lär känna mig på min 30-årsdag!

Idag fyller jag 30 år! Jag är inte så förtjust i att fira min egen födelsedag och 2020 är ju ett extra knepigt år, men en fin tradition jag har haft här på bloggen är att skriva ett litet lär känna mig-inlägg i samband med att jag fyller år. Så det spontanar vi igen!

Jag heter Alicia Sivertsson och fyller 30 år idag, samma tag som Billy the Kid, vilda västerns mest beryktade laglöse, hade fyllt 161 om han ännu levat.

Foto av Andreas

Min sambo Andreas sa att ”vanliga tjejer önskar sig märkeshandväskor när de fyller jämnt men min tjej vill ha en Dremel”, och det stämmer. Jag önskade mig ett multiverktyg och en lödpenna och fick båda för efter drygt sju år tillsammans vet Andreas att jag inte är som alla andra. Vi träffades när vi bägge jobbade på en biograf och han tyckte jag var superweird som läste The Book of the American West i personalrummet på rasten. Nu har han vant sig.

Foto av Ellinor

Vi bor i Gustavsberg utanför Stockholm i en lägenhet på bottenplan med liten trädgårdstäppa och utsikt över ekparken. Förutom Andreas trängs även katterna Tofslan och Vifslan med mig i 120-sängen som vi byggt själva. Jag har fallit fullständigt för Värmdö där jag finner mycket av min inspiration och glädje i bruksortens historiska byggnader och marker. Men när vi är klara här vill jag bo på Gotland.

Jag är utbildad Levande Verkstadspedagog och jobbar i vanliga fall med att hålla kurser i bild och form för barn och unga vuxna. Sen hösten 2019 är jag dock sjukskriven för utmattningssyndrom och detta har verkligen varit ett ultrapestigt år för mig. Det har resulterat i att detta blivit lite av en deppblogg vilket jag tänkte försöka råda bot på nu MEN jag är evigt tacksam för er som hänger med mig genom skaparprocessens och livets alla med- och motgångar. En bra grej som hänt 2020 är att jag börjat bygga ett Muminhus i miniatyr vilket är min terapi (förutom den riktiga terapin jag går i alltså). Och att jag börjat jogga vilket ger nån slags känsla av att man fortfarande lever.

Mitt livs idoler är Tom Waits och Tove Jansson, men det vet ni ju redan. Jag har också alltid älskat Harry Potter men är så less på J.K. Rowling just nu. Jag har inte haft några julkänslor alls hittills men nu börjar jag ändå längta efter att äta lussebullar och sy ett julklappsförkläde. Sen vill jag helst att det blir vår igen.

Mina ambitioner för det kommande levnadsåret är att börja blogga igen, bygga en veranda till Muminhuset och äta så många marmeladkulor jag hinner. Efter det kanske jag kan återgå till livsmålet att bli vilda västerns näst mest beryktade laglöse. Det vore fint!

lågtryck

De sista löven faller i allén utanför sovrumsfönstret. Lägger sig tillrätta ovanpå högen jag krattade ihop härom dagen. Det känns länge sedan som solen hittade hela vägen in i lägenheten. Men det är mycket som fortfarande är vackert.

Det har gått ett år sen jag gick in i väggen. Redan. Bara. Tiden springer ifrån mig fast den sniglar sig så långsamt, och vi har inte hörts på ett tag. Jag är heltidssjukskriven igen och väntar på att få börja fördjupad rehab. Förhoppningsvis. Tittar på Gilmore Girls för andra gången det här året. Folkhälsomyndigheten skärper sina riktlinjer. Min morfar dör. Inte i covid-19 utan av helt vanlig, förbannad blodförgiftning. Min älskade, älskade morfar. Han som lärde mig berätta i bilder.

Knäna sviker mig men jag springer längsmed vattenbrynet fast det gör ont. Konstaterar att måsfåglarna också lämnat Gustavsberg och jag undrar om de far på semester eller hem. Undrar vilket jag gör. När löven faller blottas sårbara träd och jag börjar teckna igen. Med pennan jag fått av morfar.

På många vis är jag starkare än för ett år sen, på andra mer bräcklig än någonsin. Min lilla knäckebrödssjäl i tunn pappersförpackning. Tål varken väta eller tryck. Och höstluften är ett lågtryck som jag blir till smulor under. Det är kallt och svettigt på samma gång. Som en molande huvudvärk som inte avhjälps med vare sig kaffe eller socker.

Jag går ut och krattar igen.