how can I keep from singing?


Drack morgonkaffet i solen på trädäcket och fick sällskap av vår lilla ekorrtjej.


Hon bor i tallen ovanför uteplatsen, och när hon inte dricker ur fontänen eller hänger uppochner i baktassarna och käkar av fågelmaten ligger hon i en trasig fågelholk och lapar sol.


Och som om hennes närvaro inte räckte för att få mig alldeles euforiskt aww-ig visade det sig att hon har fått fyra små ekorrungar i släptåg. De for runt trädstammarna och jagade varandra mellan grenarna och var extremt svåra att fånga på bild, så det blir bara en för den här gången – men det kanske är lika bra om man ska försöka undvika att få döds-söthets-stroke. Nix, försent.

rubrik ur HOW CAN I KEEP FROM SINGING? av ENYA
21

iron in the water shall float, as easily as a wooden boat


Så var det plötsligt tisdag den sjätte april och vår sista heldag i England. Vi ’stayed local’ och brummade iväg till närliggande Knaresborough som visade sig vara den mysigaste av alla mysiga småstäder. Bron på bilden används fortfarande till järnvägstrafik och medan vi beundrade utsikten såg vi ett tåg passera. Där kunde jag stannat kvar!


Tre snarlika bilder på samma förbannade bro i samma förbannade vinkel. Men jag gillar alla tre och hade inte hjärta att sortera bort någon av dem.


Utsikt från Knaresborough Castle (som bara var en ruin, och inte ens en utmärkande fager sådan, men som vi i varje fall knallade upp till – just för utsiktens skull).


Enligt en gammal skröna levde i Knaresborough på 14-1500-talet en förbannat ful gumma som föddes i en grotta, kallades Mother Shipton och gick runt och satte griller i huvudet på folk genom att på rim profetera om en massa otäckheter som skulle drabba mänskligheten. Bland annat ’sa’ hon att när bron ni sett på bild ovan rasar kommer världen att gå under med den. Därför har krogen vid flodbanken fått namnet The World’s End.

Mother Shipton ska också ha sagt att järn en dag skulle flyta, att vagnar skulle köras utan hästar, att tankar skulle flyga över jorden på nolltid och att människan skulle färdas genom luften – spådomar som kan tyckas kusligt representativa av det moderna samhället. I vilket fall har det visat sig att gumman Shipton inte sa hälften av allt som påstods utan att det är myter spunna omkring henne. Ful lär hon i alla fall ha varit på riktigt.


Och det var lilla söta Knaresborough! Vi gjorde ett besök till innan vi lämnade staden som, en ganska vedervärdig lunch till trots, fick ett mycket bra helhetspoäng. Men mer om det – och om Mother Shiptons spökligheter – senare. (Cliffhanger – I like!)

rubrik av MOTHER SHIPTON
4

korrespondens & ankdammar


Om kvällarna i Yorkshire åt vi hos C&C och stannade kvar där tills ögonen gick i kors av trötthet, rödvin och Pimms. Hemma hann vi inte med mycket mer än att sova och äta frukost, samt att skriva ett eller annat vykort med ytte-pyttesmå bokstäver för att få rum med allt som måste sägas i sådana.


Jag upptäckte att pojkavdelningarna i brittiska klädaffärer rymmer bästa shoppingen.


Måndagen den femte april tog vi emellertid ledigt – eller, mamma och jag gjorde det. Killarna for iväg med pappa och Mr C på riddarmuseum och lämnade oss damer i lugnan ro. Vi knallade in till Harrogate och såg vad som fanns att göra där (inte mycket), shoppade lite (jag hittade en röd jacka med vita prickar, fantastiskt cirkus-tivoli-söt men kräver väldans bra humör för att kunna bäras, kommer på bild någon gång i framtiden när jag är på sådant).
Det hade som sagt regnat medan vi var på Castle Howard och fortsatte så under natten. På vägen till Harrogate hittade vi en översvämmad gräsmatta där någon underbar människa placerat ut tre små plastankor. När vi gick hem igen var de borta.


Tillbaka i stugan avnjöt vi kaffe och scones framför en mysig film. Ganska precis vad man behövde efter alla äventyr. Gott var det också och bittert ångrade vi att vi inte köpt med oss mer än en och en halv scone var…

3

datorn som kallades Det

Min förra dator pensionerades i början av året och gav plats för denna nya medlare av modern teknik. Vi hade lite svårt att komma överens till en början och ett tag var jag nästan villig att sända saken till soptippen och betala tredubbla summan för ytterligare en. Följden blev den att datorn inte fick något namn, eftersom jag inte tyckte om den och knappast kunde namnge den efter en fiende (tanken var ju ändå att vi skulle spendera ett par år ihop). Han skulle ha hetat Jake, efter vem har jag ingen aning om (hum…), men han gjorde sig aldrig förtjänt av namnet och har alltså varit Datorn Som Kallades Det i fyra månader nu.
Idag ser vår relation emellertid helt annorlunda ut – datorn har lärt sig vem som bestämmer i hushållet och gör för det mesta som han ska. Efter att ha lärt känna varann trivs vi riktigt bra ihop och han kommer ständigt med nya överraskningar (vilken karl gör egentligen det?).

Eftersom jag inte har någon TV på rummet, inte laddar ner och den förra datorn var för gammal för att spela dvd:er utan att hacka, ryka och börja skaka okontrollerat har jag aldrig upplevt känslan av att ligga i min egen säng och se på film. Det var först igår som det slog mig att detta faktiskt är möjligt nu och följaktligen skyndade jag mig i säng för att somna till Iron Man (ja jag vet att jag är enformig). Det var i samma ögonblick som Robert Downey Jr.s välskapta uppenbarelse framträdde på skärmen som jag insåg vad Datorn Som Kallades Det skulle heta. Det var ganska självklart:

Vem är förbannat egocentrisk, oförskämd, narcissistisk, omoralisk och högfärdig men alldeles oemotståndligt underbar? Min dator, och… Tony Stark!

Nu sitter jag alltså och knappar på ’Tony’. Mycket nöjd med mig själv, och för tillfället med honom. Det känns särskilt bra eftersom kameran heter Tobey, vilket inte direkt är ett namn som skär sig mot det nya.
Frågan är bara vem som ska heta Jake och när han planerar att göra entré i min värld. Fråga nummer två är om han måste vara en apparat eller om man kan få lite mer medvind på den punkten.


Bild från inatt, när jag såg på film på Datorn Som Kallades Tony för första gången.

rubrikinspiration ur A CHILD CALLED IT av DAVE PELZER
5

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.