farbror Melker, vet du vad?

Jag är lite besatt av Saltkråkan just nu. Det brukar hända ungefär vid den här tiden på året och då drar jag gardinerna för solljuset och upplever skärgårdssommaren via TV-skärmen istället. Jag hinner med ett avsnitt till frukost och ett innan sänggåendet.

Melker Melkersson är den bästa karaktären jag vet. Jag önskar någon ville skriva en psykologisk avhandling om denna pojkaktige familjefar med alla hans mindervärdeskomplex och brist på självdistans, för att inte tala fatala otur.
Dråplig humor är min favorit, och det blir inte snöpligare än med farbror Melker.

När jag får tid att ägna mig åt pyssel igen (i oktober) ska jag korsstygnsbrodera följande citat på en väggbonad:

Ungarna på Saltkråkan bryr jag mig inget vidare om, men jag beundrar Nisse Grankvist, Tjorvens pappa, som verkligen vet hur man leker. Och jag önskar jag vore Malin och blev gift med den förtrollade prinsen som har instoppad skjorta och en cockerspanielvalp och som är händig (nåja, mer än Melker) och som gärna leker med alla de otäcka barnen. Annars tycker jag Björn hade varit ett gott parti – den passionerade folksko’läraren, ni vet. (Jag lägger härmed ner det där med mystiska konstnärskaraktärer och tar mig en gedigen skärgårdskarl med upprullade skjortärmar och saltstänk i mustascherna istället, tack.)