if this is love we’re crazy

Jag har varit med flickvän i helgen. Ni vet, någon som väcker en med en fuktig puss vid halv sju om morgnarna, och som sover hela nätterna inom armlängds avstånd, snarkar värre än man själv och som man ändå inte har hjärta att väcka.
Någon som uppskattar ens sällskap och som promenerar med en i två och en halv timma, mitt i natten, utan att klaga. Någon som gör en sällskap på iskall julmarknad, och som bara blygt hälsar på vänner och familj, för att sen gömma sig bakom ens rygg. Någon som blir så förbannat glad att se en när man äntligen kommer ut ur duschen, att man själv inte kan låta bli att lägga sig bredvid på golvet och bara låta sig överösas med slemmiga, illaluktande, lyckliga kyssar.

Lillebror fyllde år i fredags, och när släkten skulle åka hem ville Farina inte följa med, utan gömde sig under soffbordet i vardagsrummet. Hon fick stanna, jag har ju saknat henne så himla mycket.

rubrik ur PLEASE CALL ME BABY av TOM WAITS
5

do you want my elder wand because you’re looking deathly hollow

New Moon var bland det sämre jag sett. Ändå skrattade jag mig igenom hela filmen. Först åt Carolina som började gråta efter tio minuter. Sen åt killen bredvid mig som var där, i sällskap av sig själv, och fnittrade förtjust varje gång det dök upp en bar mansbringa i bild. Sen skrattade jag åt alla bara bringor, och de var många! Hela filmen verkar gå ut på att en samling övertränade manspojkar springer runt i skogen utan tröjor, glittrar i direkt solljus, hoppar mellan trädgrenar, klättrar uppför väggar och slåss med varandra om samma tjej. Det är alldeles fantastiskt!

Filmen krävde en återställare. ”Kan vi inte dricka vin?” sa jag. ”Kan vi inte dricka öl?” sa Carolina. Slutade med att hon drack vin och jag öl, hur det gick till vet jag inte riktigt. På pubben Fenix kände vi oss som under Dumbledores beskydd när en tvättäkta dödsätare passerade utanför. När ölen var slut drack vi glögg med Captain Morgan, och det var så gott så vi beställde mer.

Avslutningsvis bevisade vi en gång för alla att bara för att man fyllt en viss siffra betyder det inte att man har den psykiska åldern inne:
Kille-på-krogen: Men tjejer, ska ni gå nu? Ni har inte lust att göra oss sällskap ett tag? Stanna på en öl till, vi bjuder!
Carolina: Tack, det vore trevligt, men… vi hade liksom tänkt åka hem och titta på Harry Potter.
Kille-på-krogen: Men det kan väl vänta lite?
Alicia: Men… Det är ju HARRY POTTER!

(vi åkte hem och tittade på Harry Potter)

Did you slip some firewhiskey into my drink,
or are you just getting hotter?

rubrik ur BAD HARRY POTTER PICK-UP LINES
3

en sån karl

Både Johanna och Riley har skrivit om sin morfar respektive farfar som de aldrig fick lära känna ordentligt. Bägge gick bort när tjejerna var i den där åldern när mor- och farföräldrar slutar vara snälla, givmilda superhjältar och sakta men säkert blir människor med fel och brister likväl som superkrafter. När de blir intressanta och viktiga.

Min morfar har jag haft på promenadavstånd sen året jag fyllde två. Han är en av de viktigaste människorna i mitt liv, och han är min kanske största förebild. Därför vill jag tillägna honom en tanke och en liten text.

På femtiotalet träffade han mormor. Han låg i lumpen och stod på en strand i Skåne och såg på den där långa mannekängen med de bruna ögonen och det lockiga håret.
”Ursäkta mig, men är inte du Kerstin från småskolan?” var det bästa han kom på, så nog finns det skäl för att min mamma fick heta Kerstin i mellannamn. Mormor var inte Kerstin, och någon Kerstin hade aldrig funnits, men morfar blev gift och fick två barn.

Morfar är lite som Allan Edwall, ni vet han som spelar i alla Astrid Lindgrenfilmer: Luffaren i Rasmus på Luffen, pappan i Emil i Lönneberga, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, grannen Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Edwall är en av mina största idoler, näst efter morfar själv, och bägge är/var de uppfinningsrika, påhittiga krutgubbar fulla av kärlek och stolleprov:
Morfar med det stickiga igelkottsskägget, som kittlas och på ens begäran att sluta svarar ”jag har ju just börjat”. Morfar som berättar hiskeliga historier om vikingen Astolf som skulle ligga begraven under min barndomskoja på Gotland, morfar som målar akvareller och lustiga figurer till oss varje gång vi fyller år, morfar som har egen biodling och som sprang en mil om dagen tills han var sextionågonting och som fortfarande arbetar som arkitekt trots att han fyllde 76 i år. Morfar som avskyr Elvis efter det att mormor sa åt honom att Mr. Presley alltid skulle komma i första hand.

I somras opererade morfar hjärtat. En dag som jag spenderade hos mormor medan vi bägge klättrade på väggarna i väntan på att telefonen skulle ringa. Resten av sommaren hade han ett långt plåster längsmed bröstet och fick inte sola eller lyfta tungt och var beordrad att sova mycket och äta fett.
Det gjorde han, och efter några månader började han på gympa. På gympan träffade han en annan gubbe, som spelade i orkester, och plötsligt var även min morfar med. På söndag har de julkonsert, och han spelar cello. Jag brukar fråga hur det är att spela i band, då skrattar han och fnyser.

Jag hoppas och förstår det som att han idag mår bättre än någonsin. Och för mig kommer han nog alltid att vara lite mer superhjälte än människa, min morfar.


Ett självporträtt morfar gjorde 1950 och som jag fick på min sjuttonde födelsedag. Den här bilden är en sån sak jag skulle rädda ur ett brinnande hus.
Det översta fotot föreställer morfar och en inte-särskilt-gammal Alicia, på Gotland.

rubrik ur EN SÅN KARL av LILL LINDFORS
9

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.