simply havin’ a wonderful Christmas time

(Inläggstiteln tillägnad mina kollegor på Skansen-Terrassen som i hela december stått ut med samma förbannade julskiva på repeat precis hela dagarna. Feliz Navidad för fan.)

Hoppas ni haft en smaklig och gemytlig jul med stora personliga erövringar, minimal klappångest och himla fyndiga rim.

Personligen firade jag julafton med familjen, mormor och morfar hemma hos oss. Det vankades jullunch, Kalle Anka, klapputdelning och därefter Karl-Bertil Jonssons Julafton av favoritduon Tage Danielsson och Per Åhlin (kan det bli bättre?). Sen skinkmacka och paltkoma och inlagd-sill-med-rödbetssallad-och-skinkspad-uppstötningar.
Juldagsmorgonen hade jag planerat att fira in i stallet, men blev först sittande i fyrtio minuter på Brommaplan i väntan på en icke existerande buss och var förbannad som biet Ferdinand sätter sig på när till sist min godhjärtade far kom förbi i sann julanda, plockade upp mig i bilen och slirade ut mot Ekerö. Väl framme på paradisgården var allt förstås frid och fröjd, bortsett från att jag var trött och kall och höll på att dö i vänstergaloppen (ohmygod sneeed häst). Efteråt bjöd I-M på lussebullar och kaffe och sen fick jag skjuts ända fram till dörren, vilken jag knappt hann mer än komma in genom förrän farmor och två farbröder anlände. Sen åt vi en jävla massa igen.

Så till den egna revenyn. Jag känner mig som ett barn på julafton höll jag på att säga, men det är ju alldeles fel. Det är juldag, snart annandag och något barn är jag ju verkligen inte – jag som dricker snaps till maten och cognac till kaffet och vem vet eller minns vad däremellan och därefter. I vilket fall som helst känns det som om släkten prickade mitt emellan ögonen på dovhjorten i år, och jag är hemskt nöjd med den lilla skattkista som en välfylld skokartong nyförvärvade prylar på golvet bredvid mig utgör.

Jag har fått:

Film! Från föräldrarna kom hela the Beatles Anthology, en dokumentärserie i åtta delar (plus en DVD med bonusmaterial) om de fantastiska fyra som jag ännu inte (hör och häpna!) sett. Enligt Frej är det en oskuld renare och mer ovetande än den som besitts av en som ännu inte smakat och blivit besinningslöst berusad på sin första klunk utspädd vodka ur en petflaska med 90% Coca Cola i en skogsdunge bakom idrottsplatsen under valborgsfirandet en halvsen vårkväll i sjunde klass (min formulering, inte hans, men likväl samma budskap) och jag ser verkligen fram emot att upptäcka mitt favoritband på nytt (samt göra mig av med den där oskuldsfullheten och bli den allvetande och framför allt erfarne fanatiker jag utger mig för att vara). Säger inte 9,4 stjärnor på IMDB ganska precis allt? Javligt_taggad_tjej_90.
Dessutom Driving Lessons (!!!) från Tomten (ja, vi har tomte, och jag har ingen aning om vem han är, bara att han alltid har ett paket som är till grannarna (”Johanna? Ingen Johanna? Är ni säkra? Jag tror nämligen att det är tomt här nu. Nämen TITTA det fanns visst ett till!”), att han går ut på farstukvisten, lyfter på skägget och sveper en whisky innan han strövar vidare och att han ser ut och låter lite annorlunda varje jul). Filmen är i varje fall med my beloved Rupert Grint i huvudrollen, sååå, FILMKVÄLL SNART EMILIE!
Därtill kom mormorfar med Nowhere Boy, dramatiseringen av John Lennons uppväxt, som jag desperat velat se i flera månader. Bara att trailern soundtrackas av Screamin’ Jay Hawkins bådar ju så gott att jag ryser i resårbyxorna.
Sist men inte minst en trippel-DVD med American Psycho, Cubic och Rescue Dawn från lillkusinen.

Brilliant!

Böcker! Keith Richards egen ’Livet’, som jag tänker försöka byta mot en engelsk upplaga, och ’What Would Keith Richards Do?’ (jag undrar det jag), en citatsamling kompilerad av Jessica Pallington West. Bägge från morbror (såklart) med familj. Och från morfar, ’Vips så blev det liv’, av poeten Bob Hansson som jag tycker är en av världens finaste människor.

’What Would Keith Richards Do’ är himla stilig inuti också. Wowowow, precis i min smak.

För att sann amour aldrig dör. Thåströms senaste (inte längre särskilt nya) platta, ’Kärlek är för dom’, från äldsta brorsan.

En liten plåtburk med fantastiskt motiv (den sensationella showhästen Jupiter flygandes i varmluftballong) som jag fick syn på i en tehandel när jag och mamma var på väg till teatern nån gång häromsist och som fick mig att hoppa upp och ner och peka och tjoa. Nästan (men inte riktigt) fylld med Anthon Berg-choklad (mellanbrodern var ju tvungen att smaka om det han gav bort var gott (det var det)).

Finaste Muminlakanen (från mampa) med motiv ur ’Hur gick det sen?’. Och jag som just bäddat nytt.

Och en tygkasse med Lilla My (från mampa).

Dessutom: min favorit body butter (Moroccan rose) samt bad- och massageolja ur samma serie (från mormor), två gånger bästa mascaran (Max Factor 2000 Calorie) (från mamma), bästa hårsprayen (Work Me Flexible Spray ur Urban by Björn Axén) och ett armband (från farbror O), samt en bricka med Muminmotiv (från farmor). Plus en mycket underlig leksak (från farbror M) bestående av ett hundratal små magneter som man sätter ihop till diverse geometriska former och pillar med i all oändlighet tills man inser att det gått tvåtusen år och att man varit död åtminstone uppskattningsvis ettusenniohundrafyrtio av dem.
Och ett hjärta minsta brodern böjt till av mässingstråd.

Slå det ni!

Men nu handlar ju inte julen bara om att få, utan mest om att äta. Och därför ska jag också passa på att hälsa att jag inte kommer få plats i arbetskjolen imorgon. Och så önskar jag er alla en smaklig och gemytlig fortsättning!