i min skissbok del 1: Jimi Hendrix, effsingar och jordgubbsglass

Något av det roligaste jag vet är att få titta i andra personers skissböcker! Okej, nu låter det som att jag är en sån som olovandes smyger in och läser folks dagböcker men det är alltså inte det jag menar. Jag tycker om när andra visar sin process och sina tankemönster genom att öppna sina anteckningsblock. Idéerna är så råa och fria där. Att få se de första skissade tankarna till ett projekt tycker jag förhöjer det färdiga alstret – helt oavsett hur resultat blir.

När jag skulle börja på HV köpte jag en skissbok att själv föra anteckningar och samla idéer i. Jag tänkte att jag kunde öppna den för er med jämna mellanrum, för säkert är det nån mer där ute som känner som jag! Här kommer första delen:

Den allra första skoluppgiften vi fick utgick från ett vykort som vi skulle förändra på valfritt vis. Jag fick ett slumpmässigt draget föreställande Jimi Hendrix. Här är kollaget jag gjorde med akvarellfärg, tygrester och ett gammalt hänge i mässing.

Till höger ser ni hur vykortet såg ut innan jag började bearbeta det, och till vänster är prov på olika material jag använde.

Tidigt på terminen fick vi veta att vi skulle börja samla trasor och annat material till en återbruksväv. Det här var mina allra första skisser till det projekt vi nu äntligen påbörjat. Det har letat sig långt bort från var det började, men vallmon är fortfarande med.

Vi hade ullkunskap och spånad (att spinna garn av ull heter tydligen inte ”spinning”) med Lillemor från Limmo Design.

Jag antecknade så pennan glödde – kanske för att kompensera för hur dåligt själva spånaden gick. Detta var i särklass den svettigaste och mest frustrerande dagen hittills, men snacka om att jag fått respekt för hantverket! Kommer aldrig klippa i ett garnnystan igen utan eftertanke, och jag lyfter på hatten för alla som ägnar sig åt handspånadens konst.

Här är en liten sur anteckning som jag tycker är rolig att titta tillbaka på eftersom den väldigt tydligt illustrerar min känsla av överväldigande där under de första vävlektionerna.

Sen gjorde vi en rolig formuppgift där vi tecknade olika strukturer och mönster med kol, kritor, flytande tusch och bläckpennor.

Efter ett tag övergick vi till att rita insekter på 2-3 minuter. Det urartade ganska snart och jag började namnge dem efter olika vävtermer. Här ser ni en Undflyende Ulleffsing, en Yvig Varpmätare, en Större Vadmalsstampare och nåt som bara kallas ”Skyttel”.

En Silkeskypert och en Kardkrypare, och så en illustration av min lärare.

Större Skälsprötsspinnare, Småullig Förskedare, Finmaskig Sidenknypplare, Mindre Vadmalsstampare och Allmän Solvkrokare. Att lära sig alla vävtermer är att lära sig ett helt nytt språk. Tycker det här vittnar ganska fint om mina känslor av överväldigande.

Sen gjorde vi en utvecklad version av vykortsuppgiften. Jag ska visa mitt resultat nån gång! Teno fick vara med och modellera.

Vilket han hade en del åsikter om.

Så följde tre dagar i färgeriet och lite väl många siffror för min ännu till viss del utbrända hjärna.

Vi växtfärgade och jag fick ett tidigare experiment av rostfärgat linne som liknade ”gamla bandage från andra världskriget” att genom efterbad i te och järnvatten övergå till kulören ”riktiga gamla liggsårsplåster”. Toppen.

Att lära sig färga var som att öppna dörren till en helt ny värld.

Så började vi planera för vår allra första väv! Här kan ni se hur min idé utvecklades från ganska färggrann till något helt annat.

