ett vykort till mormor
Idag fyller Teno 18 år! Teno ja. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den skraltiga gamla gubbkatten. Men den stora dagen till ära ska jag hålla mig från att hänga ut honom här. Istället vill jag dela med mig av en skoluppgift jag gjorde tidigt förra terminen.
I min skissbok har jag tidigare visat ett collage jag gjorde med inspiration från ett vykort föreställande Jimi Hendrix. Då var inspirationsmaterialet slumpvis tilldelat oss – här fick vi istället i uppdrag att välja ett vykort att utgå ifrån. Jag som har en hel samling fina vykort hade svårt att välja när alla möjligheter fanns, men så hittade jag det här långt nere i den sprängfyllda plåtasken, bland konstkort och reseminnen.
På framsidan en rar bild av ett långhårigt barn som håller en kattunge. Gulligt liksom. Men det som var speciellt med vykortet var vad jag fann på andra sidan.
En liten hälsning från mormor och morfar, juni 1998, skriven med mormors lutande runda bokstäver och stora lilla A. Ett vykort mormor köpt för att hon sett det och tänkt på mig. För 25 år sen. Jag minns inte i vilket sammanhang jag fått det, mitt i sommaren, men det är inte postgånget. Kanske väntade det mig på Gotland en sommar när jag kom dit som 8-åring. Av någon anledning har jag sparat det.
Eftersom min morfar är borta och min mormor har långt gången Alzheimers kändes det som en liten resa i tiden att hitta detta vykort. Efter att ha gjort en ganska livlig tolkning av det första vykortet valde jag att istället göra en väldigt enkel parafras på det andra. Helt enkelt ett svar till mormor (för även om morfar också står omnämnd som avsändare så är vykortet från ’98 mormors initiativ och genomförande, rakt igenom).
Jag bad Andreas om hjälp att fota mig och Teno, som ju var mormor och morfars katt, i en liknande position som på originalbilden. Fotot printade jag sedan i svartvitt och limmade på en kapaskiva. På baksidan ritade jag av layouten från originalkortet men bytte text.
Även om det här vykortet inte når vare sig mormor eller morfar i nutid, så tänker jag att det kanske gör det i dåtid – så som deras kort nådde mig nu. Jag vill skicka en tanke bakåt i tiden liksom. Och att Teno och jag tar hand om varandra är alldeles sant. Jag ger honom hans äckliga njurkost, omsorgsfullt utblandad med hett vatten och går på långsamma promenader med honom runt förrådslängan och i trapphuset. Han låter mig överkompensera för den tid och kärlek jag inte längre kan ge till mina morföräldrar.
Med en del ljudliga protester naturligtvis – från bägge håll.
Grattis Teno på 18-årsdagen!
