en något osammanhängande pre-premiär avhandling i ämnet Avengers innan de assemblar sig för att med gemensamma krafter hämnas världen

Saker jag gillar väldigt mycket:
Hur Marvel får sina filmer att hänga ihop: Howard Stark i Captain America, Caps sköld i Iron Man II, ”Is that one of Stark’s?” i Thor, Tonys cameo i Hulken, S.H.I.E.L.D.s ständiga inblandning, osv.
Att Obis pyjamas och morgonrock ser ut som skjorta och kostym.
När Obi blir arg och slår ut med armarna så slipsen flyger.
HULK SMASH!
När Tony hamrar och bankar i grottan.
Marvelhjältarna möter i regel en ond version av sig själva och måste därför lösa konflikten med list/mod (eftersom skurkarna är fysiskt starkare, eftersom de är större, eftersom de missbrukat preparatet/gjort omoraliska uppdateringar av dräkten, och eftersom hjälten alltid är försvagad i slutstriden).
Abomination är världens bästsämsta skurknamn.
När Thor kastar kaffekoppen.
Stan Lees cameos.
Pepper Potts.
När Nick Fury äger allihop.
Hammer Droids = Hammeroids.
När Tony successfully privatized world peace.
När Thor lägger Mjolnir på Loki och ba ”stanna där”.
När Obi åker segway med cigarr i mun.
Att Red Skull ser ut som Darth-Maul och Hydra som svarta clones.
”Do not mistake my appetite for apathy.”
I AM IRON MAN BABA BABA BABA BA BAM BAM BAM!
Dummy med brandsläckaren.
Hulken spräcker faktiskt byxorna också mamma så du kan sluta hatea på den låga trovärdigheten nu.
Thors fåfänga.
Att Vanja slingar håret.
Hela grejen att programmera en dator så den ger sarkastiska gensvar.
Att lösa sina problem genom att uppfinna ett nytt grundämne.
Filch som norrman?

Saker jag inte gillar riktigt lika mycket:
Captain America är en liten arg kille som är bra på att kasta frisbee.
Captain Americas mindervärdeskomplex är mycket större än Tony Starks narcissism men inte alls lika motiverande.
Skurkarna i Captain America har knyckt Iron Man-ljudet.
Att man ska sympatisera med att Cap blir en slyna efter dopingen därför att han aldrig haft nån kvinnlig kontakt tidigare, stackarn, osv.
Den rymdiska tolkningen av Asgård i Thor.
Arwen-tjejen pratar helt vansinnigt frustrerande lugnt och vänt.
Justin Hammer.
När Stark är full och tror han ska dö.
Att de bytte skådespelare av Rhodey.
Den triangelformade arc reactorn.
Att inte lilla Zola kunde få lite av det där himla tillväxthormonet.

Nedräkning: 5 timmar och 34 minuter kvar till the Avengers.

teatervår

Jag tycker att teaterbesök utgör ett prima komplement till actionfilm (dessutom kostar det ofta inte mer än ett biobesök till och med 25 års ålder). Nedan följer en namedrop, kort sammanfattning och helt subjektiv poängsättning av min teatervår hittills:

Vals på Sergels Torg, Klara Soppteater i februari (7/10p)
Min julklapp till mormor och farmor. Vi åt svampsoppa och klappade takten till ett tremannaframförande av texter och visor av Olle Adolphson. Fin må-bra-föreställning. (Och världens bästa koncept! Man äter verkligen soppa och ser på teater samtidigt. Mycket bra present/klapp till så väl den befarne teaterbesökaren som till den som söker en knappt timlång, välsmakande och avslappnad introduktion i kulturvärlden.)

Rickard Wolff, Kungliga Operan i mars (7/10p)
I glittrig sammetskavaj på svart, sparsamt utsmyckad scen och med endast en flygel till ackompanjemang blandade Wolff några av sina egna sånger från Pojken på månen med ett par av Edit Piaff och tog in hela den förgyllda operan så det kändes som om man satt i hans vardagsrum och sentimentaliserade. Wolff är kajal och glitter till trots ingen diva, men han sitter i en gungstol på ett sätt jag bara trodde var möjligt i divaner. En ”ohejdat nostalgisk afton” i hans egna ord.

Paradisets barn, Dramaten i mars (2/10p)
En pjäs om en radioteater där röstskådespelarnas och deras rollfigurers öde förenas. Jag tyckte om somligt ur första akten och Kevin Spaceykopian som skötte alla ljudeffekter (hästskor, klackskor, åska, kyssar, käppknäppar, dörrsmällar osv). I övrigt tyckte jag inte om den något särskilt alls.

Jesus Christ Superstar, Göta Lejon i april (7/10p)
En välkomponerad musikal där Ola Salo i rollen som Jesus totalt överskuggas av Patrik Martinsson som Judas. Jag hade inte sett filmatiseringarna av pjäsen och visste inte att den kort och gott var en musikalversion av bibelhistorien varpå jag måste tillstå att den inte var något för mig. Dock säkert alldeles fenomenal om man gillar mannen med skägget och sitter lite bättre till (all dialog sker i sångform och är något svåruppfattad på kanterna). Janne Åström och Fred Johanson med sina mullrande avgrundsröster och onda uppsåt hade jag emellertid kunnat lyssna på hela kvällen (länge leve skurkarna).

Så går en dag, Klara Soppteater idag (8/10p)
En stark monolog (av Jonas Gardell, framförd av Ann-Sofie Rase) om livet som det ter sig. Om att vara fyrtio år och tvåbarnsmamma, bo i radhus och få en glassmaskin i julklapp och om att hångla med en främling när familjen är bortrest. Om räkor och porrfilm och twitter. Och om kärlek naturligtvis, och hur den tar sig nya former med tiden.

–

Nästa fredag går jag på sista föreställningen av Onkel Vanja (av Anton Tjechov på Stadsteatern). Är det någon som råkar ha sett den eller har något annat att rekommendera?

–

Och en snabb Topp-5 Teaterföreställningar (som jag kommer på just nu):
1. Blood Brothers, Phoenix Theatre, London
2. Bröderna Karamazov, Stadsteatern, Stockholm
3. Lord of the Flies, Regent’s Park Open Air Theatre, London
4. Djungelboken, Stadsteatern, Stockholm
5. The Phantom of the Opera, Her Majesty’s Theatre, London