27 april, 2011
In
Uncategorized, Verandaliv
but what about second breakfast?
Första lediga dagen efter åtta på arbetet.
rubrik ur THE FELLOWSHIP OF THE RING av PEREGRIN TOOK
23 april, 2011
In
Kultur, Uncategorized
on the road /epifani 3
And that was the night Dean met Carlo Marx. A tremendous thing happened when Dean met Carlo Marx. Two keen minds that they are, they took to each other at the drop of a hat. Two piercing eyes glanced into two piercing eyes – the holy con-man with the shining mind, and the sorrowful poetic con-man with the dark mind that is Carlo Marx. From that moment on I saw very little of Dean, and I was a little sorry too. Their energies met head-on, I was a lout compared, I couldn’t keep up with them. The whole mad swirl of everything that was to come began then; it would mix up all my friends and all I had left of my family in a big dust cloud over the American Night. Carlo told Dean of Old Bull Lee, Elmer Hassel, Jane: Lee in Texas growing weed, Hassel on Riker’s Island, Jane wandering on Times Square in a Benzedrine hallucination, with her baby girl in her arms and ending up in Bellevue. And Dean told Carlo of unknown people in the West like Tommy Snark, the clubfooted poolhall rotation shark and cardplayer and queer saint. He told him of Roy Johnson, Big Ed Dunkle, his boyhood buddies, his street buddies, his innumerable girls and sex-parties and pornographic pictures, his heroes, heroines, adventures. They rushed down the street together, digging everything in the early way they had, which later became so much sadder and perceptive and blank. But then they danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I’ve been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes ‘Awww!’.
ur ON THE ROAD av JACK KEROUAC, 1957
—
Del fyra avverkad. Fem sidor kvar av boken. Jag kommer läsa ut den på väg till jobbet imorgon.
20 april, 2011
In
Uncategorized, Verandaliv
en bit paj & du är väl inte liten i maten va?
En gång, i slutet av juraperioden, läste jag en psykologikurs vid Stockholms universitet. Kursen gav mig framför allt magknip och sög årsransoneringens sista livslust ur mig, men om inte annat har jag den att tacka för att jag träffade Lena.
Lena och jag ligger på samma nivå, skulle man kunna säga. Vi hittade varandra mitt emellan the encoding specificity principle och den fonologiska loopen och ingen av oss visste riktigt vad vi hade för oss. Lena pratade tyska och tyckte om att sy, shoppa second hand och fotografera. Av en mirakulös slump hamnade vi i samma arbetsgrupp under en studie av stresspåverkan och på den vägen var det. Efter kursen flyttade Lena till Uppsala för att studera mer fysisk läkekonst och jag tumlade runt i vårsolen ett tag innan jag hamnade på Skansen och förträngde allt om pro- och retroactive interferences. När flickan med de allra vackraste ljusblå ögonen någon gång är i huvudstaden försöker vi alltid att träffas.
Ikväll tog jag spårvagnen till Norrmalmstorg efter världens längsta stängning och uppskattningsvis trettio tusen sålda köttbullar. Lena kom i en likadan klänning som jag stått och dragit i tidigare samma morgon innan jag bestämde mig för att inte orka ha strumpbyxor, och mentaliteten var gemensam: Jag-har-inte-käkat-än-men-kan-nöja-mig-med-en-foccacia-om-jag-får-en-kaka-också-eller -ska-vi-ta-två?
Kófi på Birger Jarlsgatan hade kvällsöppet och tog brutalt i betalt för ett glas juice men serverade god paj och kanske den bästa varma choklad jag druckit. Vi började på uteserveringen med att konstatera att eftersom jag jobbade kvar och hon studerade samma ämne kunde vi inte ha mycket att prata om, men det gick ganska snabbt att hitta på samtalsämnen och skratta mer och hjärtligare än man hinner under en medelrolig all-inclusive lovvecka med VIP-kort på Disneyland och boende i Törnrosas slott. Det är liksom bara så sjukt hur bra vi connectar.
