uppdatering i punktform #4

Sen jag kom hem från merrie olde England har jag bland annat:
o Invigt cykelsäsongen.
o Ridit min elsklingshest Peter Pan för världens bästa ridlärare för sista gången.
o Gått på Dramatens uppsättning av Jane Eyre och tyvärr konstaterat att den varit komplett värdelös om det inte vore för Michael Nyqvist.
o Sett Iron Man och The Boat That Rocked igen.
o Sett Milk för första gången – rekommenderas!
o Levt i anarki med vin och whisky i kriminalitetens Kallhäll.
o Gått en tvåtimmarspromenad med Lucas och tre tvåtimmarspromenader med Carolina, vilka bjudit på villahusområdesthriller med vilda djur, sekter och mord samt överträdande av privat mark.
o Solat på Carolinas balkong och fått antydan till linnebränna!
o Inte ätit socker (mer om det senare).

Och så har det hänt en så förträffligt fin sak att den förtjänar mer än en punkt i en lista. Ni kanske kommer ihåg min livskamrat och ständiga följeslagare – sir Colin? Om inte är han en porslinshund av gammal engelsk Beswicktyp som jag hittade på Erikshjälpen för 30 riksdaler för några år sen och som sedan dess stått på mitt fönsterbläck och spanat efter sjömän. Även om vi trivts fint med att vara bara två har det känts som om någonting fattats oss, och sedan igår är vi äntligen en hel, riktig och lycklig familj. Från Kallhäll fick nämligen Lord Byron (i förnamn George, också kallad Georgie) följa med hem, inlindad i min jacka, och står nu och för all framtid med nosen vänd mot sin kamrat sir Colin, bägge lyckligare än någonsin – och så även jag.


Sir Colin & Lord Byron

4

do you wanna be my blood brother, Eddie?


Baker Street är verkligen min gata – vägg i vägg med Sherlockmuseet ligger London Beatles Store som i sin tur gränsar till Elvisly Yours. Seriöst underbart. På den förra har jag bränt mycket pengar under tidigare resor, men idag nöjde jag mig med att titta och njuta lite.


Eftersom grabbarna ”knappt börjat” på The British Museum när jag hade nördat klart knallade mamma och jag runt på Oxford Street istället, avnjöt resans första Starbuckskaffe och dog över världens sötaste hundvalp. Efter några timmar pallrade vi oss i alla fall till Great Russell Street och in bland katakomberna (bokstavligt talat). Jag var inte där särskilt länge och hann heller inte bli vidare imponerad – förhistoriska stenar och sönderrostade spjutspetsar är inte riktigt min grej – och så snart jag konstaterat att ett av världens största museum på riktigt inte hade en enda tavla att visa upp påbörjade vi istället jakten på kvällsmat.


På John Lewis serverades vi kyckling i svampsås och vår servitör var så suveränt professionell, så snabb och så trevlig att det vore skam att inte nämna honom alls – så jag gör det. Vi brådskade oss igenom måltiden och skildes sedan åter åt, pappa och lillebror-T för att gå på Stomp och jag, mamma och de bägge äldre bröderna för att se Blood Brothers på Phoenix. Det var andra gången för mig och tredje för min mor som vi såg musikalen, och jag kan inte nog understryka hur j-ä-v-l-a bra den är. Seriöst, är ni i London så ser ni den, det finns ingen ursäkt.


Blood Brothers har satts upp i över 20 år, och går varenda kväll på Phoenix Theater. Den har vunnit alla tänkbara pris och förtjänat dem. Förra gången gick jag därifrån så rödgråten att jag inte kunde andas och den här kvällen stämde en av bröderna in och den andra var knappast långt ifrån.
Musikalen inleds med att en ensamstående sjubarnsmamma får veta att hon väntar tvillingar. Hon övertygas att lämna bort den ena, och den förmögna adoptivmamman kastar en förbannelse över henne med orden ”You do know what they say about twins, secretly parted, don’t you? They say that if either twin learns that he was one of a pair, they shall both immediately die (…) you won’t tell anyone about this Mrs Johnstone, because if you do – you will kill them”.

Självklart träffas de bägge pojkarna, Eddie och Mickey, utan vetskap om sitt blodsband, och blir bästa vänner – blood brothers. De utvecklar en vänskap som bygger delvis på fullständig gemenskap, delvis på bitter avund, och växer upp ihop men ändå så långt ifrån varandra.
Som åskådare vrider man sig av skratt över de klockrena skildringarna av småpojkars, unga tonårspojkars och äldre tonårspojkars beteende, resonemang och tolkningar av världen (”I’m not seven, I’m nearly eight!”), inklusive föräldrars totala pinsamhet, flickors skräckinjagande lockelse och gömmandet av den verkliga personen bakom masker och fasader.

