reaktionsfasen

Jag vet att ingen tycker om när jag är kryptisk, men vissa saker kan inte sägas rakt ut utan att gå sönder. Dessutom är det här mitt sätt att hantera alltsammans, och kan jag på något sätt få ut minsta poesi ur allt det fula vill jag göra det.

Analytikern i mig är helt besatt. Jag tänker på honom oavbrutet, mycket mer frekvent och ihärdigt än när jag var som mest förälskad i honom. Det är som ett matematiskt problem jag inte kan lösa, jag ser ekvationen och resultatet men inget samband. Jag tycker inte ens om matematik. Det är uttröttande.

Grävde fram mina gamla psykologianteckningar och hittade ett par blad om krishantering. Intressant att se vad vi alla har att vänta oss. Hela anledningen till att jag någonsin började studera psykologi var nog mitt intresse för självanalys. Jag hade kunnat skriva Inferno, objektiv logik mitt i psykosen. Jag kanske gör det också. Men inte förrän i Bearbetningsfasen. Vad jag ska göra just nu har jag ingen aning om.

Förnekelse känns som en bra mekanism.