mina fåtöljer

Jag är ganska bra på att shoppa skor. Särskilt när jag egentligen bara följer med in till stadens reor som ett föga kompetent smakråd och förhoppningsvis något bättre sällskap. Men när man hittar ett par skor för 112 kronor som väcker alter egot (en tjock brittisk gentleman i tweedkostym som tvinnar mustascherna mellan tummen och pekfingret, dricker whisky framför den öppna spisen och diskuterar hästavel och galoppsport i en rökig salong med gobelängklädda väggar och tavlor med jaktmotiv medan han skrockar så han tappar monokeln i knät åt ett skämt som dragits av hans lika omfångsrika kompanjon i fåtöljen bredvid) och får honom att, sin något ofördelaktiga kroppshydda till trots, hoppa upp och ned som en skolflicka på tivoli – då måste de få följa med hem.
De ser faktiskt själva ut som två brittiska fåtöljer och skulle jag så aldrig lyckas matcha dem med någon klädsel kan de alltid stå på en liten piedestal bland alla blommiga teserviser och porslinsdjur i naturlig storlek när jag väl flyttat till Yorkshire.

4

köttindustri på bara bringor

Jag har hört en del olika åsikter om filmen Australia, men ungefär hälften av tittarna verkar tycka den var seg medan den andra hälften grät i slutscenen. Jag tycker rent av den var ganska usel.

Hela kompositionen, filmningen och klippningen verkar cirkulera kring Hugh Jackmans bara bringa, och det är väl för all del trevligt, men övrigt innehåll kunde gärna omarbetats eller slopats helt. Det är så snuskigt klyschigt att jag kommer i sockerkoma och blir gravt överviktig efter en halvtimma, och när man som bäst tror (hoppas) att det är slut har man halva filmen kvar. Gällande Jackman är han ju som mest intressant när han, svettig, skitig och skäggig, rider runt på slätterna och föser kor med en lite vild och häftig och spännande och fräck och nonchalant och oemotståndligt barbarisk utstrålning. Han är rätt lam när han renrakad, välkammad och iförd oklanderligt vit kostym svassar runt i slow motion bland champagneglas och ljuslyktor på societetsfesten och genom sin förblindande blotta uppenbarelse räddar Nicole Kidman från att fatta ett dåligt beslut som skulle kunna främja giganten inom den australiensiska köttindustrin (Gud förbjude!) och bara ge henne några hundratals miljoner tillbaka.
Den lilla pojken har väl sin charm, ”I’M A BROWNIE, MY GRANDFATHER IS BLOODY GUL-APA, I SING YOU TO ME” (okej, jag kanske missuppfattade någonting där, men det är ju typ så han säger), men han lyckas inte ro hem alltihop själv och får inte precis hjälp av de andra. Faramir är alltid fin han också, men han är ju ond så det blir lite paradoxalt.
Okej då, skådisarna är faktiskt fina allihop och sköter sin del bra, men varför i all världen ställer de upp på ett så förutsägbart manus och fick de ingen förvarning om att två tredjedelar av kalaset skulle gälla Jackmans håriga bröst och bottenlösa, farligt mörka och svårt lidelsefulla ögon?

Ge oss en actionfylld porrfilm med en svettig Wolverine istället och låt oss slippa resten.

2

en bal på slottet

Det är någonting visst med män som mäter status i antalet förtjänta medaljer, och nog är det sant som min kurinn A sa, att han i grund och botten utbildar sig till gentleman.
Jag har i sanning blivit behandlad som en prinsessa den här helgen, och verkligheten har varit som en saga. Att halka fram på glatta inneskor genom en ett tiotal minusgrader kall natt, endast iförd långklänning och med en uniformklädd man vid sin sida och fler bakom och framför sig, att dricka rödvin i en fåtölj på Slottet, omgärdad av porträtterade kungligheter och under skulpterade tak, och att bugga till Suspicious Minds, framfört av det storband som brukar spela på nobelmiddagarna, kan inte mätas med någonting jag tidigare upplevt.

Vi börjar från början.

”Försenat på grund av rådande väderlek” ursäktade sig SL som tydligen inte kunde ha förutspått att den snö som legat sen tidig december skulle vara kvar fredagseftermiddagen den 29 januari 2010 när jag begav mig hemifrån för att gå på kadetternas vinterbal på Karlbergs slott.
Jag var alltså en halvtimma försenad och ett halvkilo mer nervös när jag mötte upp A, min kusin och baldejt, och i all hast eskorterades via kadetternas baracker, där vi gled i festkläder, till en närliggande lokal att förtära middag med plutonen. ”Plutonen” bestod av tjugo kadettstudenter med sällskap och middagen av grekisk buffé. Det var både gott och trevligt och pulsen lugnade sig något när jag fått sitta ner, svepa ett par glas rödvin och inse att det var en brokig skara vanliga människor, inga kungligheter, vi skulle spendera helgen ihop med. Kadetterna var i regel välmusklade grabbar men skiljde sig i mer än försvarsgren: det fanns schtekiga, stiliga, charmiga, tystlåtna, högljudda, reserverade, utåtriktade och mer eller mindre intressanta officersstudenter, och deras baldamer var minst lika varierade i både utseende och personlighet.
Jag var heller inte ensam om nervositeten och det var nog fler som, medan vi gick för att byta om till gympakläder, rannsakade huvudena på jakt efter de där få dansstegen man lärde sig inför niornas bal för ett antal år sen. Jag hade inte behövt försöka. För det första kom jag inte fram till mycket mer än att vals går i tretakt och är fullkomligt ologiskt (man har ju TVÅ ben, hur fan dansar man i tretakt?) och att bugg är roligast, för det andra var dansmästarna fantastiska och själva träningen bland det roligaste jag gjort. Vi skrattade oss igenom alltihop.

