januari och februari

Januari och februari är väntan, men jag vet inte på vad. Vardags väntan på helg. Helgdags väntan på något. Något som får hjärtat att klappa eller slå.

Båt i Farstaviken, januari i Gustavsberg - www.aliciasivert.se

Januari minns jag knappt. Det är skytteltrafik fast i låg hastighet. Till och från, till och från. Jag längtar efter pauser men det är som att hela livet är på paus. Jag tittar i kalendern i efterskott men hittar knappt några anteckningar utom läkarbesök. Till och från, till och från.

Januari är grått, halt och blåsigt. Ibland fryser vattnet närmast strandkanten men mest regnar det. Jag har fortfarande inte bytt ut mina sneakers mot vinterskor. De blir bruna och fläckiga vid tårna.

Frusen äng i Gustavsberg, februari - www.aliciasivert.se

I februari klarnar det lite. Himlen alltså. Står jag riktigt tätt tryckt mot hörnet i klädkammaren på morgonen kan jag få vintersolen i ansiktet. Den är frostig runt kanterna men ljummen i mitten. Att titta på den gör ont i ögon som vant sig vid gråskala. Den når vårt altanräcke prick klockan ett på eftermiddagen. Vårt altanräcke. Det är ett år sen vi var här på visning.

Februari är dofter av en vår som är för tidig, av en vinter som uteblivit. Långdragna spår av en höst som aldrig lämnat. Koltrasten sjunger i avenbokshäcken och i grannens rabatt slår snödropparna ut. Jag ritar träd och lägger upp maskor till en kofta. Minns vad jag sa i december. Ett steg i taget, en dag åt gången, en maska i sänder tills det vänder.

Ham on rye och godis - www.aliciasivert.se

Februari är sportlov med pannkaksfrukost och jag lämnar inte Värmdö på en vecka. Rensar tidiga maskrosor ur grusgången och övar på att inte göra nytta. Sydsluttningens nyponbuskar skjuter skott och det viskas redan om vår. Jag passar grannarnas marsvin och mina fingrar luktar selleri i en vecka.

Snö, februari - www.aliciasivert.se

De sista dagarna i februari kommer slutligen snön. När den väl börjat falla vill den aldrig sluta. Jag sitter vid fönstret och handfållar gardiner medan världen utanför blir mjuk och vit. Vet inte vad jag ska känna inför saken. När mars kommer har det mesta ändå tinat bort.

mina sportlovsplaner + tankar om återhämtning

Ni som hängt här ett tag vet att jag är förtjust i att göra upp långa listor med planer för lediga dagar. I fredags gick jag på ett efterlängtat sportlov, men den här gången är mina planer enbart dessa:

Lägga upp en stickning
Passa grannarnas marsvin
Så tomater
Nå level 200 i Red Dead Redemption 2
Läsa True Grit

mina sportlovsplaner - www.aliciasivert.se // garn sticka stickning bok true grit charles portis ps4 tv-spel frön så sådd sportlov planer återhämtning

Långa listor på projektplaner, drömmar och alla bestyr jag inte hinner med i vanliga fall gör det lättare för mig att orientera genom lediga dagar. Jag älskar att göra upp listor och att välja ur dem, det är ingenting jag vill ändra i det beteendet. Men jag måste också lära mig att värdera tiden då jag inte gör så himla mycket nytta. Eller rättare sagt tiden då jag bygger upp förutsättningarna för att kunna vara nyttig. Tiden för återhämtning och uppladdning.

I torsdags fick jag min diagnos uppdaterad. Från reaktion på svår stress och anpassningsstörning till utmattning och depression. Jag känner en sån sorg och frustration med samhället som hela tiden hetsar oss till att prestera mer, att aldrig vara nöjda. Att vara för stressade för att ta paus, inte ha tid att stanna hemma när vi är sjuka, att närmast förakta vila. När min psykolog först frågade mig vad jag gör som återhämtning förstod jag inte vad hon menade. Det hade jag aldrig ens tänkt på. Senare har jag insett att trädgårdsarbete, broderi och annat skapande är återhämtande för mig och att den mesta återhämtning jag gör är aktiv. Det vill jag inte heller ändra på. Men jag vill lära mig att vara nöjd utan att kunna bocka av punkter från en lista. Utan att behöva känna att jag maxat min prestation samtidigt som jag haft roligt. Det är en utmaning när man är van vid att aldrig vara nöjd. När man blir nervös av att inte veta vad man ska göra. När man vant sig så vid stress att man blir sjuk innan man säger stopp.