Och just det här arbetet tycker jag är så roligt att få dela med mig av, för det är så lätt att tänka att det första som kommer ur en kreativ persons hjärna är ett konstverk men så behöver det ju verkligen inte vara. Ett alster går igenom många stadier innan det slutliga resultatet visas upp, och då är det dessutom våtspänt, borstat och draperat. I en skissbok syns den råa processen, från helt skräckinjagande färger till något mer enhetligt till absolut urtråkig gråskala och vidare till den kombination av jordgubbsglass och vanilj som till sist användes.

Hoppas ni har någon glädje av detta! Och öppnar nån av er sin skissbok för beskådan så låt mig genast veta!

9

julefriden och adventspyntet

Julefriden. Känner ni den, eller är december bara stressig? Jag tycker att jag hittat en ganska bra balans, men att månaden går lite för fort. Jag skulle vilja orka mer under adventshelgerna. De stillsamma jularna under pandemiåren har å andra sidan lärt mig uppskatta mellandagarna mycket mer än tidigare, så nu ser jag fram emot dem, istället för att se december som en enda upptrappning mot julafton.

Här hemma är det adventspyntat. Första drösen pynt åker upp till första advent, och sen fyller jag på efter hand. Nu till Lucia börjar det bli dags att hämta hem julgranen. I år är det Andreas som väljer, och förra gången han gjorde det fick vi en som var mera bred än hög. Jag är redo för vad som helst.

Den hundraåriga gunghästen har fått sin girlang.

Dumbledore och de tre kloka tanterna är uppställda på mormors röda löpare. I år kan jag se att den är vävd i kypert. Det har tillkommit en fjärde tjej i skaran och vem hon är vet jag inte riktigt än. En kinesisk souvenir tror jag och det passar ju vår julstil.

Farmors syster Ing-Britts broderade bonad byter plats med morfars tavlor för en månad.

Och några sista blommor ur födelsedags- och stipendiebuketter lever än. De här tycker jag var särskilt vackra i sin blekingesömska färgskala. Dem ska jag komma ihåg i januari när jag börjar skissa på nästa års broderi!

Andreas Lisa Larson-tomtar, Helmut och Algernon, har klämt sig in bland koflocken. Ja, vi är såna som namnger saker. Oxen som Helmut sitter och mediterar på heter Starkodder.

Jo, jag känner den nog, julefriden. Men jag tror att jag måste sitta ner en stund och se mig själv omkring för att påminnas om att den faktiskt är här och pågår precis hela tiden. Runt stressade morgonpendlare i snålblåst och liksom ovanför huvudet på folk i julruschen. När Herr Gårman slår om från grönt till rött får man tänka att här står man. Stilla i julefriden en stund.

2

julefröjd och gamman – broderad bonad till mamma

Förra hösten fick jag ett gammalt avlagt julbroderi av min mamma. Det vill säga en bonad hon påbörjat ”någon gång mellan andra och tredje barnet”, men tröttnade på när allt blått var färdigbroderat och det var dags för min mellanbror att födas.

Jag tog tillfället i akt att smygstarta julförberedelserna lite och broderade vidare på mammas bonad under hela november och december. Hennes blå fick sällskap av mina röda, gula, gröna och rosa stygn.

Det var noll tidspress, full stämning och färdiga instruktioner att följa. Ett ganska bra recept för ett lyckat julprojekt! Som en kreativ person vill man ofta uppfinna hjulet och hitta på allt själv, men det kan vara väldigt vilsamt att följa någon annans direktiv ibland.

Nu i början av december tog jag fram broderiet igen och upptäckte besviket att det nästan var färdigt. Det skulle inte bli några långa hantverkskvällar med detta projekt och en kopp glögg i år. Nej, redan efter ett par sjukdagar i soffan var jag klar och hade till och med broderat de vita fälten i förklädet som nog ”bara” skulle varit tygvita egentligen.

Nåväl. Såhär blev hon! Den broderade ytan är hela 48 x 31 cm. Nästa gång jag träffar mamma får hon bonaden tillbaka.

