the pie in the sky

Äter paj och velar. Kantareller och kassler.
Inatt blev jag sådär våldsamt företagsam som man bara blir om nätterna – när man drar igång musik och dammsugare och sorterar bilder i album och städar skrivbordet och startar projekt. När jag vaknade hade jag sovit så tungt att jag inte visste vem jag var, men lusten att göra något annat än att sitta på rumpan och hosta mig genom dagen höll i sig.
Emellertid vet jag inte vad jag har lust med, vilket är gränslöst frustrerande. Jag vill typ åka till stan, men tilltänkta sällskap är sjukare än jag och det finns ingenting jag vill göra i stan som jag inte kan göra i Vällingby – som ligger mycket närmare och är mer praktiskt. Men jag vill inte till Vällingby. Jag vill inte direkt till stan heller. Och städa har jag redan gjort, och läst har jag gjort för mycket på sistone (4532 sidor Harry Potter på någon månad (ja jag kollade just upp hur långa alla böcker är och adderade) samt två Tove Janssonböcker på Gotland och en som jag läste imorse vid frukosten), motionera vill jag inte med mina ömma vrister och livshotande sjukdom och kvar finns då bara saker jag borde göra och följaktligen absolut inte vill.
Så jag äter paj och velar.

Det blev visst en bärblogg av alltihop, men är det sommar så är det.
Man kanske skulle baka en paj.

rubrik ur THE PREACHER AND THE SLAVE av JOE HILL
2

hey what else can we do now?

Vi har trädgården full av plommon och vinbär och diverse men ingen som kan äta upp allt. Jag och mamma är ensamma och har det rätt jättebra, bortsett från att jag är förkyld igen. Jag har läst ut Harry & Dödsrelikerna och tänkte nu bekanta mig bättre med Strindberg.
Annars lyssnar jag på Thunder road och hostar i takt.

you can hide ’neath your covers
and study your pain
make crosses from your lovers
throw roses in the rain
waste your summer praying in vain
for a saviour to rise from these streets
well now I’m no hero
that’s understood
all the redemption I can offer girl
is beneath this dirty hood
with a chance to make it good somehow
hey what else can we do now?

ur THUNDER ROAD av BRUCE SPRINGSTEEN
4

arsenik & gamla spetsar

Jag har en tendens att gilla samma saker som, om inte mormor och morfar, så i vart fall morbror, bildläraren och gubben bakom disken i musikaffären. Jag är liksom född ett fyrtiotal år för sent, och hyser förkärlek för allt som inte finns kvar, men som mina betydligt äldre vänner upplevt och drömt sig kvar hos. Hela mitt projektarbete var någon slags utlopp för min eskapism men dessvärre hade det ingen verkan – jag är obotlig.

Nu sträcker mitt begär efter gamla fula saker sig inte bara till morbrors LP-skivor, bildlärarens upplevelser, mormors tapeter och morfars koftor, utan ännu längre, vilket gör att jag lite för ofta överträder gränsen och blir en fullfjädrad kärring. Idag överträffade jag mig själv då jag köpte min första kaffeservis, i romantiskt rosenmönster, 33 delar för 175 spänn, second hand. Jag älskar den, den är bedårande, men vad i helvete är mitt problem? När jag köpte Colin, min porslinshund, hade jag någon slags nostalgisk, kitschig, ironisk baktanke och unnade mig honom som ett substitut för min obefintliga fyrbenta vän och just för att han var så underbart engelskt 1800-talsful. Men den här kaffeservisen med mjölkkanna och sockerskål är till fullo ett seriöst inköp.
Jag måste börja pensionsspara.

Till min barnslighets försvar kan jag säga att jag nu är halvvägs igenom Harry Potter & Fenixorden. Jag blir precis lika förbannad nu som när jag först läste boken, på häxan (dåligt ordval) Umbridge, som gestaltar hela det korrupta etablissemanget och förstör min dag.

rubrik ur ARSENIK OCH GAMLA SPETSAR
4

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.