I live between concrete walls


Mina senaste second hand-ramar, och kanske finaste. Bilderna satt i vid köpet och jag är inte säker på att jag vill byta ut dem.

Porträttet är fotat av A. Blomberg, sent 1800-tal. Bilden är klistrad på en pappskiva och på baksidan står ’5 Norra Smedjegatan 5 (Hörnet af Herculesbacke), Stockholm’. Hjorten vet jag ingenting om men han är fin ändå.

rubrik ur CONCRETE WALLS av FEVER RAY
6

dödsreliker, glögg & arbetarklassen

I två dagar har jag nu försökt komma på tillräckligt många och slagkraftiga synonymer på ’bra’ för att beskriva Harry Potter and the Deathly Hallows. Det går dåligt. Den var kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra och jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Jag och Carolina satt på de bästa platserna i hela biografen, det var första föreställningen (förutom några press- och förhandsvisningar) i världen och jag var lite på bristningsgränsen sen några timmar tillbaka. Från att draperierna drogs undan till att lamporna tändes igen var jag helt i trans utan någon som helst uppfattning av tid och rum. Dödsätarna hade kunnat ta över världen och raserat Sergelbiografen, Hötorget och hela innerstan omkring oss utan att jag hade märkt nåt så länge de låtit filmen rulla. Den var bra.

Kanske att the Deathly Hallows som film inte var lika bra som the Half Blood-Prince, men den underbara människa som kom på idén att dela sista boken i två borde få Nobelpriset i Snillrikedom. De fick med allt, och det gick inte för fort, och historien följde boken, och platser och personer såg ut som de beskrivs och som jag föreställer mig dem. Jag är så himla nöjd!
Kanske att adrenalinet som pumpade non-stop i två och en halv timme fick mig att inte uppfatta riktigt allting, för såhär efteråt minns jag nästan ingenting och är lika laddad att se om den som jag var inför premiären. Å andra sidan kan det ha varit Ronald Bilius Weasleys övermåttliga charm som fick mig att tappa fokus på handlingen och torrbollen Harry. Ron var lika charmig som alltid, men nu i sliten version med mustaschstubb och skitigt hår. Jag är så nykär så jag står inte riktigt ut. ÅH RUPERT!

Men den fina dagen var inte slut där. På darriga ben stapplade Carolina och jag till Berghs School of Communication där hon skulle förbereda sin projektredovisning medan jag fick dagens andra hostanfall (det första hade jag mitt i familjen Malfoys residens). Vi åt, pratade om Harry Potter, drack kaffe och sen tog jag spårvagnen till jobbet för att dricka glögg och Irish coffee med kollegorna i restaurangen efter stängning.

Som om inte det vore nog virade jag vid 18-tiden in mig i min rödvitrandiga halsduk och for till Brunnsgatan 4 och Allan Edwalls gamla teater för att se ’Det Sitter Någon på Vingen’, en föreställning med Allans sånger och Kristina Lugns dikter, dramatiserad av Andreas Liljeholm och framförd av honom, Tobias Ekstrand och Fredrik Söderberg.
Brunnsgatan var tapetserad med svartvita bilder av Allan, Socialdemokratiska valaffischer och arbetarklassens slagord, man lämnade en tia i kollektburken och fick fritt ta kaffe och kaka, jackorna hängde obevakade på galgar vid entrén. Lika konstnärligt fri och fin var föreställningen. Kristina Lugn har jag aldrig riktigt läst men de texter som användes gillade jag, fast finast var det förstås att höra Allans små mästerverk framföras live. Vilken klok man han var!
Vissa sånger fick jag upp ögonen för lite mer, som Göken, medan andra inte riktigt kom till sin rätt i någon annans än skaldens egen mun. Den Lilla Bäcken, som kanske är min absoluta favorit, fick jag lyssna på med ögonen stängda eftersom den framfördes av en halvpösig man i bara kalsonger och hatt som sjöng den sittandes i ett omkullvält kylskåp. Ja ni förstår.

