hunden Ynk och vargarna

Så fort han kunde smet han in i badhuset igen och där fortsatte han att drömma om vargarna.
Dem ville han leka med. Det skulle vara en lycksalighet utan gräns att jaga med vargarna, följa med dem överallt, göra allt som de gjorde och uppfylla alla deras önskningar. Och småningom skulle han förändras och bli lika vild och fri som de.
Varje natt när månskenet glimmade i rutornas isblommor vaknade Ynk i badhuset och satte sig upp för att lyssna. Och varje natt drog han yllemössan över öronen och tassade ut.
Han gick alltid samma väg, snett över stranden och sluttningen och in i skogarna mot söder. Han gick så långt bort att skogen glesnade och han kunde se in mellan Ensliga Bergen. Där satte sig Ynk i snön för att vänta, ända tills han hörde vargarna tjuta. Ibland var de mycket långt borta, ibland närmare. Men de sjöng nästan varje natt.
Och varje gång Ynk hörde dem stack han nosen i vädret och svarade.
På morgonsidan smög han sig hem igen och kröp in i badhusgarderoben för att sova.
En dag tittade Too-ticki på honom och sa: På det där sättet glömmer du dem aldrig.
Jag vill inte glömma dem, svarade Ynk. Det är därför jag går dit.

tjocka artonhundratalsromaner med svåra titlar

Det var inte bara Robert Downey jr jag blev nyförälskad i när jag såg den senaste filmatiseringen av Sherlock Holmes på bio för ganska precis två månader sen. En enorm lust att läsa böckerna väcktes också djupt inne i mitt, av kurslitteratur till trötthet och uttråkning belästa hjärta. Egentligen hade jag tänkt tömma biblioteket på engelska upplagor, men jag kunde inte riktigt vänta tills de hade öppet, utan letade fram ett par sönderbläddrade pärmar med tolv samlade berättelser i översättning av Nils Holmberg, och satte ganska omgående igång med Baskervilles Hund, som jag läste senast 2004.

Jag brukar försöka plöja igenom klassikerna, men det är inte alltid man förstår vad som gjort böckerna så väldigt speciella. Vissa förlorar lite av sin magnificens när de tas ur ett fattigt och begränsat sammanhang och istället intas i dagens överflödiga och multikulturella litteraturskattgömma. Dracula har jag läst två gånger utan att riktigt gripas av, i Frankenstein var illustrationerna läskigast och Peter Pan saknade sensmoral, men Sherlock Holmes och dr Watsons äventyr förlorar varken spänning eller lyster med åren. Sir Arthur Conan Doyles språk är alldeles underbart, även i översättning, och jag riktigt längtar efter att få sätta tänderna i A Study in Scarlet på originalspråk!

”Det var en dag mot slutet av september och höstdagjämningsstormarna hade börjat med ovanlig häftighet. Vinden tjöt hela dagen och regnet piskade mot rutorna, så att även i hjärtat av det stora människoverk som heter London man tvangs att ett ögonblick frigöra sig från tanken på vardagslivets enahanda och konstatera närvaron av mäktiga naturkrafter som bakom civilisationens galler ryter åt människan som otämjda vilddjur i en bur. Ovädret tilltog mot kvällen och stormen ylade och snyftade i skorstenspipan som ett förtvivlat barn. Sherlock Holmes satt dyster och allvarlig vid ena sidan av den öppna spisen och gick igenom registret över sina fall, medan jag satt på den andra sidan, så djupt försjunken i en av Clark Russells utmärkta sjönoveller, att ljudet av stormen till slut tedde sig som avlägset vågbrus. Min hustru var på besök hos en faster och jag hade på några dar flyttat tillbaka till min gamla bostad på Baker Street.”

Jag träffade Martin i förmiddags och eftersom han inte sett filmen än och jag gärna ser den igen beslöts det om biodate imorgon efter arbetstid. När jag pumpat allt som finns att få tag på om den extraordinära privatdetektiven och hans trogna kamrat ska jag återkomma med en mindre Downeyberusad bedömning av filmen. Nu längtar jag tills imorgon kväll!