befrielsen i att segla med hattifnattar, och att få komma hem

Frankrike var precis vad jag behövde. Slottsträdgårdar, korsvirkeshus, mausoleum, rödvin och ruiner. Jag känner mig fylld av ny kraft och inspiration och har haft tid och rum att se saker ur andra perspektiv och vinklar än man gör när man vadar ankeldjupt i verandalivets mangroveträsk. Klassisk semestersjälvinsikt, helt riktig i sin kliché.

Men tolv dagar var också precis perfekt lagom för att jag skulle börja längta hem till min trygga mumindal, och till er. På att sortera in LP-fynden i hyllan, putsa mina nya fina kandelabrar (vänta bara..!), göra verklighet av alla idéer (har försmäktat utan handarbete i tolv dagar) och framför allt att få visa er alla de vackra platser som jag besökt.

Är trött och glad och matt inför den hårda arbetsvecka som komma skall. Bävade också lite för de 64 mejl Jarvis buffrade fram, men det mesta visade sig komma från er. Massor med peppande ord och omtanke lämnade här, till mig, inför min hemkomst, bara sådär.

Tack för att ni får mig att längta till min vardag. Tack för att ni uppmuntrar mig att njuta och dela med mig av allt jag sprängs av att hålla inom mig. Tack för att ni inspirerar mig.

Det enda jag egentligen har att anmärka på är att någon låtit Slytherin vinna elevhemspokalen. Ska man inte kunna ta semester i ett par veckor ens? Skäms!

åh Champs-Élysées

Så, nu är jag på väg hem och det här blir det sista förinställda inlägget. Det är väl på tiden att ni får veta var jag hållit hus? I Normandie, Frankrike naturligtvis!

Förra gången jag var där var sommaren 2008 och då såg det ut ungefär såhär:

Snart ses vi.

London’s so nice back in your seamless rhymes (5)

Eftersom det nu är mer än ett år sen min senaste Londonresa och dags för nya äventyr är det väl också hög tid att knyta ihop den här säcken.

Den fjärde London-dagen började med ett besök i the Leighton House Museum i Holland Park.

Baron Fredric Leighton var en målare och skulptör under det sena 1800-talet vars hem är känt för sin fantastiska inredning och konstsamling. Inomhus pryds väggarna med makalös mosaik och stora oljemålningar. Jag fick tyvärr inte fotografera, men Google är din vän.

Från Holland Park avancerade vi till Kensington Gardens och det kungliga residenset.

Runt trädgården till orangeriet.

Där vi lunchade.

Och tittade på prinsessor. I slottet arrangerades nämligen en makalös utställning om prinsessor, onda styvmödrar, pratande djur och magi. Fast inte särskilt Disney, utan kusligt, sorgset, poetiskt och hemskt vackert. Återigen rådde fotoförbud vilket smärtar mig djupt, för det här var bland de bättre utställningar jag besökt. Klänningar som flydde nedför trappor, spruckna speglar, viskningar, inomhusskogar, flammande ljus, tennsoldater i tusental, spindelväv, fjädrar, förbannelser och poetiska texter och lådor man kunde dra ut för att upptäcka snäckor, glasbitar, slipade stenar och spetshandskar. Så himla spöklikt och perfekt.

Så avslutade vi med the Phantom of the Opera på Her Majesty’s Theatre. Och ja, det var Det mäktigaste någonsin.

Dagen därefter hann vi inte med mycket mer än en runda i Covent Gardens.

Lunch på Jamie’s Italian igen (samma meny, nom nom nom).

Innan klockan klämtade för vår hemfärd.

Och nu är jag ute på rövarstråt igen, mer om det får ni höra någon gång i juli. Puss så länge!