the science of deduction

Det kan vara dumt att kombinera två nörderier, de tar liksom ut varandra.

De senaste dagarna har jag vid varje givet tillfälle bäddat ner mig med Sherlock Holmes och Doktor Watsons äventyr i diverse åttiotalsdramatiseringar. Nu på morgonen såg jag klart the Six Napoleons och därmed den sista av de noveller jag läst. Resultatet: Jag måste läsa fler för att få titta mer. Ingen större uppoffring.

Problemet är emellertid att jag, som verkar fått mig en egen släng av Sherlocks knivskarpa uppmärksamhet och analytiska förmåga, börjat lägga märke till brister i filmatiseringarna. Att peruker, lösskägg och sminkningar ibland sitter lite löst i sömmarna kan jag ha överseende med eftersom jag inte är någon filmtekniknörd, däremot är jag skoningslös när det kommer till användandet av hästar.
Det kryllar av hästar på Londons 1800-talsgator och de flesta verkar bara fått betalt för att göra några sekunders gästspel, dragandes förbi med en kärra i bakgrunden eller lugnt tuggandes på en höbal utanför ett anrikt Dartmoorskt residens. Detta är mycket bra – verklighetstroget – som om det vore På Riktigt.

Det verkar emellertid inte bättre än att filmteamet köpt, alternativt heltidsanställt, en enda häst som får agera i var och varannan längre scen. Det är en stilig mörkfux med snedvriden bläs (om nom nom nom) som jag som fuxfantast inte kan undgå att känna igen. Om och om och om igen.
Visst vore det möjligt för en droskhäst att dyka upp i flera avsnitt och kanske rent utav vara detektivens standarddroskhäst med tillhörande standardkusk. Ingenting otänkbart där. Men när samma förbaskade mörkfux med snedvriden bläs lotsar duon från Neville St. Clairs förnämliga gods i Kent, drar en flakvagn åt någon enkel handelsman i Londons arbetarkvarter och sen åter dyker upp på Baker Street som droskhäst osar det viss utbrändhet om det stackars djuret, och dessutom okunskap om rådande klasskillnader och vilka arbeten som var brukliga för en så stilig häst på den tiden. Det håller inte. Jag blir inte lurad. Och jag tycker om att bli lurad och tänka att alltihop är På Riktigt.

Resultatet av min avhandling och mitt noggranna detektivarbete är alltså den bevisade regeln att: Kombinationen av två hobbies minskar ibland njutningen av den ena eller bägge.

Någonting som däremot fungerar nästan snuskigt bra ihop är stickning + Sherlock Holmes. 183 cm nu och nästan färdig.

rubrik ur A STUDY IN SCARLET av SIR ARTHUR CONAN DOYLE
1

när jag blir stor

Nu har jag bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ska bli handelsresande i te och kaffe. Det jobbiga med att ha bestämt sig för vad man vill göra är att nu vill jag inte göra någonting annat.

Det råkar inte vara någon vars mamma, mormor, gammelfarbror eller grannes mosters kompis förra hårfrisörskas sambos sons papegojas uppfödares svärdotters fästmans exfrus hyresvärds barnbarns sysslings platspappas nya älskare som driver en te- och kaffehandel och vill anställa en vältalig, allmänbildad, service minded, arbetsam, ansvarstagande, ganska snygg, klok och karismatisk te- och kaffeförsäljare? I’m all ears (och jag klär i uniformsskjorta om det skulle råka vara gällande arbetsklädsel).

2

vips så tog det slut

Efter föregående inläggs djupa kvällsspekulationer ställer sig alla mina bloggbeundrare nu samma fråga: Betyder det att hon har läst ut Vips så blev det liv?

Mer än så mina vänner, mer än så.

Jag tog mycket riktigt med mig nya julklappsboken på spårvagnen dagen efter min insikt om att normalt funtat folk faktiskt läser i kommunaltrafiken. Resultatet? 60 sidor tur och retur. Fantastiskt!
Jag är en ganska långsam läsare, jag läser i högläsningshastighet (uttalar varje ord i huvudet), så 60 sidor är en bra bit för att vara avverkad under blotta resvägen till och från jobbet. Vidare ledde dessa 60 sidor till att jag kom in i boken, och fastnade. Sen följde den med fram och tillbaka i ett par dagar och vips, så hade det gått 345 sidor och alltihop tog slut.

Så vad handlade den om? Ja vad handlade den om. På sätt och vis handlade den om en svensk poet med mindervärdeskomplex (som aldrig får hångla och aldrig får ligga och bara blir lämnad och) som for till Indien utan visum för att Hitta Sig Själv, blev Upplyst av gurun BabaBaba, kom till djupa Insikter, åkte tillbaka till Sverige och nu försöker sprida Ordet. På sätt och vis handlade den om kulturskillnader mellan ett molntyngt Skåne och ett land där en polischef ber nämnda poet att lära honom utföra helikoptern (ja, snopptricket) för att slippa ur fängelset i vilket han hamnat för att ha utfört sagda trick på allmän plats; där man jobbar dygn i sträck med att färga kläder, barbent i en bassäng med kemikalier för motsvarande 80 kronor i månaden; och där det anses oartigt att ge klara svar på direkta frågor. På sätt och vis handlar boken om att tycka illa om sig själv och att göra något åt saken, men den handlar också om blågrönalgen, livets uppkomst och osannolikhet, samt diverse tillbakablickar.

Det hela skulle kunna vara både klyschigt och flummigt, om det inte vore för att man faktiskt blir lite upplyst av att läsa själv. Bob Hansson har lyckats med det alla pilgrimsfärdade hippievästerlänningar misslyckats med – att beskriva vad han egentligen kom till för djup Insikt, och att på ett faktiskt helt otroligt sätt dela med sig av Förståelsen. Jag skulle vilja ge exempel, men kan knappast göra det bättre än författaren själv, och citera utan kontext tänker jag inte, så därför säger jag såhär: Läs och bli upplyst eller låt bli och slipp.

Vips så blev det liv är väl värd ett par turer med spårvagnen.

Här: Mer snoppsnack med Bob.

Sen jag avslutat ’Vips så blev det liv’ har jag dessutom hunnit med Julia Bairds ’Imagine This – growing up with my brother John Lennon’, men jag tror den får ett eget kapitel.

2

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.