Jag verkar bara kunna producera följetongsinlägg just nu. Jag gillar följetongsinlägg, de behöver varken ha en intresseväckande början eller ett sammanknytande slut. Ska nog bli novellförfattare ändå. Det blir ingen stor bok om havet, bara hundrafemtiosju brottsstycken.
Försommarregn och den perfekta söndagen att mysa omkring barbent i yllesockor medan en nymorgnad rufsig man i bara t-shirt och kalsonger lägger tusenbitarspussel på lägenhetsgolvet. Och man står sig på en kopp kaffe och håret är tovigt och man lyssnar på blues och på smattret mot balkongräcket. Fönstret står på glänt för det är fortfarande varmt trots att det regnar, och i den smala springan röker han en cigarett och slår ut askan i luften över den blygrå asfalten under den blygrå himmelen. Och man säger nästan ingenting till varandra för det behövs inte.
—
Vilken härlig dag att åka till Skansen, tänkte jag, och gick genom vattenpussarna i trasiga skor, utan yllesockor och knappast barbent eller ackompanjerad av ett orakat maskulinum.
—
Städstoppet som upphörde i torsdags verkar ha släppt en tidigare okänd och fortfarande i högsta grad förnekad filifjonka lös inom mig. Den här dagen kan bli ihågkommen som den då Elin och jag fick stora städmanin tjugo minuter innan stängning och jag omstrukturerade hela diskrummet med en flaska desinficerande i ena handen och ett jävlar anamma i den andra. Otroligt att vi ändå var därifrån till klockan sex.
”… hon skurade med ett slags omsorgsfullt raseri så som kvinnor städar när de inte får slå.”
—
Gjorde en megabeställning från cdon igår för att fira den krassliga aprillöningen och fick en On Demand-film på köpet. Så ikväll tankade jag New York, I Love You efter Rubensteins rekommendation och gillade den mycket mycket. Som Love Actually för svåra människor. Sitter och okynnestittar en gång till.
—
Den där gången då jag och Storsleven gick på Eriskhjälpen ihop och letade efter hennes fulländade vardagsrumsbord hittade jag en uppsättning fulländade pinnstolar som jag inte köpte, varpå jag ångrade mig förskräckligt och fick skicka dit pappa med bilen vid nästa öppningstillfälle. 65 kronor stycket kostade de fyra stolarna, och därtill har jag köpt färg för ett par hundra riksdaler. Ommålning pågår nu för fullt, för rött är ju bra förstås men jag tror ändå att de gör sig bäst i halvblankt vitt.
Två lager grundfärg, två-tre lager täckfärg. Sen ska det sys dynor!
Sitter helt allvarligt och överväger att köpa flygbiljetter för att se The Wall igen i Düsseldorf eller Manchester eller så. Är helt besatt. Pink Floyd frenzy. Älskar känslan efter en riktigt bra konsert, men egentligen borde man gå en gång till för man är aldrig så taggad som efteråt.
(Och ja, det här funderar jag över i en revolutionärt röd t-shirt med två korslagda hammare och orden ”trust us” i vita tryckbokstäver över magen medan jag lyssnar på Waiting for the Worms på extra hög volym i protest mot schlagerspektaklet som pågår en trappa ner.)
—
Annars jobbar jag sexdagarsveckor och är aldrig hemma om kvällarna. Jag har blåsor på tungan på grund av sömnbrist, glömmer bort att äta kvällsmat och vägrar svara på mail och i telefon. Ingenting sånt spelar liksom någon roll, jag vill bara vara ute i det ljuvliga gröna. Önskar jag vore lika harmonisk i äventyrandet som jag är frenetisk, men jag pendlar upp och ner mellan glädjerus och den där kroniska jävla melankolin. Är för envis och för snedskruvad. Väntar väl på maskarna.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.