stackars Askungen

Eftersom mössen i huset varken sjunger eller syr har jag hela dagen varit på jakt efter balklänning och cocktailklänning. Egentligen hittade jag både och redan i onsdags, men priset var så hutlöst att jag var fast besluten att prova varenda klänning i stan innan jag nöjde mig.
Sagt och gjort. Jag har gått från skräpiga second hand-affärer där klänningarna är illasittande, urtvättade, omoderna och med svettfläckar under armarna, till tjusiga second hand-affärer där Lisa Larsson domderar bland stiliga modeplagg med trådsmala midjor, och till affärer med nya klänningar till nypris. Jag har säkert provat 30 plagg.
Dessvärre var det kreationerna från i onsdags som satt bäst, såg bäst ut och kostade mest. En svart långklänning med vitt upptill och rött skärp i midjan, samt en gammelrosa cocktailklänning med vid kjol och svart skärp. Bägge axelbandslösa. Bägge i siden. Bägge underbara. 4000 kronor styck. S i n n e s s j u k t.
I sista affären, medan det sista andetaget närmade sig och den sista orken rann ut, fann jag slutligen en mörkt grön, tight men veckad cocktailklänning. Den behövde sys in, men var på rea, och med skräddarpriset inräknat och realisationen borträknad gick den på 1700 spänn. Värt, om man jämför med den förra.
Så. Jag har inga pengar. Cirkus 6000 riksdaler brända på två klänningar, men det fina är att det inte finns billigare att få tag på, och att de inte kan vara mindre seriösa för det är inget ”mindre seriöst” jag ska gå på. Så. Det blir värt det, även om det värker i plånboken. Det är studiebidrag och alla mina sparpengar som ryker – det blir inget öldrickande eller chokladätande eller fikande eller bussåkande på ett tag.
Har jag tur skjuter mormor till med lite, det kastade hon lyckligt ur sig att hon skulle när jag fick inbjudan, men om det var ren chockreaktion eller ett verkligt erbjudande återstår att se. Jag är i vart fall väldigt nöjd med bägge klänningar, och den längre kommer jag kunna använda länge – bara jag blir bjuden på evenemang med dresscode. Så, bjud mig gärna på öl, choklad, fika, bussremsor och storslagna partyn!

Då återstår skor, BH, strumpbyxor, väska och sjal. Herre hu.

P.S. Självklart har jag kollat uthyrningar också – de plaggen var ännu värre än de från förstnämnda second hand-butiker. D.S.

and the tumor is as big as an egg

Även om psyket varit lite som Strindbergs under Inferno har min fysiska hälsa för en gångs skull hållit sig dräglig under hösten och vintern. Jag tror det är slut med det nu. Lungorna känns som dammsugarpåsar (med damm i) och det är hemskt synd om mig även om ingen riktigt uppmärksammar det.

Förresten är det lite oförskämt hur snygg Malin på Saltkråkan är. Inte konstigt att hon blir gift med den förtrollade prinsen som har instoppad skjorta och en cockerspanielvalp och som är händig (nåja, mer än Melker) och gärna leker med alla de otäcka barnen.

two dead ends and you’ve still got to choose

Teknik ska vara ett hjälpmedel. Stå bi i vardagen, skynda på processer, lösa problem. Eller har jag missförstått något? Oftast tycker jag nämligen tekniken i mitt liv orsakar mer skada än nytta, gör allting omständligare och mer tidskrävande än det behöver vara, sätter begränsningar och lämnar mig oerhört frustrerad.

Min dator har ni ju hört om förut. Den goda kamrat som stått vid min sida, och innan dess pappas, i flera år, men som under 2009 blev dement och kom in i en pensionärs trotsåldersliknande, revoltiska sinnelag. Han glömde bort vem jag var och vem som bestämde, och ihop med en icke-riktbar sänglampa, en MP3 vars batterier höll en halvtimma, en mobil jag fick ont i huvudet av att prata i och i vilken jag inte hördes till andra ändan, samt kärvande kommunaltrafik, nytt ”effektivt” värmesystem i huset och diverse annat fick han mig emellanåt att gå bärsärk. När han i december började arbeta i femminutersetapper (fem minuters surfning – fem minuter total kontaktlöshet) beslöt jag att han skulle få Den Slutgiltiga Sprutan och en epilog på sitt stora lidande.

En ny, underbar MP3-spelare fick jag i födelsedagspresent i november, han funkar utmärkt, batterierna håller i en vecka och jag får plats med hur mycket musik som helst. Mobilen bytte jag ut i mellandagarna och vi kommer överens men är fortfarande lite tafatta med varandra och vet inte riktigt vilka knappar vi ska trycka på, ja, och lampa har jag också köpt en ny (röd). Den nya datorn kom med posten några dagar efter nyår och kunde installeras ytterligare en vecka senare, när mina tentamensstudier äntligen var till ända (for now). Nu har vi haft tillräckligt med tid ihop för att lära känna varann och jag har insett att jag inte hatar honom fullt så mycket som när jag först slog upp skärmen och såg dess fula proportioner (HUR många hemsidor är utformade på bredden egentligen? Jävla idioti.) och dåliga färg- och kontrastinställningar. Men än är vi i behov av äktenskapsrådgivning för många småsaker är väldigt fel (I say yes, you say no, you say stop and I say go go go). Framför allt skulle jag vilja höra en enda praktisk grej med teknik som inte klarar av gammal teknik. Typ PC3or som inte fixar PC2-spel och datorer som inte kan installera fullt fungerande Photoshop, Word och Powerpoint utan måste ha uppdateringar som är långväga sämre och mer komplicerade än föregångarna. Nu är jag medveten om att det till stor del är en vanesak, men jag lovar också att det till lika stor del inte är det. Om jag vill vara konservativ och hålla mig till begränsade men fullt fungerande vanor kan jag väl få göra det utan att datorn (som tror han är herrn i huset) ska gnälla? Icke, han är konservativ själv och tycker fruntimmer hör hemma i köket – men där härjar den nya induktionsspisen (a.k.a. Helvetets Hantlangare) så där sätter jag inte min fot för alla stickkontakter i världen!