did you walk cool in the fifties daddy, was it all black and white, did you play jazz all night, was it really so wonderful?

Emellanåt sätter jag mig med alla gamla lästa tidningar och magasin jag samlat på mig och går igenom dem perm till perm för att riva ut bilder jag kanske, någon gång, när jag har tid och inspiration, kan använda till collage i min lilla röda bok.
Det är lite meditativt, både att bygga upp collage och att samla bilder. En av få sysselsättningar då jag koncentrerar mig och samtidigt slappnar av (ska skriva mer om sådana någon gång). Det är också då, när jag väl kommer ur psykosen och ser mig omkring, som jag inser hur oerhört förutsägbar jag är…


Varför lever jag i en kolorerad nutid när jag så uppenbart borde vara svartvit och småkornig?

rubrik ur PRIMITIVE COOL av MICK JAGGER
2

fettis

Världens fulaste men godaste semlor, kaffe i Harry Potter-koppar, svartvita tidningsurklipp och en smutsgrå vy från matsalsfönstret.

Drömmar om kreativitet, tid och inspiration, sommar, bryggor, bullbak, picknickar, rödvin och en ung Bruce Springsteen att fotografera och vara oanständig med.

Ibland är verkligheten lite ostimulerande.
Man får försöka ha trevligt ändå.

0

blue valentines

Jag var inte bitter, men jag hann bli det.
Medan alla Sveriges lyckliga par är ute på stan och äter middag, gosar i badkaret och älskar mellan skira sidenlakan sitter hälften av landets singlar hemma och tänker beska tankar, om sig själva och om dem som ’borde’ vara deras respektive. Den andra hälften skiter i Alla Hjärtans Dag, eller påstår i alla fall att de gör det. Men alla påverkas.
Själv har jag en het date med författarna till The Science of Mind and Behaviour. Just det är jag lite bitter över, men i övrigt hade jag tänkt vara en av dem som ”skiter” i Alla Hjärtans Dag. Det blev inte riktigt så i alla fall, för även om jag inte själv känner mig ensammare än vanligt ligger De Förtretade och Försummades hjärtesorg tung i luften, och odören av alla bittersmakande ord och smärtande tankar sprider sig snabbare än svininfluensa i en syreisolerad bunker. Svartsjukan är värst och synligast, den är den enda känslan som går att ta på där den ligger som grötig dimma kring husfasader och kring människors fasader. Smutsig, tung och i vägen.

Alla Hjärtans Dag är faktiskt en förskräcklig dag. Den innehåller så mycket ångest och ensamhet. Den blir den slutgiltiga droppen som får bägaren att rinna över och dynamiten att antända och alltihop att braka samman över strävandes stackars ensamma människor som inte riktigt orkar hålla god min, just idag, när alla andra släpper sina känslor lösa och tycker synd, antingen om sig själva eller om andra. Det är en förbannad misär.
Sandra Beijer skrev om hetsen över Rosorna på 90-talets högstadieskolor. Jag tänker på ensamstående mödrar som släpar konsumkassarna uppför isgatan och bjuder sina barn på knöliga vaniljhjärtan från kladdiga papperspåsar. Ett eller annat par genomlever säkert också dagen med ont i magen för att de inte alls har det så bra och så romantiskt som de som kletar ner sidenlakanen och får orgasm i badkaret. Och de som faktiskt ägnar dagen åt att dränka varandra i sötsliskiga tirader tittar emellanåt över axeln, med empati eller med skadeglädje, men i alla fall för att försäkra sig om att vi andra står kvar där och tittar på dem och avundas, bakom våra grötiga fasader och goda miner. Vem fan mår bra?

Vad var Valentin för en ärkeknöl som hittade på att göra det obligatoriskt för hälften av alla egocentriska västerlänningar att våndas medan den andra hälften nödgas uppbringa och bevisa kärlek i dess mest intetsägande och påtvingade form?
Varför kan inte alla dagar vara Alla Hjärtans Dag – och ingen dag vara som Alla Hjärtans Dag? Varför ska kärleken tvingas fram av en part som tvingar den på en annan part medan en tredje part tvingas se på? Det, tycker jag, är svartare, fulare och äckligare än både ensamheten, svartsjukan och all den förbannade ångesten.

Puss på alla som behöver en.

rubrik ur BLUE VALENTINES av TOM WAITS
10

the boat that rocked

Är i strålande sinnesstämning, tack vare solens besök och gårkvällens filmval. Såg The Boat That Rocked, vilken jag inte för allt vad jag är värd kan förstå varför jag inte blivit rekommenderad tidigare.

Året är 1966, platsen är en båt utanför den brittiska kusten, hjälten är en gänglig tonåring som skickas till sjöss för att ”komma på rätt köl” – men som hamnar mitt i syndens näste. BBC spelar ett par minuter rockmusik om dagen, folket skriker efter mer, regeringen gör allt för att förbjuda den helt. Från båten, som är en piratradiostation, sänds rock’n’roll som får hjärtat att blöda och twista i bröstet – inte bara allmänfavoriterna, utan låt på låt av mina personliga älsklingar. Halva filmen skrattar jag åt de plumpa, vansinniga situationerna och underbara vs gräsliga kläder – andra halvan sjunger jag högt och kan inte sitta still i soffan. De spelar The Small Faces – HUR ofta spelas The Small Faces (ja, annat än hemma hos mig förstås)?
Jag tänker flyta på efterdyningarna så länge jag kan.

1

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.