Den första april lämnade vi Bedford och for norrut. Färden gick via Nottinghamshire och det här, mina damer och herrar, är bilder från den berömda Sherwoodskogen. Rubriken är Robin Hoods, enligt legenden, sista ord till Lille John.
De två återstående dagarna i Bedford (30-31 mars) var vi utmattade och sega efter allt luftombyte. Vi var lokala och höll oss nära båten, läste våra nya böcker, såg våra nya filmer och gjorde en utflykt till Bedford Museum vilket var gratis och ”inte värt det”.
Jag hade hunnit med en del shopping redan.
3 x Robert Downey jr! Iron Man (*hjärta*), Zodiac (Robert OCH Jake, arrgh), One Night Stand (första filmen jag såg med Robert – inte överdrivet fantastisk i sig, men HAN är).
Vi införskaffade också The Boat That Rocked (som rockar!) och Sherlock Hound – en japansk animeserie från mitten av 80-talet av Hayao Miyazaki med Sherlock och Watson som hundar – knasfint!
Vi hade en galet social anka som hängde på vårt tak.
Sen jag kom hem från merrie olde England har jag bland annat:
o Invigt cykelsäsongen.
o Ridit min elsklingshest Peter Pan för världens bästa ridlärare för sista gången.
o Gått på Dramatens uppsättning av Jane Eyre och tyvärr konstaterat att den varit komplett värdelös om det inte vore för Michael Nyqvist.
o Sett Iron Man och The Boat That Rocked igen.
o Sett Milk för första gången – rekommenderas!
o Levt i anarki med vin och whisky i kriminalitetens Kallhäll.
o Gått en tvåtimmarspromenad med Lucas och tre tvåtimmarspromenader med Carolina, vilka bjudit på villahusområdesthriller med vilda djur, sekter och mord samt överträdande av privat mark.
o Solat på Carolinas balkong och fått antydan till linnebränna!
o Inte ätit socker (mer om det senare).
Och så har det hänt en så förträffligt fin sak att den förtjänar mer än en punkt i en lista. Ni kanske kommer ihåg min livskamrat och ständiga följeslagare – sir Colin? Om inte är han en porslinshund av gammal engelsk Beswicktyp som jag hittade på Erikshjälpen för 30 riksdaler för några år sen och som sedan dess stått på mitt fönsterbläck och spanat efter sjömän. Även om vi trivts fint med att vara bara två har det känts som om någonting fattats oss, och sedan igår är vi äntligen en hel, riktig och lycklig familj. Från Kallhäll fick nämligen Lord Byron (i förnamn George, också kallad Georgie) följa med hem, inlindad i min jacka, och står nu och för all framtid med nosen vänd mot sin kamrat sir Colin, bägge lyckligare än någonsin – och så även jag.
Sir Colin & Lord Byron
Baker Street är verkligen min gata – vägg i vägg med Sherlockmuseet ligger London Beatles Store som i sin tur gränsar till Elvisly Yours. Seriöst underbart. På den förra har jag bränt mycket pengar under tidigare resor, men idag nöjde jag mig med att titta och njuta lite.
Eftersom grabbarna ”knappt börjat” på The British Museum när jag hade nördat klart knallade mamma och jag runt på Oxford Street istället, avnjöt resans första Starbuckskaffe och dog över världens sötaste hundvalp. Efter några timmar pallrade vi oss i alla fall till Great Russell Street och in bland katakomberna (bokstavligt talat). Jag var inte där särskilt länge och hann heller inte bli vidare imponerad – förhistoriska stenar och sönderrostade spjutspetsar är inte riktigt min grej – och så snart jag konstaterat att ett av världens största museum på riktigt inte hade en enda tavla att visa upp påbörjade vi istället jakten på kvällsmat.
På John Lewis serverades vi kyckling i svampsås och vår servitör var så suveränt professionell, så snabb och så trevlig att det vore skam att inte nämna honom alls – så jag gör det. Vi brådskade oss igenom måltiden och skildes sedan åter åt, pappa och lillebror-T för att gå på Stomp och jag, mamma och de bägge äldre bröderna för att se Blood Brothers på Phoenix. Det var andra gången för mig och tredje för min mor som vi såg musikalen, och jag kan inte nog understryka hur j-ä-v-l-a bra den är. Seriöst, är ni i London så ser ni den, det finns ingen ursäkt.
Blood Brothers har satts upp i över 20 år, och går varenda kväll på Phoenix Theater. Den har vunnit alla tänkbara pris och förtjänat dem. Förra gången gick jag därifrån så rödgråten att jag inte kunde andas och den här kvällen stämde en av bröderna in och den andra var knappast långt ifrån.
Musikalen inleds med att en ensamstående sjubarnsmamma får veta att hon väntar tvillingar. Hon övertygas att lämna bort den ena, och den förmögna adoptivmamman kastar en förbannelse över henne med orden ”You do know what they say about twins, secretly parted, don’t you? They say that if either twin learns that he was one of a pair, they shall both immediately die (…) you won’t tell anyone about this Mrs Johnstone, because if you do – you will kill them”.
Självklart träffas de bägge pojkarna, Eddie och Mickey, utan vetskap om sitt blodsband, och blir bästa vänner – blood brothers. De utvecklar en vänskap som bygger delvis på fullständig gemenskap, delvis på bitter avund, och växer upp ihop men ändå så långt ifrån varandra.
Som åskådare vrider man sig av skratt över de klockrena skildringarna av småpojkars, unga tonårspojkars och äldre tonårspojkars beteende, resonemang och tolkningar av världen (”I’m not seven, I’m nearly eight!”), inklusive föräldrars totala pinsamhet, flickors skräckinjagande lockelse och gömmandet av den verkliga personen bakom masker och fasader.
Jag brukar säga att den är bättre än alla filmer jag sett, alla böcker jag läst och alla teatrar jag gått på. Se den!
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.