Hostar och tänker mörka tankar. Ingen feber, men den vanliga yran.
Internet har alltid, egentligen, rimmat illa min poetiska övertygelse och gör det nu med min nya (föga lyckade) mystiska approach. Det vore så himla rock’n’roll att begå facebookkamikaze, radera användare och blogg, säga upp kontakten med den fiktiva, eller i varje fall förvrängda och vinklade, världen. Leva parklife och bo i ett träd. Läsa tjocka romaner med svåra titlar och lära mig skriva skrivstil. Citera kloka människor ur minnet och nöja mig med den kunskap jag redan har.
Fast jag får nog vänta tills det är vår. Och slag i saken lär jag aldrig göra, för det är ju socialt självmord att inte kunna skriva fyndiga statusuppdateringar och få bifall i form av ett femsiffrigt gillande från bland andra den sötaste killen i klassen.
Men när får det någon måtta vara?
rubrik ur FRANK’S WILD YEARS av TOM WAITS
