hej från Vemodemort
Den första oktober satte jag mig i förrådet på jobbet och grät. Jag ringde vårdcentralen och sa att jag tror jag är på väg att bli utmattad, skrev ett mail till chefen, suddade instruktionerna på whiteboardtavlan och gick hem. Det var som att allting tog slut på en gång. Min inspiration, min energi, min glädje och all min kraft. Alltsammans. Allt som var jag. Jag blev som Voldemort under bänken på King’s Cross där i slutet av HP7. Liten, fjällig och kvidande. Inte mycket mer är jag nu, jag har ännu inte stoppats i någon återuppväckelsegryta om man säger så. Saknar blood of the enemy, forcibly taken för att fortsätta den här liknelsen men tappa kronologin. Men jag ligger inte under bänken längre. Kanske har jag hasat mig upp på armbågarna, kanske sitter jag upp med huvudet lite snett för att inte slå i bänkens underrede. Men jag sitter alltjämt fast där under och är en pinsam skugga av mitt egentliga Dark Lord-jag.
Två månader har gått. Jag har börjat jobba 25% igen. Gjort framsteg och tillbakasteg. Skrattat igen och gråtit på bussen hem. Gett mig fan och gett upp. Gått ut och gått hem. Tagit initiativ till att skicka mail ena dagen för att sen stänga av telefonen på min födelsedag och gömma mig. Stickat några varv och repat upp. Blivit av med magkatarren och fått den tillbaka. Försökt med ”accio personlighet” men fått nån fejkkostym från Zonko’s. Jag förstår att hälften av den här texten är obegriplig för Harry Potter-ofans men ni får fritt fantisera.
Tänk en utarbetad, deppig liten Voldemort med anpassningsstörning, förresten. Det är ju så sorgligt! Vemodemort. Det är jag just nu.
Jag får bra hjälp, och även om jag som vanligt gör tusen avstickare från vägen mot målet så är det som att jag vandrar inom en 180 gradig-zon mot mer eller mindre rätt riktning i alla fall. Men det är mycket som ska komma i ordning igen, samtidigt som allting går så fruktansvärt långsamt. Mitt huvud mest av allt.
Jag har ändå känt att jag skulle vilja börja skriva här igen. Med risk att tappa tråden ofta, lämna tidigare trådar oförankrade och omväxlande vara Vemodemort, omväxlande olidligt glättig för chansen att få tänka på något annat. Jag har t.ex. en julgrej på gång till helgen som blir kul, några tröstloppisfynd jag vill visa. Kanske får ni se det tiotal små Weasley-tröjor i miniatyr jag stickat för att jag inte kunnat komma på någonting annat. Kanske blir det ingenting. Men nu vet ni i alla fall. Alltså att jag är okej, fast inte okej liksom. Men på gång typ, fast inte så aktivt. Men att jag gör nån slags frustrerad piruett i marginalerna ibland när ledan blir för stor.
Så hej, typ, från Vemodemort. Jag hoppas att ni har det drägligt denna regniga november, eller i alla fall härdar ut i dess odräglighet. Och är det någon som har tillgång till Naddebos blod till min återuppväckelsegryta så tar jag tacksamt emot det.*
* För den som inte förstår vad Stockholms kulturborgarråd har här att göra så har han inte det. Jag bara raljerar. Det är inte bara hans fel förstås att det skärs ner på kulturen och att vi som försöker jobba med den blir utbrända och olyckliga, det är hela borgerlighetens fel. Så ett blood sample från blandade borgare går också bra. Eller Naddebo, fast det inte bara är hans fel. Men I marked him as my equal av misstag liksom så nu är det som det är. Och han blev Harry Potter och jag Voldemort i den här allegorin. Ta det som ett bevis på att min hjärna inte riktigt funkar som vanligt.
