Post-Potterdepression. Myntat uttryck med förkortning och allt.
Ibland är världen så hemskt fin och förstående. Låtom oss alla nu sörja det förlorade och hylla vad som varit. Sen kan vi börja se fram emot när de gör om filmerna om något tiotal år. Taggar redan!
Man går ju inte på nattpremiär för att få ut det mesta ur filmen. Vad som var allra allra bäst igår var stämningen: Killen som gick utklädd till Hagrid; dödsätarna i toalettkön; frenesin när ridåerna drogs isär; alla applåder och hurrarop när huvudpersonerna första gången tog plats i bild; jublet vid den i tio år efterlängtade kyssen och när Neville klev ur porträtthålet; det stora massnyftandet när de sårade samlades med liken i the Great Hall; och rysningarna när fina fina fina Professor McGonagall steg fram för att försvara sin skola. Jag har aldrig hört så många människor fröjdas och sörja intensivare tillsammans.
Av själva filmen minns jag inte så mycket. Jag är absolut inte i stånd att poängsätta eller djupare analysera den efter bara en, och en ack så adrenalinförvillad, titt. Min spontana känsla är att den som film i sig själv betraktad är allt annat än fulländad, men att den ändå utgör ett värdigt och storslaget slut på serien. Den saknar nästan helt handling och är boken lite för fristående men rymmer känsla, humor och svårmod nog för gottgörelse. Det är precis som det ska vara. Nördigt, internt, pampigt och magiskt.
Och när eftertexterna ersatte slutscenen höjde en hög procentenhet biobesökare trollstavar, med eller utan självlysande spets, mot Rigolettos tak.
Oh, and I’d totally get sleazy for Ron Weasley i halvlångt lockigt hår, helskägg och svart läderoutfit med spännband över bröstet och grejer. Bloody hell!
Här har ni nu äntligen min mästerliga premiäroutfit.
I’d get sleazy for Ron Weasley.
Själva den gryffindorskt vinröda tröjan är köpt på Lindex och på den har jag målat med Palett tygfärg från Panduro. (Bilderna är tagna i min brors rum, därav alla legobitar.)
Okej. Bloody hell.
”Alla viktiga riktiga personer har en. Keith Richards har två.”
Jag förstår inte vad som hände. Här letar man i hela sitt liv, hittar efter tjugo svåra år den perfekta döskalleringen, är helt tillfreds med livet och känner sig snitsigast i världen. Och så springer man rätt in i ytterligare en.
Idag var jag ledig och fick kryp i benen redan vid tolvslaget, så jag passade på att avverka Myrorna i Jakobsberg, Sundbyberg och Karlberg. På alla tre ställen hittade jag skatter som gjorde resan mödan värd, och på väg till kassan i Karlberg med tredje Mad Men-säsongen under armen går jag förbi en glasmonter med diverse smycken och blir helt tagen på sängen. Ett rått/räv/nånting-kranium i 925 silver för 150 riksdaler. En själsfrände till Earl. En liten Doreen.
Jag är knappt ens glad. Helt golvad av min prylfyndarfärdighet och av att ha avverkat ett av mina livsmål två gånger inom loppet av en månad. Ville nästan gråta när den visade sig sitta som gjuten på vänsterhandens långfinger.
Nu är jag lika cool som Keith Richards, och vad ska jag då ta mig till i livet?
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