Det är en utmaning, och jag börjar min träning den här veckan. Med fem vilsamma sportlovsplaner som i princip uppfyller sig själva. Jag menar vem kan låta bli att lägga upp en stickning med så mycket garn omkring sig?

Vad ska du prioritera för återhämtning den här veckan? ❤

pågående broderier

Min kreativitet är på paus. Den hittills absolut sämsta effekten av mina stressjukdomar. Den liksom lurar djupt därinne för ibland får jag en idé, men saknar kraft att genomföra den. Andra gånger känner jag en sån stark längtan efter att skapa, och då har jag inga idéer. Under tiden greppar jag efter halmstrån. Tar massor av bilder under mina promenader och målar motiven i huvudet på några sekunder, när handen inte kan. Sammanställer listor över allt jag någonsin tänkt att jag skulle vilja skapa. Försöker ta en sak i taget och dela upp allt i minsta möjliga steg, men överväldigas ändå.

Pågående broderier - www.aliciasivert.se

Man kunde ju tänka att en perfekt utmaning vore att färdigställa något som redan är 85% klart. Inga stora beslut kvar att fatta, inget krävande skissarbete, inga materialval. Så härom dagen samlade jag alla mina pågående broderier i en hög, för att lista ut om jag skulle kunna tänka mig att göra färdigt något av dem. Men hjärnan ba no way José.

Pågående broderier - www.aliciasivert.se

Där fanns en sidensvans som behöver ett par kvistar till i bakgrunden. Ett experiment där jag kombinerat broderi och akvarell som kräver en gnutta mer färg eftersom det torkade ljusare än jag tänkt. En provlapp med olika stygnsätt saknar schattér- och korsstygn. Den rödvita versionen av Fålar Fem som är klar sånär som på några stjärnor. En tröja med påsöm runt ringningen, färdig att användas om jag fyller i två små knoppar. En provlapp sashiko som skulle kunna inspirera till ett större projekt. En julgran och en spretig fjällbjörk. Men ingen lust.

Pågående broderier - www.aliciasivert.se

Jag vet att inspirationsbrist är en naturlig del av skaparprocessen, och en stor del i sjukdomsbilden vid utmattning. Jag vet att det blir bättre. Men just nu sörjer jag verkligen mina förlorade infall, beslutsförmågan och känslan. Utloppet, fokuset och trösten som finns i att skapa. Jag har skrivit om det här inlägget tre gånger för att jag vill att det ska handla mer om potential och förhoppning än om min oförmåga, men det är inte de orden som vill ut. Stick och brinn, broderier, är allt jag vill säga.

Pågående broderier - www.aliciasivert.se

Jag tänker ändå att jag kanske ska schemalägga arbete med dessa. Ge dem tio minuter några dagar i veckan och se om jag får lust att fortsätta. Eller kommer på något helt annat. Eller ger upp helt för att spela tv-spel. När jag varit frisk och haft dålig inspiration har det bästa varit att bara börja med något. Säkert är det inte lika enkelt nu, men mitt hjärta hoppas så innerligt att det ska hjälpa en bit på vägen, om än så liten.

Kan ni inte muntra upp mig lite genom att berätta om vilka projekt ni jobbar med just nu? Eller drömmer om att göra? Jag skulle uppskatta det så mycket! ❤

ett försenat tack

Snö på innergården, julen 2019 - www.aliciasivert.se

Jag vill säga ett försenat tack.

I slutet av november berättade jag lite om hur jag mått och hur jag mår. Ni har svarat så fint. Ni har stöttat mig, lyft och hållit om. Jag samlar fortfarande kraft för att svara er individuellt. Accepterar att det går långsamt att kommunicera just nu. Börjar kunna formulera ord eller läsa och ta in dem, men har svårt att göra kombinationen.

