better off in Iowa against your scrambled eggs

than crawling down Cahuenga on a broken pair of legs

”Jag förstår bara inte hur du orkar”, var mammas kommentar när jag tumlade in lagom till elvaslaget den här veckans ”tidiga” kväll.

Jag vet inte heller hur jag orkar, men på något vis lyckas världen bibehålla sitt intressevärde dag efter dag, kväll efter kväll – trots att den för jämnan är densamma. Arbete arbete arbete, öl och vin och whisky, möte möte möte av nåt slag eller häng häng häng med kollegor, annat löst folk och Han Han Han.
Kanske överkompenserar jag fortfarande för Rastlösheten, Saknaden och Den Anskrämliga Ensamheten. Kanske borde jag lyssna på farbror Siegmund och inse att förnekelse inte är ett beständigt tillstånd och att jag någon gång måste konfrontera De Egna Tankarna.

Eller kanske den krassa Omvärlden bara är en mer fascinerande plats just nu.

besides, I never talk to strangers anyway

Jag har känt för att begå internetkamikaze i flera månader nu. Såhär i den intensiva försommarlivslusten är intresset för nätsammanknutna sysslor mindre än någonsin. Och jag vet att det blir höst igen och att man blir sysslolös igen och att det då är väldigt trevligt att ha en hel liten värld enkelt åtkomlig via en manick på skrivbordet, men jag är så innerligt trött på att höra mig själv hålla låda. Envägskommunikation ger mig absolut ingenting och det är det jag håller på med här. Det handlar inte längre om mina mindervärdeskomplex och bekräftelsebehov, det handlar om ren och skär uttråkning. Varför hålla monolog när jag kan föra diskussion?

Jag tar en veckas paus, under vilken jag ämnar hinna med ett Londonbesök. Vi hörs väl till nästa söndag, om inspirationen återkommit, och om jag nu ens vill att den ska göra det.