goldwatch blues

I went up for my interview on the 4th day of July. The personnel man he questioned me until I nearly cried, made me fill in forms, until I shook with fear, about the colour of my toilet roll and if my cousin’s queer.

Mick Softleys första arbetsintervju var nog värre än min egen, men han hade ordets gåva så jag lånar tacksamt ett par citat ändå.
Jo, mycket riktigt – jag har idag varit på min första arbetsintervju. Det visade sig nämligen att en av kvinnorna jag rider ihop med är chef för Skansens restauranter och att de hade användning för min sprudlande personlighet och mina starka armar i sommar, under de Stora Dagarna och när-det-behövs. Så efter att, med betydligt större möda än orden får det att låta som, ”slängt ihop” en CV for jag idag på arbetsintervju på Solliden och mötte min ridkompis och potentiella chef under något mer formella former. Det hela fortlöp ganska smärtfritt, jag varken grät eller skakade av rädsla, men visst var jag nervös. Efter fyrtiofem minuter skiljdes vi emellertid åt med avskedsfrasen ”då ses vi i stallet på fredag, och här på måndag”.

Jag tror det innebär att jag fick jobbet, i vilket fall ska jag dit igen på måndag på introduktionskurs för att lära mig hur allting fungerar. Jag tror det kommer bli otroligt roligt!
Jag hade faktiskt tänkt söka jobb på Skansen eftersom jag tycker det är ett trevligt ställe varifrån jag bara har positiva intryck och goda minnen, men det blev inte av i våras och kändes försent nu – tills Malin tog mig i armen och frågade om jag behövde sommarjobb. Ett ypperligt sammanträffande tycker jag, och en väldigt bra start på, och förhoppningsvis utveckling av, mitt arbetsliv.

Vad jag kommer få göra? Det är en bra fråga som jag ska svara noggrannare på efter introkursen. Kassapersonal är prio som jag förstår det.

He took me outside to where the gravestones stand in line. ”This is where we bury them, in quickstone and in lime, and if you’re going to work for us this you must agree – that if you’re going to die, please do it during tea break.”

stolpskott & skavsår

Hej dagboken! Jag måste bara berätta om en incident i förra veckan när jag gick runt och såg ut som ett förbannat stolpskott. Det förvånar mig nämligen att jag släppts utanför grinden sen dess, men inom en snar framtid kommer väl hundfångaren och burar in mig (med all rätt).

Det började med att jag fick en igenridningstid i onsdags och vid femtonsnåret drog på mig ridbyxor, en t-shirt och kängor för att ta pendeltåget till stallet. I vanliga fall får jag skjuts (that’s how lucky I am) men med tanke på klockslaget var det inte tal om sådant utan jag fick välja alternativet – kommunaltrafik.
Vad jag glömde bort var det faktum att mina ridkängor är två storlekar för små, går utmärkt att rida i men lämpar sig mycket dåligt för längre promenader. Eftersom jag först skulle ner till stationen och sen ifrån en annan station till stallet hade jag en bra promenix framför mig, och det var ungefär halvvägs som jag började inse att jag fått skavsår.
Vidare var det mycket varmt, närmare tre-fyra hundra grader Celsius skulle jag tippa. Jag var svettig redan när jag kom fram och efter en timma och en kvart av intensiv I-M-träning var det svårt att ens se var tröjan var svettig eftersom man omöjligt kunde hitta någon kontrastfull torr fläck som skvallrade om dess egentliga färg. Mitt högröda ansikte och redan skitiga men nu även svettvåta hår avslöjade mig nog ändå.

Jag tycker det är obekvämt nog att åka kommunalt i ridkläder – det känns som om man sprider skit och allergikermördande partiklar omkring sig. När jag nu återvände till stationen hade skavsåren hunnit utveckla sig till såna där hel-häl-täckande blåsor som gör förjävla ont och förutom det faktum att jag luktade häst, var dränkt i svett och kände mig allmänt svullen, öm och obekväm på grund av mensvärk gick jag alltså och haltade.

I genomsvettad tröja, illrött ansikte och med en 120 centimeters P I S K A i ena handen H A L T A D E jag fram.

Ååh, det ger uppslag för så många otäcka förutfattade meningar att jag inte ens vill tänka på det. Det är tur att jag läst psykologi och lärt mig om Spotlighteffekten och att det bara är ett fåtal som lägger märke till att man går ut i skitigt hår, osminkad eller med en ful tröja trots att det känns som om hela världen skrattar åt en. Men jag tror jag i onsdags var det gyllene undantag som gör regeln gällande – ingen kan ha missat mig.
När jag var halvvägs hemma fick jag nog och drog av mig kängorna för att gå återstoden av biten barfota. Nu haltade jag inte längre men gick med ett par skor i ena handen och fortfarande den fördömda piskan i andra. Det fattades bara att jag skulle 1. trampa i hundbajs och 2. springa på en mörk mystisk mycket stilig Robert Downey Jr.-kopia.

Jag sa en gång, lyckligt fånleende och med huvudet bland molnen, att ridningen är värd alla mina fredagkvällar. Jag vete katten om den är värd mina onsdagseftermiddagar.

Så, det var dagens I-landsproblem från och Alicia (F19). Nu över till kvinnorna i Indiens slum och Afrikas lerhyddor – hur har era dagar varit?