aversion
Efter en dag av total motvilja och ångest ringde äntligen min chef vid 18-snåret och meddelade att jag slipper P-maten på lördag men att hon inte kunnat hitta någon avbytare inför morgondagen. Hon sa också att hon tyckte det gått lika bra för mig som för någon annan med skillnaden att jag ställer högre krav på mig själv och inte har några rutiner ännu, att jag kommer få hjälp att öppna imorgon och att det lär vara en mindre stressig dag i allmänhet.
Det känns fånigt att bli så upprörd efter ett arbetspass och över en dag till och jag vet att det blev rätt och fungerade i stort och att jag inte behöver göra allting i världen fläckfritt men vad jag är rädd för är själva känslan och den förträngda men alltjämt välbekanta förnimmelsen av aversion. Jag har slutat göra saker som får mig att må såhär och är ännu inte redo för undantag.
Haft en tröstdag med Carolina och shopping i Kista och en tröstkväll hos Viktor med honom, Philip, Hanna och Roy framför Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr + Les Triplettes de Belleville. Och så har jag kramat fin-Philip hej-då-vi-ses-igen-om-sisådär-tio-månader-ta-hand-om-dig-och-glöm-inte-bort-oss-och-bestäm-dig-inte-för-att-stanna-längre-och-upplev-en-himla-massa-och-åh-jag-kommer-sakna-dig-hej-då för på tisdag far han till Kina. Lite mindre tröstsamt.
Överlever jag morgondagen har jag i alla fall en kväll att se fram emot.
Önska mig lycka till.