Det började alltså med Francaise, en fransk sällskapsdans från 1700-talet där paren håller varandra i händerna och svassar runt i olika turer, niger, bockar, dansar cancan i långa rader och galopperar genom ett valv av uppsträckta händer. Vi skrattade, flåsade och svettades som överviktiga griskultingar när vi, en timma senare, svepte ett par glas vatten och förberedde oss inför nästa pass. I ytterligare en och en halv timma dansade vi så vals och bugg och fortsatte skratta, flåsa och svettas. Bak, steg, gå, gå. A fick beröm för hur fint han förde mig och vi var alla lättare om både hjärtan och fötter när vi gick därifrån, duschade och förberedde oss för kvällens festande.
Klockan var en stund efter elva när jag ifört mig cocktailklänning, A knutit slipsen och vi i sällskap av några andra par steg in i Mässen och beställde öl, vin och drinkar. Något smartskaft hade glömt öppna spjället innan den brasa som skulle bringa oss värme och nöje tändes, så rummet var så rökigt att ögonen tårades och halsen knöt sig, men vi hade trevligt ändå och minglade i mjuka fåtöljer eller runt höga bord tills klockan slog ett och det var dags att ladda upp inför morgondagen. Tillbaka i baracken somnade jag ganska omgående och drömde de mest virriga drömmar om uniformer och franska sällskapsdanser.

Jag kan väl inte påstå att jag var helt klar i huvudet när jag strax efter nio dagen därpå begav mig tillbaka till Mässen för att sminkas och friseras. Stylisten, som annars var verksam vid Stockholms teatrar, undrade om jag hade några önskemål och började sen slita, tupera, locka och spraya mitt hår, smeta foundation över ansiktet och rama in ögonen med mycket mörkare toner än vad jag är van vid. Så åt jag alltså brunch i full makeup och med håret i en pärldekorerad, hårt sprayad svinrygg och undrade lite vem jag vad och vad i all världen jag höll på med.
Vi hade några ögonblick på oss att byta om till högtidsklädnader och halkade sedan bort till och genom slottets bakdörr till raritetsrummet dit paren, ett i taget, släpptes in för fotografering. Sen slog klockan tolv och det var dags att börja grunda för kvällen, så tillbaka i Mässen beställde grabbarna öl och whiskey och vi fördrev ytterligare ett par timmar innan det lunchades och Björn bjöd in till filmeftermiddag hos sig. Nervositeten hade vid det här laget börjat smyga sig på igen och stegrades allt eftersom klockan närmade sig 17.00.

Så var det dags. Susningen gick ut på att kadetterna radade upp sig utefter slottstrappan och utstötte ett innerligt, ”aaah” när paren passerade arm i arm. As pluton var först att susa, och jag väntade ihop med nyfunna kamraten Emöke samt de andra damerna på att våra dejter skulle bli avbytta och komma tillbaka för att hämta oss. Så fick jag slutligen det långa, utdragna ”oooh”, eller rättare sagt ”aaah”, jag väntat på och så snart vi skakat hand med och önskats en god kväll av Militärhögskolans chef och fru drack vi och de etthundra andra paren välkomstskålen och var alltså verkligen, till fullo, Där. På bal på slottet.

Tre långbord var uppdukade och A och jag var placerade längst ner vid honnörsbordet (hoho!). En utsökt förrätt, varmrätt och efterrätt serverades ihop med olika viner och underhållande tal hölls till de utländska gästernas, kvinnans och slutligen mannens ära. Varje gång det sades något kadetterna gillade utstötte de sitt samstämda, innerliga ”aaah” men så fort det yppades något som inte föll herrarna i smaken skallade ”yh yh yh” genom rummet. Ju mer vin som dracks desto mer hurrades det och någonstans på vägen övergick hurrandet i ett Ferdinandskt ”honom ska vi ha!”. När kavalleriet utbringat Hästens Skål följdes sången av ”vad du är söt min kära lilla ponny” och folk var allmänt kvicka och fräcka i mun.

Strax efter nio tog alla plats ute på trappan, där herrarna hängde sina uniformsjackor över damernas axlar och fyrverkerierna sköts upp i den svarta världsrymden. Kaffe och cognac avlöstes med vals och barrundor varpå det äntligen var honnörsbordets tur att dansa Francaise. Det var om möjligt ännu roligare än på träningen, inte minst som vi dansade med alla de högsta hönsen och vi var så glada, svettiga och trötta efteråt att vi var tvungna att sitta ner en bra stund innan vi upptog buggandet.
Så förflöt kvällen och fötterna dansades ömma och benen trötta, läppstiftet blandades ut med rödvin och håruppsättningen släppte i nålarna. När orken drygats ur någon gång då natten blev morgon stapplade vi tillbaka hem i bitande köld och med flingorna yrandes kring bara axlar och ben. Det blev inte mer verkligt för det – alltihop var som på film, även när jag väcktes av efterfesten som försiggick under Björns discokula till klockan sju på morgonen.

Nu gäller det alltså att försöka inse att det inte var en film eller saga, utan en alldeles, alldeles underbar verklighet. Träningsvärken i benen, de ömmande fötterna och det tunga huvudet är det enda som talar för att jag inte drömt ihop alltsammans under en ovanligt intensiv feberyra. Jag väntar med spänning på bilderna och ber att få utbringa gentlemännens skål – tänk att det fortfarande finns gossar som håller upp dörrar, ledsagar arm i arm, springer efter kaffe åt en och inte är sena att säga ”åh, vad vacker du är” till en vilt främmande, men inte desto mindre tacksam, liten malplacerad tjej.

8

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.