Jag brukar säga att den är bättre än alla filmer jag sett, alla böcker jag läst och alla teatrar jag gått på. Se den!

2

the Baker Street Irregulars

29 mars var en måndag och perfekt för Londonbesök. Tåget från Bedford tog en timma och sen var jag äntligen tillbaka bland röda dubbeldäckare, trånga shoppinggator och ett obegripligt tunnelbanesystem.
Jag som är ganska infernaliskt såld på Sherlock Holmes just nu och som inte hade lyckats få tag i någon ny bok sen jag läste ut den jag hade hemma (med andra ord led jag av enorm detektivabstinens) ville inget annat än att åka till Baker Street och gå på museet som är upprättat där i hans ära. Så vi splittrade oss och medan familjens herrar gav sig av i riktning mot The British Museum tog jag och mamma tunnelbanan till min hjältes boning på nummer 221b.


Vi har varit på Sherlockmuseet en gång tidigare men det var så länge sen att jag inte mindes mycket av det och framför allt hade intresset inte varit lika stort då som nu. Mamma var inte fullt så angelägen om att följa med in så hon tog till egna äventyr medan jag sprang upp och ner för de smala trapporna och in och ut i de olika rummen och läste varenda skylt som stod upprättad, tidningsurklipp som satt inramat och boksida som låg uppslagen. En liten gubbe gav mig en personlig guidning och berättade om de olika rummen och föremålen på skrivbord och hyllor. Jag var fem år igen och hoppade jämfota av förtjusning.


Sherlocks fiol och kemiska utrustning på skrivbordet i bakgrunden.


En byst av Sherlock och ett porträtt av Wastson.


Detaljer ur bland annat Baskervilles Hund och De Sex Napoleonbysterna.


Och inte blev jag besviken när jag småningom lämnade lägenheten för att uppsöka affären i våningen under och lyckades hitta mitt största shoppingkap genom tiderna – typ. The Complete Stories of Sherlock Holmes innehåller alla fyra romaner och samtliga 56 noveller (inklusive illustrationer) Sir Arthur Conan Doyle skrev om sin consulting detective. Boken är 1400 bibeltunna sidor lång, i röda pärmar med gyllene bokstäver och kostade 15 pund = cirkus 170 svenska riksdaler = ingenting! Jag kramade den hårt ända fram till kassan, livrädd att någon skulle dra den ur händerna på mig.


Fett glad tjej.

5

djurliv & lyxliv

Söndagen den 28 mars gick färden via Woburn Safari Park, där vi promenerade och körde igenom olika inhägnader med lösspringande djur. Jag har 158 bilder på diverse lejon, zebror och småapor men med tanke på hur lite intresse gårdagens fågelbomb alstrat skonar jag er från dem och mig själv från retuscheringen och illustrerar istället enbart med en giraffunge som var så infernaliskt söt att hon får vara med vare sig ni vill eller ej.

En bit ifrån djurparken låg Woburn Abbey, ett kloster byggt på 1100-talet som sadlats om till herresäte vid 1500-talets mitt och sedan dess varit bostad för the Dukes of Bedford med familj. Eftersom man inte fick fotografera inne i byggnaden har jag ingenting att bjuda på därifrån, men bör nämna att det kan ha varit det allra vackraste ”hus” jag varit i. Favoriter blev ett turkosblått dressingroom med guldmedaljonger på tapeterna och förgyllda tavelramar och möblemang (shittpomfritt) och det underbara racingrummet som var överfyllt med målningar från jakt och uppställning samt fotografier från moderna löp. En av de tidigare hertigarna hade varit så förtjust i sitt galoppsto Mrs Moss att han lät resa en bronsstaty av henne som nu står nere vid sjön och blickar upp emot huset. Så himla fint!

Vi fikade i The Duchess’ Tea Room och gick sen en sväng i trädgården vilken var världens besvikelse efter all hänförelse det vackra huset bjudit på. Nuvarande hertig verkar lida total brist på smak för trädgården var varken vildvuxen eller figurklippt – bara spretig och ful. Värst var alla de ”konstverk” han samlat på sig och spritt ut längsmed promenadvägen – allihop abstrakta och oförskämt fula, byggda i trä, metall eller hårdplast. Snacka om miss.
Då var det betydligt intressantare med skogen vi körde igenom för att komma till godset, vilken bestod av glest bevuxna, enorma ekar med hjortar betandes inunder. Jag blir ledsen i själen över att jag aldrig fick tillfälle att promenera-planlöst-i-timmar där och fotografera någon rufsig beatlespojke med skjortkragen uppfälld och händerna nerkörda i rockfickorna. Men nästa gång så…


Woburn i kvällssol, sett från sjön.

4

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.