hej jag överlevde

Det gick bättre i P-maten den här gången, man kanske till och med skulle kunna säga att det gick ’bra’. Hade gårdagen varit min första dag där hade jag haft en helt annan inställning, nu är jag emellertid glad att vi fick ett bra avslut och att jag slipper sätta min fot där igen (förutom varje gång jag ska äta lunch eller kvällsmat på arbetet, that is).
Det var hundra gånger lugnare, jag hade bättre koll, uteverksamheten hade inte beställt ett tusental sallader, jag hann börja förstänga nån timma i förväg och lyckades till och med hålla kaffekannorna under uppsikt hela dagen.
Det blev klurigt när mjölken och juicen tog slut samtidigt och när högsta chefen kom ner precis lagom till att någon tagit taberas på baguetterna. Annars klarade jag mig utan den utlovade hjälpen och stängde på en och en halv timma, en halvering av torsdagens tid.

Men jäktigt och jobbigt var det och inte hann man tänka eller känna efter mycket (kanske var tur). Först på spårvagnen insåg jag att jag var på väg till nya ridskolan i nya stallet med nya hästarna och gamla ridläraren. Men den historien är värd ett eget inlägg.

aversion

Efter en dag av total motvilja och ångest ringde äntligen min chef vid 18-snåret och meddelade att jag slipper P-maten på lördag men att hon inte kunnat hitta någon avbytare inför morgondagen. Hon sa också att hon tyckte det gått lika bra för mig som för någon annan med skillnaden att jag ställer högre krav på mig själv och inte har några rutiner ännu, att jag kommer få hjälp att öppna imorgon och att det lär vara en mindre stressig dag i allmänhet.
Det känns fånigt att bli så upprörd efter ett arbetspass och över en dag till och jag vet att det blev rätt och fungerade i stort och att jag inte behöver göra allting i världen fläckfritt men vad jag är rädd för är själva känslan och den förträngda men alltjämt välbekanta förnimmelsen av aversion. Jag har slutat göra saker som får mig att må såhär och är ännu inte redo för undantag.

Haft en tröstdag med Carolina och shopping i Kista och en tröstkväll hos Viktor med honom, Philip, Hanna och Roy framför Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr + Les Triplettes de Belleville. Och så har jag kramat fin-Philip hej-då-vi-ses-igen-om-sisådär-tio-månader-ta-hand-om-dig-och-glöm-inte-bort-oss-och-bestäm-dig-inte-för-att-stanna-längre-och-upplev-en-himla-massa-och-åh-jag-kommer-sakna-dig-hej-då för på tisdag far han till Kina. Lite mindre tröstsamt.

Överlever jag morgondagen har jag i alla fall en kväll att se fram emot.
Önska mig lycka till.