Förmodligen var vi världens jobbigaste gäster som irrade omkring som yra fjäderfän, började i fel ände, välte juiceglas och kastade smörpaket omkring oss. Men man får göra så när man är ledig (jag tog i alla fall in disken trots att det inte fanns någon brickvagn att ställa den på och hade säkert börjat källsortera i farten om jag inte fått upp ögonen för bullbuffén istället). Efter att ha avancerat till ett hörn på övervåningen diskuterade vi destruktiva romanser, vikten av autenticitet (för att jag inte kom på någon annan synonym till genuin-het) och bläddrade i On the Road tills personalen började dammsuga och och världens jobbigaste gäster kördes ut på gatan.
Det händer sällan (oftast är jag väldigt fyndig), men varje gång jag träffar fagra Lena verkar det som att jag måste skriva ett långt och helt poänglöst blogginlägg om saken. För det är liksom så himla bra att det inte kan gå obemärkt förbi.
Nästa gång ska vi ta med kamerorna också.
18 april, 2011
In
Uncategorized, Verandaliv
clotted cream & cowboys
eller Never doubt the Texas Ranger
Imorgon far Malin över Atlanten till Florida för att arbeta i ett travstall på okänd tid. För två veckor sen var hon i Stockholm för att prata med ambassaden och beviljas visum. Vi firade framgången med ett intensivt och helt fantastiskt dygn tillsammans.
Vi började med att promenera, via the Old Picture Company i Gamla Stan, till Söder och Fotografiska Museet vid Stadsgårdshamnen. Där vankades det Sarah Moon och Albert Watson och vi föll för svartvita porträtt av starka karaktärer och suddiga dansnummer men kanske framför allt Moons filmiska tolkning av en gammal fransk folksaga under namnet Le Fil Rouge (Den röda tråden).
Tillbaka i City hade klockan slagit 14.30 och Vete-katten dukade upp sitt afternoon tea. Vi beställde varsin sconesbuffé och njöt i flera timmar av obegränsat antal scones med fem sorters hemkokt sylt och marmelad, lemon curd, clotted cream, snittar, minimuffins, bullskorpor och kaffe med påtår.
Hela saligheten soundtrackades av ett liveband med en kontrabasist, två gitarrister och en saxofonist som satt i ett hörn och lirade jazz. Sällskapet vi delade bord med hann bytas ut tre gånger innan vi fått nog.
Vete-katten är bäst. Det är trångt och mycket folk, men mestadels tanter och stämningen är på topp. Det är helt okej att dela bord om det inte finns ett helt ledigt. Dessutom får man så-mycket-scones-man-kan-äta-och-så-mycket-kaffe-eller-te-som-får-plats-däremellan för ynka hundralappen. Till och med glassen är hemlagad då kondiset eftersträvar att tillverka så mycket som möjligt från grunden. Bästa fiket!
Efter att ha promenerat runt ytterligare, hämtat Malins glömda väska på en restaurang på Kungsholmen, hämtat våra undanlagda bilder på the OPC, suttit på en bänk i solen tills solen gick ner och pratat hästar, fotografi och mystiska män i all evinnerlighet kilade vi in på en irländsk pub och beställde varsin Irish Coffee.
Så inväntade vi halv nio-slaget då True Grit drog igång på Filmstaden Sergel och där njöt vi av 110 minuter humoristisk westernromantik och var särskilt imponerade av Jeff Bridges som red med tyglarna i munnen och sköt med två revolvrar samtidigt. Avslutningsvis tog jag Malin till den Sivertska trångboddheten för en natt mellan Union Jack och Sgt Pepper i mitt rödblåvita sovrum. Morgonen därefter återvände hon till sydligare longituder för att packa om och förbereda sig för det stora steget över Atlanten.
Finaste, finaste dagen.