aftonexperiment i den Sivertska sjukstugan

Problem: Jag får ont i magen av Noskapins hostdämpande tabletter.
Frågeställning: Får jag även ont i magen av Noskapins flytande hostmedicin?
Materiel: Noskapin (flytande), mage (fast), mätglas, skyddsglasögon.
Hypotes: Snart kommer jag ha väldigt ont i magen.
Utförande: Botten upp!

Problemscenario 1: Får jag ont i magen har jag ett smärre dilemma imorgon då jag förväntas pytsa köttbullar utan att hosta i gräddsåsen men helst inte vill göra det med ont i magen heller.
Problemscenario 2: Får jag ont i magen kommer jag få ont i magen inom någon timma.
Önskat scenario: Hundraprocentigt eliminerad hosta och ingen magvärk. Pigg och glad och frisk som en nötkärna.
Lösning av problemscenario 1: Ta Cocillana istället.
Problem med lösning av problemscenario 1: Cocillana innehåller morfin och grejer och jag blir liksom inte helt arbetsför av den. Finns risk att jag lägger hela tretton köttbullar på en vuxenportion och bara sex på en barn. Gudarna förbjude!
Lösning av problemscenario 2: Självömkan. Förmodligen sympati-fiskande bloggning.

Resultat: Återkommer.

7

drove home, doused everything in the house, torched it, parked across the street, laughing, watching it burn, all Halloween orange and chimney red

Hostar och tänker mörka tankar. Ingen feber, men den vanliga yran.

Internet har alltid, egentligen, rimmat illa min poetiska övertygelse och gör det nu med min nya (föga lyckade) mystiska approach. Det vore så himla rock’n’roll att begå facebookkamikaze, radera användare och blogg, säga upp kontakten med den fiktiva, eller i varje fall förvrängda och vinklade, världen. Leva parklife och bo i ett träd. Läsa tjocka romaner med svåra titlar och lära mig skriva skrivstil. Citera kloka människor ur minnet och nöja mig med den kunskap jag redan har.

Fast jag får nog vänta tills det är vår. Och slag i saken lär jag aldrig göra, för det är ju socialt självmord att inte kunna skriva fyndiga statusuppdateringar och få bifall i form av ett femsiffrigt gillande från bland andra den sötaste killen i klassen.

Men när får det någon måtta vara?

rubrik ur FRANK’S WILD YEARS av TOM WAITS
1

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.