petrificus totalus

Vi ska väl försöka få slut på den här Englandsresumén innan det är dags för nästa resa.

Ni minns spåkärringen Mother Shipton? Hon sägs vara född i en grotta i Knaresborough och den grottan besökte vi tisdagen den sjätte april. Och nu kommer vi till Färdens Stora Frågetecken, en företeelse jag själv bevittnat men inte riktigt tror på – lite som rymden och Gud och allt det där, fast något jag sett med mina egna ofelbara ögon.

Precis intill ihåligheten som sägs vara Mother Shiptons födelseplats ligger the Petrifying Well, ett mycket mystiskt fenomen. Det är ett litet droppande vattenfall av bäckar och det förvandlar saker till sten. Yeah, really.
Det är så mycket mineraler i vattnet att prylar som blir hängande i dess flöde sakta förstenas. Det lilla vattenfallet var fullt av nallebjörnar, tekannor, skor, handskar, ett par skridskor, en hatt och en hel hummer. I det intilliggande museet fanns Agatha Christies och John Waynes hattar, någons strumpa, en kunglighets promenadkäpp, modellflygplan, mjukdjur och allsköns krimskrams – alltihop förvandlat till porös sten efter att ha hängt under the Petrifying Well i månader eller år.

Efter att ha hört om Mother Shiptons förutsägelser och dömt ut dem som lurendrejeri ville jag och är fortfarande hugad att göra detsamma med the Petrifying Well. Problemet är att jag sett och rört de förstenade grunkorna, läst om alla berömdheter som nyttjat källan och ärligt talat känns det som ett väldigt långsökt practical joke att hitta på och genomföra under flera hundra år.
Jag kan inte påstå att mina kunskaper i geologi är tillräckliga för att var sig avfärda eller bekräfta möjligheten för mineralrikt vatten att förstena prylar – men det ser ut som att det är sant.
’Otroligt’ är det i vart fall, i ordets rätta bemärkelse.

blue water’s my daughter and I’m gonna skip like a stone

Ibland är de där vädergudarna rätt haj på att behaga. Idag vaknade jag upp till blygrå himmel och blöt mark och kunde alltså börja och fortsätta dagen inomhus utan att skämmas. Sen har regnet vräkt ner och åskan dånat och jag krupit ihop under en filt med tekopp efter tekopp efter kaffekopp, resterna ur gårdagens Aladdinask och filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Nu är Hirdwalls skådespeleri utbytt mot Ulf Lundell och B-sidan av hans Vargmåne och jag jamsar omkring i bara ben och sockor, inte ett dugg olycklig utan helt nöjd med att leka Ovädersdag.
Men vem vore jag om jag inte mitt i all trivsel ägnade mig åt att längta bort? Just nu är det Gotland jag drömmer mig till – som alltid när solen kikar fram och gräset börjar dofta. Jag vill till Fridfullheten och Lugnet, det själsliga så väl som fysiska. Att det sen aldrig blir sådär stillsamt som det borde är ett faktum jag lyckas glömma bort varje år, och 2010 är inget undantag. Fotogeniquet är det i vart fall.