Det känns faktiskt bättre. Under de senaste veckorna har det börjat vända. Depressionen rinner ur kroppen. Jag har fortfarande alla de olyckliga känslorna, men de tar inte upp lika stor del av varje dag. Huvudet känns som stuvade makaroner och jag kämpar mot tröttheten h e l a t i d e n men jag är lite mer mig själv i pauserna.

Så tack.
Tack, inte bara för att ni är fina människor som har tålamod med en sjuk person. Utan för att ni är här, och håller om.
Det hjälper ❤

hej från Vemodemort

Den första oktober satte jag mig i förrådet på jobbet och grät. Jag ringde vårdcentralen och sa att jag tror jag är på väg att bli utmattad, skrev ett mail till chefen, suddade instruktionerna på whiteboardtavlan och gick hem. Det var som att allting tog slut på en gång. Min inspiration, min energi, min glädje och all min kraft. Alltsammans. Allt som var jag. Jag blev som Voldemort under bänken på King’s Cross där i slutet av HP7. Liten, fjällig och kvidande. Inte mycket mer är jag nu, jag har ännu inte stoppats i någon återuppväckelsegryta om man säger så. Saknar blood of the enemy, forcibly taken för att fortsätta den här liknelsen men tappa kronologin. Men jag ligger inte under bänken längre. Kanske har jag hasat mig upp på armbågarna, kanske sitter jag upp med huvudet lite snett för att inte slå i bänkens underrede. Men jag sitter alltjämt fast där under och är en pinsam skugga av mitt egentliga Dark Lord-jag.

Vissen ormbunke med regndroppar, foto av Alicia Sivertsson - www.aliciasivert.se

Två månader har gått. Jag har börjat jobba 25% igen. Gjort framsteg och tillbakasteg. Skrattat igen och gråtit på bussen hem. Gett mig fan och gett upp. Gått ut och gått hem. Tagit initiativ till att skicka mail ena dagen för att sen stänga av telefonen på min födelsedag och gömma mig. Stickat några varv och repat upp. Blivit av med magkatarren och fått den tillbaka. Försökt med ”accio personlighet” men fått nån fejkkostym från Zonko’s. Jag förstår att hälften av den här texten är obegriplig för Harry Potter-ofans men ni får fritt fantisera.

Tänk en utarbetad, deppig liten Voldemort med anpassningsstörning, förresten. Det är ju så sorgligt! Vemodemort. Det är jag just nu.

Jag får bra hjälp, och även om jag som vanligt gör tusen avstickare från vägen mot målet så är det som att jag vandrar inom en 180 gradig-zon mot mer eller mindre rätt riktning i alla fall. Men det är mycket som ska komma i ordning igen, samtidigt som allting går så fruktansvärt långsamt. Mitt huvud mest av allt.

Jag har ändå känt att jag skulle vilja börja skriva här igen. Med risk att tappa tråden ofta, lämna tidigare trådar oförankrade och omväxlande vara Vemodemort, omväxlande olidligt glättig för chansen att få tänka på något annat. Jag har t.ex. en julgrej på gång till helgen som blir kul, några tröstloppisfynd jag vill visa. Kanske får ni se det tiotal små Weasley-tröjor i miniatyr jag stickat för att jag inte kunnat komma på någonting annat. Kanske blir det ingenting. Men nu vet ni i alla fall. Alltså att jag är okej, fast inte okej liksom. Men på gång typ, fast inte så aktivt. Men att jag gör nån slags frustrerad piruett i marginalerna ibland när ledan blir för stor.

Så hej, typ, från Vemodemort. Jag hoppas att ni har det drägligt denna regniga november, eller i alla fall härdar ut i dess odräglighet. Och är det någon som har tillgång till Naddebos blod till min återuppväckelsegryta så tar jag tacksamt emot det.*

* För den som inte förstår vad Stockholms kulturborgarråd har här att göra så har han inte det. Jag bara raljerar. Det är inte bara hans fel förstås att det skärs ner på kulturen och att vi som försöker jobba med den blir utbrända och olyckliga, det är hela borgerlighetens fel. Så ett blood sample från blandade borgare går också bra. Eller Naddebo, fast det inte bara är hans fel. Men I marked him as my equal av misstag liksom så nu är det som det är. Och han blev Harry Potter och jag Voldemort i den här allegorin. Ta det som ett bevis på att min hjärna inte riktigt funkar som vanligt.

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.