inte känner suget att förstora den. En samling kan ta upp mycket tid eller komma till av slumpen. Men jag tror absolut det måste finnas en intention och en längtan att låta saker möta varandra.

Havets juveler.

systematiska hemuler och fria mumrikar

Riktigt såhär filosofisk hade jag inte tänkt bli när jag spontan-drog igång en temavecka om samlingar på Instagram. Men jag har alltid tyckt att samlande är ett så fascinerande koncept. En intellektuell del av mig vill vara som Snusmumriken*, bara äga min hatt, mitt tält och mitt munspel och förresten inte vara rädd för att ge bort någondera. Ibland har jag strävat mot det idealet. Jag har tänkt att samlande är någonting bara hemuler sysslar med. Män Med System, ni vet. Såna som kan katalogisera. Som ordnar frimärken, växter, insekter eller stenar i rader med etiketter.

Sniff i sin tur samlar på allt som är dyrt. Hans system bygger på värde. Det tycker jag är själlöst och lite provocerande. Jag vill vara som Snusmumriken och klara mig med bara det jag behöver och inget överflöd. Eller vill jag det?

På senare år har jag kommit till insikt om att jag är ett Mumintroll. Ett ostrukturerat, nostalgiskt och passionerat Mumintroll. Jag älskar saker som får mig att känna något. Älskar att söka, oavsett om det är på loppis eller längs strandkanten. Älskar att omge mig med betydelsefulla ting. Jag placerar innehållet i mina samlingar omkring mig utan system, vilket ibland lurar mig att tro att jag inte alls är samlare. Men det är jag.

* Snusmumriken, Hemulen, Sniff och Mumintrollet är alla karaktärer ur Tove Janssons muminvärld.

Glasyrprover och vaser av Sven Wejsfelt, tidigare drejare i Gustavsberg. Lampfoten är gjord av Lisa Minogue.

intentioner och konsekvenser

Ibland leker jag med tanken vad jag skulle samla på om det inte fanns några konsekvenser. Om varken resurser eller förvaring var ett bekymmer, och heller inte mina egna eller andras förväntningar (t.ex. fördomar om hemuler). Vad skulle jag samla på då? Mjölkkannor, gröna glasvaser, gamla tändsticksaskar och vintageklänningar. 1800-talsbroderier, snäckor, parhundar och dockskåp. På grund av (eller tack vare) fysiska begränsningar och samhällsnormer har jag istället bara enstaka föremål inom dessa kategorier. Jag lyckas hindra mig själv när jag ser ett fantastiskt funkisdockskåp på Stadsmissionen därför att jag inte har någon plats att ställa det, eller tid att inreda det samtidigt som jag jobbar på Muminhuset (och drömmer om att bygga en westernstad). Jag nöjer mig med ett (okej två) par parhundar som ett kitschigt och kul stilbrott i badrummet. Jag tar bara hem de finaste eller mest speciella snäckorna och stenarna från havsstranden. Har bara klänningar jag vill använda i garderoben. Om en utgår från att tre föremål är en samling samlar jag på de flesta eller alla dessa ting. Men jag ser det inte så.

Jag tänker såhär: Någon med tre muminmuggar kan anse att de samlar, för att de strävar efter fler. Någon med 18 muminmuggar behöver inte samla. Ingen behöver ha för avsikt att äga alla muminmuggar för att få kalla sig samlare. Kanske samlar du bara på de gula, eller de med Lilla My som motiv? Kanske råkar ditt hem och dina ägodelar bara följa ett visst tema.

Vad samlar jag på då? Inom vilka kategorier av saker finns det en intention, en längtan och en med- eller motvillig strävan efter att låta föremål bilda en enhet tillsammans? För Andreas har det blivit vin och keramikföremål av Sven Wejsfelt. För mig trähästar, gröna krukor och slipade glasbitar. Det sistnämnda är en sån där samling som jag inte förstod var en samling förrän jag la alla enstaka delar i samma burk. Jag K A N I N T E gå förbi en slipad glasbit på stranden. Nej, nej, nej. De är havets juveler och måste följa med i min ficka. Kanske kan jag intala mig själv att jag rensar skräp från naturen, men det är inte sant.

Säkert samlar jag på fler kategorier jag ännu inte uppmärksammat. Som träfåglarna på fönsterkarmen. Strandskatorna är gjorda av Anna Larsson på Ateljé Atte. Fiskmåsarna är auktionsfynd.

samlare och deras samlingar

Hemulen, Sniff och Mumintrollet är alla samlare, fast på olika vis. Säkert finns det många fler arketyper. Kanske är det ett mänskligt drag, nedärvt från tiden vi letade efter mat för dagen. Kanske ett känslomässigt, ett sätt att fokusera på det lilla för att orientera sig fram i en stor värld. Kanske stammar det ur kapitalismen och viljan att äga, men jag tror inte det är riktigt så enkelt. Jag tror det bästa samlandet sker hållbart, långsamt och med djup passion, men det kanske bara är Mumintrollet i mig som talar.

Jag har föraktat samlingar. Förväxlat samlare med hoarders. Skämts över att vara samlare. Längtat efter att få samla mer aktivt. Upptäckt att jag påbörjat omedvetna samlingar. Upptäckt att jag fascineras av samlare. Funnit hemskt mycket tröst och inspiration i Hemulens karaktär under utmattningen och pandemin. Jag har blivit en samlare.

Så fort jag kom till ro med att vara samlare gick personlighetsdraget från att vara något jag lite skämts för, till att bli totalt avdramatiserat och till och med eftersträvansvärt. Jag dras till andras samlingar, och till själva samlarna. Jag vill se och höra berättelser. Delta i kunskapen, minnena och passionen som omger samlingar. Jag vill prata samlingar och samlande med er!

Tre föremål från Paradisverkstaden i grön keramik. Två arvegods och ett loppisfynd.

Vad har du för tankar om samlande? Samlar du på något själv?