clotted cream & cowboys

eller Never doubt the Texas Ranger

Imorgon far Malin över Atlanten till Florida för att arbeta i ett travstall på okänd tid. För två veckor sen var hon i Stockholm för att prata med ambassaden och beviljas visum. Vi firade framgången med ett intensivt och helt fantastiskt dygn tillsammans.

aliciasivert alicia sivertsson malin flicka kvinna girl woman
Vi började med att promenera, via the Old Picture Company i Gamla Stan, till Söder och Fotografiska Museet vid Stadsgårdshamnen. Där vankades det Sarah Moon och Albert Watson och vi föll för svartvita porträtt av starka karaktärer och suddiga dansnummer men kanske framför allt Moons filmiska tolkning av en gammal fransk folksaga under namnet Le Fil Rouge (Den röda tråden).

aliciasivert alicia sivertsson vetekatten fik kondis konditiori fönster window
Tillbaka i City hade klockan slagit 14.30 och Vete-katten dukade upp sitt afternoon tea. Vi beställde varsin sconesbuffé och njöt i flera timmar av obegränsat antal scones med fem sorters hemkokt sylt och marmelad, lemon curd, clotted cream, snittar, minimuffins, bullskorpor och kaffe med påtår.
Hela saligheten soundtrackades av ett liveband med en kontrabasist, två gitarrister och en saxofonist som satt i ett hörn och lirade jazz. Sällskapet vi delade bord med hann bytas ut tre gånger innan vi fått nog.

aliciasivert alicia sivertsson vetekatten fik kondis konditiori afternoon tea tavlor scones

aliciasivert alicia sivertsson vetekatten fik kondis konditiori afternoon tea
Vete-katten är bäst. Det är trångt och mycket folk, men mestadels tanter och stämningen är på topp. Det är helt okej att dela bord om det inte finns ett helt ledigt. Dessutom får man så-mycket-scones-man-kan-äta-och-så-mycket-kaffe-eller-te-som-får-plats-däremellan för ynka hundralappen. Till och med glassen är hemlagad då kondiset eftersträvar att tillverka så mycket som möjligt från grunden. Bästa fiket!

aliciasivert alicia sivertsson irish coffee
Efter att ha promenerat runt ytterligare, hämtat Malins glömda väska på en restaurang på Kungsholmen, hämtat våra undanlagda bilder på the OPC, suttit på en bänk i solen tills solen gick ner och pratat hästar, fotografi och mystiska män i all evinnerlighet kilade vi in på en irländsk pub och beställde varsin Irish Coffee.

aliciasivert alicia sivertsson filmstaden sergel bio hötorget stockholm
Så inväntade vi halv nio-slaget då True Grit drog igång på Filmstaden Sergel och där njöt vi av 110 minuter humoristisk westernromantik och var särskilt imponerade av Jeff Bridges som red med tyglarna i munnen och sköt med två revolvrar samtidigt. Avslutningsvis tog jag Malin till den Sivertska trångboddheten för en natt mellan Union Jack och Sgt Pepper i mitt rödblåvita sovrum. Morgonen därefter återvände hon till sydligare longituder för att packa om och förbereda sig för det stora steget över Atlanten.

Finaste, finaste dagen.

1

on the road /epifani 2

”And for just a moment I had reached the point of ecstasy that I always wanted to reach, which was the complete step across chronological time into timeless shadows, and wonderment in the bleakness of the mortal realm, and the sensation of death kicking at my heels to move on, with phantom dogging its own heels, and myself hurrying to a plank where all the angels drove off and flew into the holy void of uncreated emptiness, the potent and inconceivable radiancies shining in bright Mind Essence, innumerable lotus-lands falling open in the magic mothswarm of heaven.”

ur ON THE ROAD av JACK KEROUAC, 1957

Hänförd. Jag påbörjade just tredje delen av On the Road och vågar redan nu svära på att den är det bästa jag läst. Vilken fulländad jävla poesi.

1

I sold opium, fireworks and lead

Jag har känt mig lite fåordig på sistone. Till somligas lättnad kanhända, men inte till min egen. Kryptiska fragment av undermålig poesi i all ära, men jag har vanligtvis mer jag behöver få ur mig.

Kanske beror det på min växande frustration över den här världen. Den moderna världen med sin avsaknad av romantik. Kanske beror det på förlusten jag och kosmos gjorde för 65 dagar sen. Nio veckor imorgon kväll.

Kanske beror det på att jag kunnat prata så öppet de senaste dagarna. Jag har inte behövt väva in stora hemligheter i små tangenttryck vars egentliga budskap inte ens når fram till rätt person. Jag har kunnat säga nästan allt rakt ut. Åh det har varit så skönt, men det lämnar mig med bristande intresse för allting annat än de där högintensiva ögonblicken av sanning och öppenhet.

Så jag har börjat skriva ner alltsammans. Ganska grovhugget och slentrianmässigt, inte alls som jag först hade tänkt. Men alla de där små detaljerna visade sig vara ganska irrelevanta i jämförelse med den djupa gemenskap vi nådde när bägge slutade fästa vikt vid manér och inte lät en allmänt erkänd moral dra gränser för vad som är rätt och fel i en helt unik situation.

Fast det vore nog sundare för mig att tänka på någonting annat.

rubrik ur LUCINDA av TOM WAITS
0

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.