24 september, 2022
In
Verandaliv
Nu ska ni få höra nåt kul! Imorgon ska jag gå på Skansens Höstmarknad – årstidens absoluta höjdpunkt och en tradition som stått sig sen jag jobbade på Skansen 2010-12. Jag och Lisa skulle ha firat 10:e marknaden ihop 2020 om det inte varit för pandemin som ställde in allt kul, men nu är äntligen jubiléet här, om än lite försenat.
Nu ska ni få höra nåt sorgligt. Inför denna dagen har jag länge planerat att lägga upp bilderna från vår allra första höstmarknad 2010. Då vi var unga och oförstörda i den arla 20-årsåldern. Tyvärr upptäcker jag nu att bilderna inte finns på hårddisken, vilket innebär att de ligger på en som tidigare kraschat. Eftersom jag har raderat min Facebook är de även borta därifrån och kanske förlorade för alltid. Skit!
Nu ska ni få höra nåt fint! Men i mitt letande kom jag över bilder från 2019, den allra senaste höstmarknaden som blev av. Det var jag, Cecilia, Lisa och Thea som gick och jag hade inte sett tillbaka på bilderna förrän idag! Ni förstår ju att jag blir närmast tårögd.
Nu ska ni få höra nåt sorligt. Höstmarknaden 2019 infall sig bokstavligen ett par dagar innan jag gick i väggen. Jag minns absolut ingenting av det här besöket förutom att det regnade. Det var en så fruktansvärt mörk period i livet och lika glad som jag blev av att hitta bilderna från marknaden, lika ledsen blir jag av insikten hur mycket jag förlorade de åren.
Nu ska jag sluta babbla, men först ska ni få höra nåt bra!
När jag öppnar mitt bloggarkiv upptäcker jag att jag redan har skrivit ett inlägg om höstmarknaden 2019, men aldrig publicerat det. 2019-09-30 är utkastet skapat. 2019-10-02 blev jag sjukskriven. Jag förstår ju varför det här aldrig kom ut då, och mitt i skiftet av känslor är jag ändå mest glad och tacksam över att hitta denna borttappade dagboksanteckning. Så idag får jag läsa min egen blogg, och känna tacksamhet för att 2019 hade fina dagar bland alla de mörka, och att jag mitt i krisen hade ro att spara ett par meningar om och bilder av dem.
Här kommer helt oredigerat ett inlägg från Skansens höstmarknad 2019.
”Håll inte tummarna för vår skull, det regnar aldrig på Skansens höstmarknad” bräkte jag som ett naivt får – och som det regnade! Redan när vi klev på Djurgårdsbåten och allt värre när vi flämtade oss uppför backen mot Väla skola och Skånegården. Men höstmarknad var det likväl och lite regn skulle inte få stoppa oss!
Lisa och jag var snabba att suga i oss varsin bagarkyss (inbilla er inget, det är fortfarande en äppelmunk), hälsa på Sala-Janne och visa årets hemliga gäst THEA runt! Ja det är helt sant, vi fick Thea med oss! Från Västerbotten? Ja, jag vet! Men så kul är det med höstmarknad!
Småningom kom Cecilia flanerandes. Hon hade bytt fjolårets Igorutstyrsel mot en revanschklädsel utan nåde. Hälften av plaggen hade hon sytt själv av något annat plagg som hon vänt uppochner och sprättat. Geni. Och fett snygg! Lisa var också snygg, men inte tidsenligt utan mer allmänt. Och Thea också förstås men det får ni se först ett par bilder ner.
Vi försökte motstå garn i växtfärgade härvor, fler falsben och pigment i lockande kulörer. Frågade Historiska kompaniet hur olika saker användes och handlade redan på första titt-varvet vilket är emot både sed och reson. Men så blev det!
John fattades oss efter två höstmarknadshunkfria år, men han var där i sinnet ändå.
Jag fyllde på förråden med kardemumma och smörknivar.
Strax innan vi förgicks av hunger gick vi bort och trakasserade de stackars små smederna med teorier om hur deras fagra konsthantverk skulle kunna användas som mordredskap. Det fanns stickvapen, velociraptorklor och spett att peta sig fram på Berwaldhallen med.
Sen åt vi lunch och blev lite blidare i sinnet, kanske. Kollade koloniträdgårdarna och håll i er nu för nu kommer hon…
VÄSTERDROTTNINGEN!
Och tant Mjäp och tant Bräk stod vid grindstolpen och kastade glåpord åt förbipasserande (mig).
Och alltså kolla Cecilia! Som sytt sin kjol av en gammal yllejacka och var den enda som inte frös i regnet.
För regnet, det bara ökade i styrka så nu måste vi skydda oss in på café Petissan.
Men där var det ju fullt såklart så ut bar det igen och så satt vi där, fyra galningar under tre paraplyer och drack kaffe som snarare tilltog i mängd än minskade men som garanterat blev allt svagare.
Dårskap!
Nä, bäst att gå in någonstans och fråga ut alla Skansenarbetare om hus och mojänger.
Vem är du, vad gör du, hur funkar den där och när är detta ifrån? var Lisas standardfråga till alla. Vi fick lära oss hur man kokar simmig välling (usch), om äggmjölk (usch) och tittade i husmorskalendern från 1934.
Och det bara regnade och regnade.
Vi tog bild framför Cecilias nya hus.
Lisa övervägde att flytta in i granngården och bli sambo med Hazelius (Skansens grundare).
Men egentligen så vill hon bo i lusthuset vid Skogaholms herrgård, det är sen gammalt.
Plötsligt var klockan halv fyra och vi fick älga tillbaka till marknaden för att hinna med allt vi ville göra innan de plockade ihop. Som att gå på styltor! Jag klev nerför den sjöblöta backen tills jag fastnade med huvudet i ett pilträd och Lisa pinnade efter på de lägsta styltorna som klarar att gå under träd men inte över gärdesgårdar. Thea hjälpte oss att ta kort.
Sen var det Lisas tur att gå på de höga. Det är inte så svårt som det ser ut, bara man lyckas komma upp och det gör man ju i nerförsbacke (men det är svårt att stanna).
Till slut var vi så kalla och blöta att vi ändå var tvungna att bryta för dagen. Och så tog vi båten tillbaka till stan, köpte chips och nös hela kvällen!