För att sammanfatta onsdagen? Kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra.

4

I said ”never” but I’m doing it again

– Hur mår du?
– Tack bara bra!

… har jag kunnat svara på sistone. Jag har hållit mig frisk i flera veckor och för första gången i mitt liv lyckats undvika höstdepressionen som i normala fall infinner sig ganska precis efter sommarsolståndet, så fort själen vet att ”nu går det utför”, och som vid det här laget brukar vara rätt påtaglig.
Jag tror det är till stor del arbetslivets förtjänst. Jag vill inte säga att jag nu är utan krav, för som scoutledare och avdelningskassör, barnvakt, god arbetskamrat, lägerchef och millimeterprecis perfektionist är man hyfsat styrd av sådana, men jag har levat på ett helt annat sätt de senaste fem månaderna än under de tretton och ett halvt år jag spenderade i skolbänken. Det är Så Omåttligt Obeskrivligt Skönt att komma hem från jobbet och vara ledig.

När man pluggar finns det alltid något man kan göra bättre, och kan jag det vill (läs: måste) jag det. Som restaurangarbetare skulle jag kanske kunna sitta hemma och nöta in menyer och innehållsförtäckningar, öva på snygg matuppläggning i ultrarapid och styrketräna för att kunna bära så många ölbackar på en gång som möjligt, men av någon anledning känns det inte helt livsnödvändigt.
Jag jobbar och presterar som bäst när jag inte kan få plus i kanten och guldstjärna bredvid namnet. Trots att jag inte tjänar mer pengar eller bättre betyg på att vara effektiv och noggrann på jobbet så är jag det, jag kämpar mer och med bättre inställning än någonsin när jag faktiskt kunnat få ett MVG + istället för ett blankt MVG (hur störd är man inte?).
Och självklart lönar det sig, om inte i extra pengar och handgripliga meriter så i själaro och kamratskap. Ren, otvingad beröm från medarbetare och överordnade, uttalad eller i form av större ansvarsområden och fler tider, har väl alltid överträffat tre kombinerade bokstäver på betygspappret. Och det känns så mycket bättre och mer givande än att veta att ”den där uppsatsen fick full poäng, nu kan jag glömma allt vad som stod i den” (ja ni läste rätt, det känns mer givande att höra att man lägger upp de snyggaste pannkakorna på hela Skansen än att skriva alla rätt på ett prov i Kultur- & Idéhistoria).

Förutom det psykiska lugnet har jag mer fysisk tid till hobbies och intressen. Jag är i snitt ledig två eller tre dagar i veckan plus de delar av dygnet jag inte jobbar, så jag kan träffa vänner, åka till stallet, se på film med mamma, fotografera, måla, skriva, planera scoutaktiviteter, läsa böcker och virka grytlappar bäst jag vill.
Dessutom mår hjärtat bättre. Men mer tänker jag inte säga, så mycket som jag ältat, grubblat och förbannat det ämnet. Nog är nog! Åtminstone för ögonblicket.

Såhär var det åtminstone i förrgår. Kanske till och med igår morse. Nu är läget helt förändrat och jag känner hur jag vandrar mot öde och elände och avgrundens oundvikliga kant. Även jag har nämligen, sent omsider, drabbats av supermegabautajättedödsförkylningen, så istället för att rida runt på Ärke-Maran i ösregnet eller fira Jossans födelsedag på Harry B James sitter jag nu under två fleecefiltar och hivar mormors kinesiska alg- och sjögräste ihop med lika delar värktabletter och självömkan. Som om inte det vore nog insåg jag häromdagen att min lilla förälskelse inte är särskilt liten längre, och det kan ju aldrig båda gott. Så näsdukar känns som en god investering, om inte av den ena så av den andra orsaken. Bevare mig vad en ung flicka måste lida, jag som bara vill pytsa köttbullar och räkna växelpengar i godan ro!

rubrik ur WALK AWAY av TOM WAITS
8

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.