tankar om att rensa ut hemma
I ett par år har vi genomgått en rensningsprocess hemma. Den började egentligen 2015, när vi flyttade till vår förra lägenhet. Först tömde vi den på innehavarens alla ägodelar och fyllde vindsförrådet från golv till tak med allt som sparats och samlats på under en persons 80-åriga liv. Det var ett tungt och känsloladdat jobb att göra åt någon annan. När jag hittade burken med ståltrådssnuttar, noga hopvirade, och asken med vinkorkar, och alla restgarner och sparade matlådor (två pappkassar fulla) hände någonting i mig. Jag började reflektera över vilket materiellt bagage jag själv släpade med mig och kunde komma att lämna till eftervärlden.
Baksidan av att vara återbrukare
Att återbruka och skapa nytt av något som skulle slängas är en pirrande upptäckarlust och utmaning av den egna fantasin. En känsla av kontroll och av att kunna påverka. Men det kommer också med ett ansvar och ibland – med skuldkänslor. ”Om inte jag tar hand om det här kommer det slängas”, ”Bara jag har medlen att ge det nytt liv”. Det är ett ansvar som i detta slit och släng-samhälle blir helt ohållbart för individen.
Och jag samlade. Garner och stuvtyger och märkliga mässingsföremål och fina band och udda knappar och trästumpar och ståltråd, jag också. Till dagen då vi tömde vår förra lägenhet på ägarens saker. Och jag fick nog.
I mig har det skett en förändring av vilka återbruksmaterial jag väljer att ta emot och försöka göra om. Sakta har jag rensat ut sånt som inte får nytt liv, inte heller hos mig. Det har inneburit en lättnad och bättre överblick över vad jag faktiskt har att jobba med. Jag inbillar mig att mer av materialet blir utnyttjat nu. Jag kan tacka nej till att ta emot sånt jag inte kommer att använda. Jag har insett att ansvaret inte ligger odelat hos mig. Min roll, som pedagog och som bloggare, är främst att inspirera till återbruk. Inte att åta mig att göra nytt av hela omvärldens ståltrådssnuttar.
Samtidigt har den här känslan spridit sig till andra ägodelar. Hur många stavmixrar är det egentligen rimligt att behålla när man flyttar ihop? Måste jag ha den här klänningen i garderoben när jag aldrig använder den, bara för att den är fin?
Att flytta till ett mindre boende
I samband med att vi flyttade ifrån den lägenheten till vår nuvarande gjorde jag och Andreas ett stort rensningsarbete. Fast vi förlorade ett rum fick vi plats med allt vi ägde. Kanske inte så bra ordning i alla förvaringsutrymmen och fortfarande mycket som kan tåla en andra genomgång. Men vi trivs nu. I vårt hem, med våra ägodelar. Vi får också plats.
Ändå händer det att jag känner mig kvävd ibland, kvävd av grejer. Grejer som behöver uppmärksamhet, vård, skötsel och att få synas. Jag orkar inte borsta vinterjackan fri från katthår, för efter den följer så många andra jackor som behöver borstas och noppkammas. Jag orkar inte stryka mina byxor för då måste jag stryka klänningarna också. Jag orkar inte rensa bland mina foton för då borde jag även backuppa dem.
Det är inte så att vi har orimligt mycket grejer längre. Det mesta av vad vi äger är noga utvalt och vi minns när det är köpt, var och i sällskap med vem. Vi tycker om prylar med själ. Men vi har lite fler än vi orkar ta hand om. Varför ska vi brotta oss in i ett förråd förbi saker som inte använts på flera år? Varför ska jag känna det som att jag inte har några kläder att ta på mig när det hänger minst trettio klänningar i garderoben? Varför ska besticklådorna vara så fulla att någonting alltid fastnar?
Ansvar att vårda sina ägodelar
Vi har pratat mycket om det här på sistone. Att med ägande följer också ett ansvar att vårda. Att ta hand om sina ägodelar på bästa sätt. Och det är ganska enkel matematik att fler jackor, byxor och klänningar kräver mer vård. Till slut blir man överväldigad och ger upp.
Kanske är det också detta att växa upp. Att skifta identitet och inte längre känna igen sitt nuvarande jag i streetwear-tröjor och vintageklänningar med för kort kjol. Att inte längre längta efter att läsa samma böcker, trots att de står där i bokhyllan och jag minns att de var så bra. Närheten till vad de föremålen har betytt för ens identitet är fortfarande stark, men jag ser inte mig själv läsa eller bära dem i framtiden.
Ibland har vi sugits med av loppispriserna. Köpt helt onödiga halvbra grejer när vi letade efter de perfekta. För att det var billigt och ändå begagnat. Kostade inte oss eller naturen så mycket. Men saker kostar tid, och vi har bestämt oss för att förvalta den tiden bättre.
Nu ska vi rensa ut!
Under våren kommer vi rensa hemma. Med utgång i KonMari-metoden som är så trendig just nu och som jag tror kan passa oss. För att fokusera våra liv, vårt hem, våra utrymmen och vår tid på de saker vi tycker om att använda. Bort med bra-att-ha. Bort med kan-bli som aldrig blir. Bort med nostalgi och sånt som ”var dyrt” eller användes vid ett speciellt tillfälle. Minnena finns kvar ändå, och jag kan välja att spara på ett föremål därför att det påminner mig om en person, plats eller tid, men jag behöver inte behålla allt som gör det.
Jag tror även vi konsumtionskritiska behöver skapa en ny relation till sättet vi ger utrymme åt saker. Även om jag är loppisbesökare och återbrukare är jag också barn av min tid. Jag skaffar inte föremål med tanken att ”Nu är det detta matbord jag har, och här ska det stå, och sen ska mina efterkommande ärva det”. Jag vill börja tänka mer så. Inte att jag ska tvinga på folk mina kattklösta möbler när jag dör alltså, men att det jag släpper in också ska få utrymme och kunna hålla för att stanna länge. Det är en flerstegsprocess att konsumera bättre. Med second hand-vanan, återbruksförmågan och de senaste årens avyttrande är vi en bit på väg. Nu ser vi fram emot att ta nästa kliv, och att rensa ut – en gång för alla.
Läs mer
+ KonMari
+ Min KonMari-målbild
+ KonMari kläder
+ KonMari böcker
