I våras blev jag kontaktad av Täcklebo Broderiakademi som undrade om jag inte kunde skriva en krönika om hur det kom sig att jag började brodera, och hur jag använder bloggen som medium för att kommunicera mina textila alster. Det ville jag naturligtvis och texten publicerades på fem sidor i midsommarnumret av deras medlemstidning! Förutom en berättelse om hur jag fann broderiet är den även ett litet kärleksbrev till er som läser, och till bloggen som forum:
Bloggvärlden är min syjunta och min konstnärsklubb
Det började med min morfar och min farmor. Vid morfars köksbord lärde jag mig måla fåglar i akvarell, i farmors soffa la jag upp mina första halsduksmaskor i rött bomullsgarn. Parallellt utvecklades ett intresse för måleri och textil som med åren kom att spridas över andra material och tekniker. Jag har provat nästan allt, och tyckt att det mesta är roligt.
Mitt första broderi sedan högstadieslöjden påbörjade jag hösten 2011. Då var det populärt med fräckisar i korsstygn, och kollisionen mellan gammalt och nytt inspirerade även mig då jag sydde två kuddar med motiv från Harry Potters magiska värld. Jag var djupt inspirerad under den perioden, broderade flera timmar per dag och kunde tacka nej till sociala evenemang för att gå hem och sy. Det dröjde ytterligare ett par år och några hundra timmars räknande av stygn innan jag vågade lämna mönstrens trygghet och prova fritt broderi, men då var det som att någonting föll på plats i mig.
Sedan sommaren 2009 har jag också bloggat, på senare tid nästan uteslutande om konsten och hantverket i min vardag. Där finns min broderiprocess dokumenterad från dag ett, mycket mer utförligt och strukturerat än om jag försökt föra en privat loggbok. Det finns en utbredd fördom mot bloggare som fåfänga och självupptagna, men den bilden speglar inte alls vad jag följer på datorskärmen. I bloggvärlden finner jag, förutom möjlighet att visa upp, få och ge respons, också forum för diskussion och kollektivt lärande. Jag utvärderar mitt eget arbete, kartlägger framsteg och formulerar drömmar och planer för framtiden, samtidigt som bloggandet är ett kreativt utlopp i sig självt. Därtill är bloggen en ständigt uppdaterad portfolio, en dagbok och en mötesplats för andra kreatörer. Det är i kommentarsfältet som jag finner det största stödet och en stor del av min motivation.
På morfars och farmors tid var det vanligt att samlas och skapa som umgängesform, idag hinner vi knappt laga byxor och sy i tappade knappar. Istället köper vi nytt, och glömmer bort att prata med varandra. I ett ständigt flöde av information, med konstant uppkoppling och förväntningar om en dygnsomspännande social jourtid är det svårt att finna vila, prioritera kreativitet och orka umgås. Då är broderiet min tillflyktsort, och bloggkollektivet min syjunta. Där umgås var och en på sina egna villkor, när tid och lust sammanfaller, eller när behovet av en tillflyktsort är stort.
Att jag fastnade för just fritt broderi beror nog på att det inte är så olikt måleri, här kunde farmors röda bomullsgarn förenas med morfars penseldrag. Inom både måleri och broderi bygger jag upp bilder med lager och linjer, må de vara av tråd eller färg. Den ena tekniken går lite långsammare men det är knappast till dess nackdel. När omvärlden rör sig för snabbt och allting svindlar finner jag sinnesro och frid i att brodera. Jag kanaliserar min oro, samlar mina tankar och finner en vila jag kan sakna i andra sammanhang. Dessutom är det roligt och kreativt tillfredsställande att känna tråden löpa genom ett uppspänt tyg.
Personligen använder jag broderiet till allt ifrån att reproducera inspirerande citat till att föreviga platser och ögonblick som betytt mycket för mig. För tillfället arbetar jag på ett projekt där jag porträtterar svensk natur med syfte att fånga, bevara och uppmärksamma skönhet som vi idag knappt noterar, men som jag inte kan ta för given när jag är i min morfars ålder. Genom att visa mina textila tolkningar av lappugglan, fjällkon och ett gotländskt lambgift på bloggen sprider jag kunskap och intresse långt bortom de forum jag annars skulle kunnat nå ut till. Med kunskap och intresse följer förståelse och empati, och med dem engagemang. En bloggläsare som ser mig laga, göra om och återbruka inspireras att sy i den tappade knappen. En annan följer arbetet med min broderade fjällko och börjar läsa på om utrotningshotade lantraser och livet på fäbodvallen, kanske ringer hen sin farmor. En tredje delar mitt inlägg i sina digitala mediekanaler och så får en fjärde motivation till att spänna sybågen. Många scrollar sig förbi eller klickar vidare, men de som stannar upp och stannar kvar börjar bygga på någonting tillsammans med mig, och det är en mäktig känsla.
I min mening är bloggvärlden definierad av kärlek, gemenskap och enorm kreativitet. Den är dessutom under ständig utveckling, på en nivå och med en konstruktiv kraft som varit få konstnärsklubbar förärade. Här finns unga kvinnor (och andra) som kan göra skillnad och som just nu samlar sina personliga och gemensamma krafter för att förändra. Här gror framtidens revolutionärer, kreatörer och inspiratörer, i en väl sammanfogad väv av kunskap, kreativitet och vänskap. När omvärlden rör sig för snabbt och allting svindlar finner jag sinnesro och frid i att brodera. När mänskligheten gör mig besviken med sin brist på hänsyn, empati och intresse finner jag hopp och kraft i bloggkollektivet.
