Som timavlönad, hårt arbetande och lite allmänförvirrad ung kvinna är jag inte precis bästa vän med mitt sparkapital. Efter att nyligen ha betalat ridskolans terminsavgift på sextusenfyrahundra riksdaler är det där sparkapitalet förresten inte mycket mer än ett nostalgi-vemodigt minne och jag har tvingats att ingå en överenskommelse med mig själv: köp ingenting du inte behöver – inte nu, helst inte alls. Ingen glass, ingen dyr kaffe på stan, ingen öl efter jobbet, inte en massa musik från CDON (försent!), inga kläder, inga skor, inget nagellack och inga pryttlar!
Det är väl därför lite ironiskt att jag, mitt i den personliga deflationen, ska surfa in på tradera med min barskrapade spargris (som för övrigt är en ko) under armen och hitta både det ena och det andra jag inte kan gå miste om. Än värre, socialt sett, är det att jag bjuder på och vinner auktionen av det troligtvis tantigaste jag nu alltså äger och någonsin kommer att äga.
De flesta av er kommer att tycka att jag är alldeles förtvivlat råddig i bollen, en eller två kommer förstå precis varför jag var tvungen att slå till. Ta ställning får ni göra när härligheterna anländer på posten om några dagar.
För ett drygt år sen köpte jag en rosenmönstrad kaffeservis som står inpackad och väntar på att jag ska gå i pension. Förutom den är jag stolt förvaltare av två porslinshundar, en brodyrsax och en uppsättning små fat menade att lägga använda tesilar/påsar på. Idag blev jag emellertid ägare av mina drömmars…
(håll i er!)
… kökshanddukar.
