Det har blivit dags för något jag sett fram emot ett helt år: nämligen att berätta om när vi vandrade i italienska alperna förra sommaren. Det var en fantastisk resa och jag har så fina bilder på bergstoppar, dalar, alpkor och pittoreska hus, samt berättelser om hur jag, Andreas och min minsta bror nästan försakade våra liv redan den första vandringsdagen (jag överdriver inte ens – vänta ska ni får höra!). Men mitt i bildhanteringen beslöt jag byta bredd på bloggen (haha, så dålig framförhållning), och fick liksom börja om med retuscheringen av några hundra bilder vilket gjorde att jag hamnade efter, för att inte säga ledsnade, rätt snabbt.
Nu när vi avhandlat hela Londonresan och årsdagen för avfärden söderut infaller tycker jag det är dags att ta tag i saken. Men innan ni får följa med mig upp på bergstopparna behöver vi mellanlanda i München, för det gjorde nämligen jag, Andreas och min minstebror för ett år sen, dagen innan midsommarafton 2016.
Mina föräldrar, som bilat ner ett par dagar tidigare, mötte oss på flygplatsen och så körde vi till Weihenstephaner, världens äldsta ännu aktiva bryggeri, grundat någon gång på 1000-taltet.
Där fick vi lunch (schvampsoppa mit potatisknudel eller nåt sånt) i en skuggig biergarten, och skuggan var efterlängtad ska jag säga för det var närmare 30 grader och mycket hett.
Efter att ha kört till hotellet där vi skulle bo två nätter tog vi tåget in till stan för att se oss omkring. Mamma, jag och minstebror hoppade av vid Marienplatz för att gå på museum medan Andreas och pappa botaniserade i ölbutiker.
Under akvarellkursen helgen innan träffade jag nämligen Ulrike, som bott i München och tipsade om en utställning med Joaquín Sorolla på Hypo Kunsthalle.
Det var underbart att få gå och se en hel utställning med en konstnär jag aldrig förut hört talas om och bara upptäckt så, alldeles av en slump.
Särskilt som målningarna var så fantastiska, och enorma! Tänk att sitta på en strand med en 4 x 2,5 meter stor duk och måla vad som händer omkring en – det kallar jag friluftsmåleri! Här ovan är La vuelta de la pesca från 1894. Ser ni att den löper från golv till tak?
Rocas de Jávea y el bote blanco (1905). Framför allt förhäxades jag av Sorollas oerhörda förmåga att måla vatten och ljus (topp-2 svåra grejer, särskilt i en tid utan färgfilm), och alla nyanser han fångade upp i det vita. Ser ni hur klipporna skiftar i lila, orange, blodrött, blått, varmgrön, kall grön, persika, rosa, gult, svart, grått och ljusblått? Ändå upplever vi dem som vita. De gyllene tonerna och långa skuggorna låter oss förstå att det är sen eftermiddags- eller kvällssol. Färg alltså, vad kan man inte göra med den!?
Den här lyckas jag inte hitta den spanska titeln på men på engelska hette den Orange Garden, Alzira (1903) och i den vill jag bo.
Figura en blanco, Biarritz (1906).
Esmeraldas de la Cala san Vicente (1919) blev en favorit med sina pastelliga och ändå helt naturliga medelhavsfärger. Hoppas få tag i en print av den någon dag.
Konsthallen låg inne i ett köpcentrum vilket var väldigt läckert. Jag tror verkligen på att inkorporera konst med vardag och göra kulturen mer tillgänglig för folk. 12€ i inträde motverkade kanske det syftet lite, men i alla fall. Sån här var utsikten på väg ner från konsthallen!
Sen fortsatte vi vandra Münchens gator. Jag såg ut såhär, i nysydda semesterbrallor! Fotot har lillebror tagit.
Lillebror såg ut såhär, fotot har jag tagit.
Hehe, skoja. Men de har typ samma frisyr och bakfötter! Hehe, skoja igen.
Vi beundrade gargoyls (som tydligen heter skråpuker på svenska) och muralmålningar.
Utsmyckade hus.
Och mötte småningom upp Andreas och pappa, som lyckats spendera längre tid i ölbutik än vi gjort på konstmuseum. Så avslutade vi kvällen på ett smockfullt, kokvarmt Hofbräuhaus med högljutt liveband (inte riktigt min favvogrej men jag överlevde!).
I nästa inlägg får ni följa med på midsommarmarknad och se en första glimt av alperna!