I plastpåsen med tyg och garner fanns en instruktion märkt ”1134 Bonad” och ett litet utklipp ur en tidning där broderiet tituleras ”Julefröjd och Gamman”. Det är allt jag vet om mönstret! Köpt på 90-talet, och möjligen kopplad till Icakuriren som omnämns på baksidan av tidningsurklippet.

Tillägg 2023-01-05: Jag har nu fått det bekräftat att mönstret kommer från Brodera Mera!

Jag gjorde om några detaljer efter egen smak. T.ex. fick damen gröna julljusstakar istället för vita.

Hon ska ju få flytta tillbaka till mamma men visst passar hon orimligt bra ihop med mina ljusstakar?

Nu kanske det är någon som sitter och tänker att jag måste vara världens bästa dotter. Då ska ni bara veta att detta är inte ens första gången jag broderar julbonader åt min mor!

Så är bara frågan vad för sysselsättning mina händer ska ha resten av den här månaden (och förkylningsperioden!). Vilar ni själva i skapandet av några julkreationer i år?

5

min första vävda halsduk

I slutet av september klippte jag ner mitt livs första vävstols-väv!

Det blev en bred halsduk eller sjal med gråvit ullvarp och ett loppat mohairgarn som inslag. Den perfekta rosa nyansen har jag färgat fram alldeles själv i skolans labb. Jag la ner en härva i efterbadet och lät den suga upp det pigment som var kvar efter att vi färgat annat garn, och resultatet blev den här trevliga rosa. Hela färgeriet luktade av get när garnet blötlades vilket bekräftade min misstanke att det fluffiga loppisfyndet var något så lyxigt som äkta mohairgarn. Jag får akta mig för att använda sjalen ute när det regnar!

Stolta 147 cm lång och 35 cm bred.

Eftersom jag är fullständig nybörjare på vävning visste jag bara att när mamma och mormor vävt trasmattor så har de slagit med bommen för kung och fosterland för att få väven tät och fin. Det gjorde alltså jag också. Inte förrän jag flyttat vävstolen en halvmeter genom rummet och hade svårt att komma ur den för att gå på lunch förstod jag att det behöver man inte göra när man väver i tunt mjukt ullgarn. Då räcker det tydligen att fösa ihop inslagen, hehe. De första decimeterna av halsduken är därför ganska kompakta och stadiga.

Därefter blir den lite mer följsam och det går att se de olika effekterna i väven som jag annars bankade ihop för tätt. Jag utmanade/plågade nämligen mig själv genom att klättra in och knyta om tramporna sjuttioelva gånger för att försöka förstå vad jag höll på med. Genom att variera hur tramporna är sammankopplade med solven (snöranordningen som i sin tur kontrollerar varptrådarna) och trampordning kan man nämligen få många olika effekter i samma väv.

Jag provade på tuskaft, panama med och utan twist, spets- och korstrampad kypert, rackelbindning och säkert nåt annat som jag glömt namnet på. Finast blev det här lilla partiet som är nästan schackrutigt och som jag fick till fram på rent experimenterande! Kände mig som ett geni kan jag säga. Vilket var välbehövligt för det var många andra gånger under denna process som jag kände mig som ett totalt frågetecken.

Sen tog det rosa garnet slut och jag fick blanda in lite av det gråa som var över från varpen. Man skulle kunna låtsas att det var ett medvetet ~designbeslut~ men nu vet ni alltså att det är lögn.

Sjalen är egentligen lite för kort för att vara en funktionell halsduk men ska man på Skansens höstmarknad så passar den perfekt att drapera över axlarna så som Alma på Junibacken skulle ha gjort.

Här får ni två bilder från av skolans vävsalar också, bara för att förstå i vilken magisk miljö denna sjal blivit till. Och för att bättre kunna föreställa er exakt hur trångt det blev när jag medelst min slagkraft flyttat vävstolen en halvmeter närmare väggen.

Men så lärde jag mig det och mycket mer!

4

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.