när vi förlorade Farfarstugan

”Jag är väldigt glad över att ha gjort denna avbild av vad som finns kvar – en blandning av verklighet och minne – där jag kunnat rensa gården från sly och fallna trädstammar, raderat grannhuset och byggt upp takplåten så som jag minns den. Lutat farmors snöskyffel mot farstuväggen.”

Så skrev jag om mitt broderi av Farfarstugan, den rödmålade 1700-talsladan som farfars far Sivert med söner flyttade till Vemdalsskalet från släktgården i Jämtland i mitten av 1950-talet och inredde till semesterhus. Tack vare Farfarstugan träffades min farmor och farfar i skidspåret och där har både min pappa och hans bröder och därefter jag och mina, vuxit upp om vintrarna. I Farfarstugan har jag pillat tussar av mossa ur tätningen mellan timmerstockarna, dragit igång brandlarmet när jag värmt pannkakor, tittat på Ducktales, varit vinterkräksjuk, ritat vid det gamla furubordet och byggt snögrottor utanför entrén. Ovanpå ett renskinn på trappen till Krypin har farmor suttit och sjungit, i skidbackarna har jag kört störtlopp, ramlat och fått åka snöscooter tillbaka, från sittliften har jag fått utpekat alla stolpar och stenar mina farbröder i sin ungdom kraschat in i, och på toppen av Hovdeberget har jag ätit nygräddade våfflor med hjortronsylt och utsikt över dalen där Farfarstugan väntat.

Farmors härbre, Krypin, runt millennieskiftet. Innan alla träden föll i en storm.

Ungefär vid den här tiden förra året fick jag en ny relation till stugan, då jag åkte dit utan skidor, mitt i sommaren för att fågelskåda och vandra i Härjedalens berg. Mycket var förändrat sedan barndomens skidsemestrar – det som tidigare varit snö var nu stora villor med panoramafönster och på den gamla parkeringsplatsen stod ett splitternytt hotell. Många träd hade fallit i en storm för några år sen, men Farfarstugan stod kvar som en 300 år gammal fast punkt i en föränderlig omvärld. I juli började jag brodera en bild över huset som sedan la grund för hela mitt senaste skolår då jag arbetat på ett broderiprojekt med syfte att fånga, bevara och uppmärksamma svenska naturmotiv.

Men ibland när man är många som delar så är inte alla överens. På grund av en fejd mellan ägarna (sex av gammelfarfar Siverts barnbarn) och att man inte kunde komma överens hamnade Farfarstugan på allmän auktion som gick av stapeln den 3:e juni, och den blev för dyr för min pappa och hans bröder att köpa ut. Vi förlorade den och gammelfarfars målning som hänger över teven, farmors renskinn och all mossa i tätningarna mellan timmerstockarna.

Nu sörjer jag. Jag sörjer för att jag inte får återvända, för alla drömmar och resor som inte kommer bli av. Jag sörjer för min pappa och mina farbröder som vuxit upp mellan de timrade väggarna, varje stock numrerad för att det skulle gå att sätta ihop huset igen efter att det plockats ner på byggnadsorten. Jag sörjer för min stackars pappa som körde hela vägen upp, sov i huset, låste det för sista gången och sen satt på en stol i auktionssalen och hörde buden passera vad han var förmögen att möta. Det var över på fem minuter. Sen körde han hem igen. Jag sörjer för den som måste berätta för farmor att huset är borta. Jag sörjer det faktum att stugan antagligen rivs därför att marken är mer attraktiv för nybyggnad än bevarande och att dess nästan trehundraåriga historia slås i spillror och bränns. Och det svider i mig att mitt projekt med syfte att bevara blev så plötsligt påtagligt, förlamande kraftlöst och mycket mer viktigt än jag tänkt. ”En blandning av verklighet och minne”, som snart bara är ett minne. Av alla motiv jag tolkat det senaste året och planerat inför var Farfarstugan det sista jag trodde skulle gå förlorad.

Nu står vi inför en tid av ovisshet och väntan. I skiftet juli/augusti åker jag upp och kollar om huset står kvar. Just nu känns allting så overkligt och sorgesamt men ”man ska inte gräma sig” säger pappa.